18:36 Aj

Plötsligt var allt så smärtsamt tyst, stilla. Solen har gått ned, men horisonten är ljus, himlen en djup mörkblå. Jag startar ljudlöst bilen och väntar in Betty, som alltid tar sin lilla tid på sig att vakna upp efter spänningsfallet vid tändningen. Ber henne lista restauranger i närheten. Navigerar ned till önskat kök i menystrukturen. Tre stycken inom en knapp halv miles radie från Stanford. Wang's Chinese Restaurant, på El Camino Real, 0.3 miles.

Jag rullar långsamt utåt, de få metrar eller yards som skiljer stoppskyltarna från varann, en i var korsning på vägen in till PhD-bikuporna. Stannar helt vid var och en, tittar åt båda håll, inser att jag inte såg någonting, utan bara mekaniskt vände blicken än hit, än dit, tittar igen och registrerar, rullar till nästa. Vänster. Vänster. Höger. Vänster. En bil. Framåt, ett par kvarter. Höger, in på El Camino.

En skåpvagn och något mer står parkerat längsmed vägkanten. Det är så tyst, även att jag ser bilar svischa förbi i filerna utanför mig, när jag ställer mig bakom skåpvagnen. En lyktstolpe böjer sig en bit ut över mig, och dess ljuskäglas gula sken faller över bilen och ger en känsla av ett porträtt fruset i tiden.

Jag krånglar mig ur, och lunkar över Real, på vad som förmodligen är ett övergångsställe. Luften är vare sig sval eller varm; den rör sig inte ur fläcken, men jag känner det lätta vinddraget vid varje steg jag tar. Så mycket man registrerar när det tystnar, och hjärtat skriker. Det är så sällan så lätt som man vill tro och hoppas.

Snarare time out än game over, men ett styng i hjärtat likafullt. Det sliter i en, även när man både i orden och vad som format dem, hör det markerade tillbakadragandet. Det är inte ett "bara vänner", enligt den traditionella skolan, mer en panikbromsning, efter rädslan att inte leva upp till någonting hon skrivit på min himmel, kanske, som hon sa, i samklang med rädslan att så småningom såra mig riktigt illa. Jag var för chockad och överrumplad för att förklara för henne att det inte är hennes val, och att ta det ifrån mig är långt mer sårande än att hon drar i nödbromsen. Man ska dra i nödbromsar; det är vad de är gjorda för. Kanske har jag, å andra sidan, förmyndat henne, i att tala stora, uppbyggliga, luftiga tankar, i stunder då jag kanske borde låtit bli, och hon snarare längtat efter medhållströst, om sina upplevda brister.

Vi dinerar tillsammans, och efterrätten jag inte undvaras, visar en tredje eller fjärde gång hur långt det är kvar innan vi är kalibrerade på varann -- den här gången, dock på en litet mer positiv not än förr.

Vi pratar, och jag förklarar vad som skar till i hjärtat, så gott jag förstår och kan uttrycka det. Jag har mist det självklara enkla fria fallet in i henne, och jag lever mer i och för hudkontakt än hon riktigt kan hantera eller svara till, men det börjar i alla fall så sakta kännas som att jag har en relationsmässigt totalt okomplicerad, djup vänskapsrelation att vila mig mot, här borta, vilket kanske är en bättre bas att stå på, ändå, än en mer romantiskt kärleksbottnad. Vänskap är trots allt en smula tåligare och rymligare än romantiska relationer, med de flesta människor, och jag kommer behöva knyta rätt många nära kontakter, och komma många andra människor nära, innan jag känner mig hemma och rotad här. I vänskap kan jag ha henne med mig, utan att såra hennes känslor, när jag älskar även andra människor.

Men visst gör det ont när tonårskänslor stöps om i andra former, och en presumtiv kärleksrelation skaver in på ett annat sidospår än det hjärtat längtat till i förstone.