00:45 Kvällspromenad
Det var en ljummen Stockholmskväll, och min kropp ropade efter mat. Klockan närmade sig 22. Japanen i kvarteret jag tänkt landa på hade stängt 21, så jag slog mig ned nästdörrs på en likaledes karaktärsfull, och därtill öppen, restaurang med huvudnumret fräsch pizza med rikligt grönska på. (Mat som inte är dussinet varianter på little rock, det vill säga något som sätter sig som en sten i magen, och sänker några timmar efteråt till att smälta allt fett man fick i sig.)
Vid ett bord intill för en sträv amerikansk brytning en diskussion om någonting med en franyskt klingande, mer späd röst, först en stund på engelska, litet senare på tyska. Jag drömmer mig bort till en värld där jag sitter vid ett bord någonstans i världen, och för snarlika samtal med språkliga vänner, ibland på franska, ibland engelska, någon gång kanske japanska, gäliska eller swahili. Drömma kan man ju, även om jag inte tror att jag kommer ägna min tid och energi åt att lära mig ryska, mandarin, togo, portugisiska, italienska eller arabiska. Kanske är det i och för sig troligare att jag kommer lära mig något av dessa språk än att jag inte skulle lära mig något av dem alls; det beror väl litet på vilka bekanskaper jag gör i världen och vilka kulturer och sammanhang jag dras till under mina år framöver.
Jag är inte så begiven på och bekant med maskerader, men att skifta form och guise, roll, kultur och kontext, byta tonart och förtecken, perspektiv, miljö och andra förutsättningar, tycker jag om. Flöda fritt mellan former, och ett tag fasa över till något annat tillstånd som ryms inom ens föreställningsvärld, det trivs jag rätt bra med. Det är inte så mycket exotismen som lockar mig, som friheten att släppa låsen kring våra former, allt som ska vara likadant jämt, och låser in tanken, hjärtat, föreställningarna, levnadsmönstren, i bojor.
Med mig hade jag en ny pappersdagbok att inviga, som dess föregångare tog slut, någon gång härom året. Ibland vill man fästa tankar i skrift utan en dator med sig. Men jag nyttjar dem så sällan, att det nästan känns litet främmande med en dagbok som är ett fysiskt föremål.
Efter middagen tog jag en långpromenad -- Kungsholmen runt, hade jag tänkt -- men det blev bara den nordvästra tredjedelen, för trivseln dalade snabbt efter essingeleden, när nybyggena tog vid med så depressivt nedgångna miljöer att all mersmak på promenad sjönk undan. Kala parkeringshus, gapande rivningshus med forsande vattenläckor bakom bygginