21:54 Midsommarklappar

Jag fick en sådan där liten aha-upplevelse kring hur man får någonting att hända i sitt liv, härom veckan; en plötslig ingivelse att knacka på folk jag vill träffa och prata med för att se vad de är för folk, egentligen. Så jag knackade på några flickor jag ville träffa och kanhända lära känna en smula, och föreslog att råkas, och de tyckte att javisst. Litet småbollande fram och tillbaka för att hitta på något bra tillfälle, och så var saken biff. Plättlätt.

Och ungefär stick i stäv med hur jag är van att det går till; rätt mycket vanligare är att inte höra ett knäpp eller att saker rinner ut i sanden någonstans på vägen. För att gå händelserna en smula i förväg, gjorde de väl strikt sett också det den här gången, med dem jag inte redan kände på förhand, men det må väl vara hänt. Går man och törstar efter en date för att få en relation och leva lyckliga i alla sina dagar, eller så, har man gillrat sig för att trilla in på en massa dåligmående så fort något inte blir som man tänkt sig eller drömt om. Det fungerar ju sällan så där, trots allt. I mitt fall tycks normen vara att man träffas, ömsesidigt trivs bra eller inte, och sen är goda vänner eller aldrig ses mer.

Midsommarveckan var jag sugen på att lära känna nya människor, helst också utan att behöva tygla mig så värst hårt för att avleda överskottsvärme i någon skorsten eller dylikt, och åkte sålunda till Stockholm där dessa befann sig under tisdagen. I planeringen var det tänkt att bli en bit middag, bekantande och vad det ville bli, men vem hon nu var hade råkat dubbelboka sig med sin syster samma kväll eller hade fått kalla fötter, kanske för att jag inte ringt, trots att jag fått (och för all del därtill själv lämnat) ett telefonnummer; vem vet?

Sen jobbade jag ett par dagar, innan jag lovat hälsa på en annan väninna, som jag (tekniskt sett) känt sedan förra veckan, men för egen del känt mer som att jag haft omkring mig i månader, alltsedan hon började läsa min dagbok. Det är tydligen emotionellt sett viktigare för mig att andra känner mig än jag dem för att jag ska känna mig avslappnad kring andra människor, i alla fall om jag skulle överväga att tycka om dem, än att jag är oerhört införstådd med hur de själva sitter ihop inuti, för någon som förstår mig någorlunda känns inte som någon jag löper någon större risk att skrämma slag på, och det är egentligen allt trist finlir med att späda ut sig själv till mellanmjölknivå (eller riskera att skrämma till skogs) jag finner som mest dränerande med att lära känna nya flickor.

Det är för övrigt ont om feminina ord som inte tar så mycket ställning till ålder, vilket är fånigt. Flickor, tjejer, kvinnor, damer, tanter, fruntimmer, honor; alla ord är det något fel på. Det är väl egentligen inte stort bättre med pojkar, män och karlar; alltid är det något slags ställningstagande med i bilden. Helt onödiga nyanser, när man är ute efter något neutralt ord, någon gång ibland.

Jag lyckades bli en hel timme försenad till middagen vi bestämt, genom en fin kombination av att först ha bommat min egen lunch, så blodsockernivåerna var i otrim, sen bli litet sen ut ur jobbet och därpå blanda ihop Medborgarplatsen och Mariatorget, ett par gånger i rad. Åka till Mariatorget, gå upp och inte vara på Folkungagatan, ovan jord försöka ta sig till andra tunnelbaneuppgången för att se om den låg på Folkungagatan, finna att den inte gjorde det, ringa upp och höra sig för om vart man egentligen borde ha tagit sig, försöka igen, åka till Slussen, byta tåg, fastna litet för djupt med näsan i Karl Popper, ånyo hamna vid Mariatorget, studsa tillbaka via Slussen och till slut hamna rätt, tar sin tid, med alla väntetider. Med litet telefon med i ekvationen blev det rätt bra ändå, till slut, och jag fick nog i mig litet mer vetenskapsteori än jag riktigt planerat.

Större delen av övriga midsommarhelgen förflöt under grå himmel och allmän solskenstrivsel. Nästan en hel dag gick åt till att skriva ut, skriva på, scanna in och maila iväg ett dokument; Stockholm gör sådana ärenden något klumpigare än man kan anse att de borde behöva vara. Midsommarafton bjöd på ett samtal per Skype med min sällan råkade chef, vilket därför kändes närmast jobbigt på förhand men blev oerhört trivsamt, då det väl pågick; jag fick en jobbarkompis att ta över hans vänsterhandsroll, så nu har jag helt plötsligt en kompetent och heltidsanställd kopilot, eller så, som heter Ranjit. Jag tror att jag redan gillar karln, som därtill inte verkar vara en lika slem typ som min chef.