03:42 Copyright och jammande
Just hemkommen från ett dansläger i Tyskland över pingsten (delar av det här skrev jag redan härom dagen), bearbetandes ifatt litet intryck, bland annat från lägrets inledningstal som en gammal rultig dam från Harlem (Dawn Hampton) höll, en mörkhyad kvinna som levt hela sitt liv som fattig entertainer; med musik, sång och dans. Hon kastade fram en hel massa intressanta tankar och idéer. Hur det vore om vi skulle fasa ut testosteronsporten i skola och samhälle till fördel för estetisk, varm, lyhörd och tvåsam dans, till exempel. Träning som inte är tävlan, men som ger beröring, kontakt, bekräftelse, som kräver inlyssning och kommunikation, ger kondition, social träning och ett självförtroende mer än råstyrka och prestationsorientering. Skulle det fortfarande finnas några huliganer?
En annan tanke kom upp som hälsat på mig ofta och från många och mycket olika håll på sistone var den omfäktade krocken mellan vinstdrivande verksamhet och passion, här i sammanhanget show business (implicit: musik och dans), senast dessförinnan programmering (under ett tal om Copyright in the age of Computer Networks som Richard Michael Stallman gav nyligen -- klart intressant och 75 vettiga minuter podcast före rätt genomgående korkade åhörarfrågor audio-versionen går inte miste om något i videoversionen som inte en stillbild på en lönnfet medelålders skäggig karl tillför), och på ett hörn åter musik.
Och tanken som lyfts fram i båda fallen är att mycket av det absolut bästa som finns och skapas i båda nischerna är alster som skapas för glädjen att skapa och dela med sig av dem allenast, snarare än med något vinstintresse för ögonen. Inte samma sak som att säga att all musik och alla program skulle eller borde vara gratis och skulle skapats även om upphovsmännen inte fick någon ekonomisk ersättning för det, långt därifrån. Men det är ett bra argument att minnas, när någon mundiarrétiker försöker ljuga ned dig om att vinstintresse är kvalitetsdrivande. Vinstintressen är pegnaflödesdrivande. Ett av de mer sällan nyttjade medlen är kvalitet. Ett av de mer frekvent nyttjade medlen är marknadsföring. Hollywoods huvudnummer är hype, och det alstrar en viss sorts film som skjuter mot en mycket bred publik med ett mycket lättsmält och tillgängligt innehåll till en mycket stor prislapp som marknadsförs med en ännu större PR-budget och rätt ofta är en smula ointressanta egentligen, kanske i synnerhet i jämförelse med deras förlagor i den litterära världen.
Jag är oerhört sugen på att se vad ett samhälle med ändrade copyrightregler skulle få för effekter, till exempel det system RMS föreslog, där copyright höll fem år från första publicering och verket sedan föll i allmänhetens egendom, i stället för något vansinnigt som nuvarande sjuttiofem år efter upphovsmannens död, vilket åtminstone dessa 75 år inte torde leda till mätbar merproduktion av nya verk, som brukar vara den morot copyright argumenteras för att vara som stimuli till att producera mer till allmänhetens gagn (till skillnad från, som det egentligen handlar om, att skydda Musse Pigg från att falla ur copyright, efter sitt första uppträdande i Steamboat Willie från 1928).
Nåja. Det som kom på tal under Dawns inledningstal till Boogie-Bären, var hur dåtidens musiker fick betalt för att spela musik de inte egentligen gillade på allmänna gig, och sen kom ihop sig på till exempel svartklubbar för att ha jam sessions, där de gick upp i sin musik och sina instrument och spelade betydligt intressantare och mer levande musik. Oftast mer lindybar också, vad jag begrep. Den sortens jammande förekommer i de flesta fält det finns någon glädje i, till exempel programmering och massage, för att ta exempel som ligger rätt nära min egen vardag. Och det jag tror att jag ville komma till var att det nog ofta kunde gå lika bra att det som var roligt att producera i allmänhet blev gratis eller billigt, och det som inte skapas automatiskt för att det är så roligt att skapa det eller ge andra vad tjänst det månde gälla utan betalning, utan problem skulle kunna fortsätta ta samma mått betalning som idag, eller rentav litet mer, eftersom de utgifter som tidigare gått till övriga kakan nu skulle ge något köpstarkare människor bättre råd med det som är dyrt eller tråkigt att producera. Jag tror tillgång och efterfrågan skulle balansera ut mycket bättre i ett sådant system.
En annan tanke kom upp som hälsat på mig ofta och från många och mycket olika håll på sistone var den omfäktade krocken mellan vinstdrivande verksamhet och passion, här i sammanhanget show business (implicit: musik och dans), senast dessförinnan programmering (under ett tal om Copyright in the age of Computer Networks som Richard Michael Stallman gav nyligen -- klart intressant och 75 vettiga minuter podcast före rätt genomgående korkade åhörarfrågor audio-versionen går inte miste om något i videoversionen som inte en stillbild på en lönnfet medelålders skäggig karl tillför), och på ett hörn åter musik.
Och tanken som lyfts fram i båda fallen är att mycket av det absolut bästa som finns och skapas i båda nischerna är alster som skapas för glädjen att skapa och dela med sig av dem allenast, snarare än med något vinstintresse för ögonen. Inte samma sak som att säga att all musik och alla program skulle eller borde vara gratis och skulle skapats även om upphovsmännen inte fick någon ekonomisk ersättning för det, långt därifrån. Men det är ett bra argument att minnas, när någon mundiarrétiker försöker ljuga ned dig om att vinstintresse är kvalitetsdrivande. Vinstintressen är pegnaflödesdrivande. Ett av de mer sällan nyttjade medlen är kvalitet. Ett av de mer frekvent nyttjade medlen är marknadsföring. Hollywoods huvudnummer är hype, och det alstrar en viss sorts film som skjuter mot en mycket bred publik med ett mycket lättsmält och tillgängligt innehåll till en mycket stor prislapp som marknadsförs med en ännu större PR-budget och rätt ofta är en smula ointressanta egentligen, kanske i synnerhet i jämförelse med deras förlagor i den litterära världen.
Jag är oerhört sugen på att se vad ett samhälle med ändrade copyrightregler skulle få för effekter, till exempel det system RMS föreslog, där copyright höll fem år från första publicering och verket sedan föll i allmänhetens egendom, i stället för något vansinnigt som nuvarande sjuttiofem år efter upphovsmannens död, vilket åtminstone dessa 75 år inte torde leda till mätbar merproduktion av nya verk, som brukar vara den morot copyright argumenteras för att vara som stimuli till att producera mer till allmänhetens gagn (till skillnad från, som det egentligen handlar om, att skydda Musse Pigg från att falla ur copyright, efter sitt första uppträdande i Steamboat Willie från 1928).
Nåja. Det som kom på tal under Dawns inledningstal till Boogie-Bären, var hur dåtidens musiker fick betalt för att spela musik de inte egentligen gillade på allmänna gig, och sen kom ihop sig på till exempel svartklubbar för att ha jam sessions, där de gick upp i sin musik och sina instrument och spelade betydligt intressantare och mer levande musik. Oftast mer lindybar också, vad jag begrep. Den sortens jammande förekommer i de flesta fält det finns någon glädje i, till exempel programmering och massage, för att ta exempel som ligger rätt nära min egen vardag. Och det jag tror att jag ville komma till var att det nog ofta kunde gå lika bra att det som var roligt att producera i allmänhet blev gratis eller billigt, och det som inte skapas automatiskt för att det är så roligt att skapa det eller ge andra vad tjänst det månde gälla utan betalning, utan problem skulle kunna fortsätta ta samma mått betalning som idag, eller rentav litet mer, eftersom de utgifter som tidigare gått till övriga kakan nu skulle ge något köpstarkare människor bättre råd med det som är dyrt eller tråkigt att producera. Jag tror tillgång och efterfrågan skulle balansera ut mycket bättre i ett sådant system.
postad 03:42 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar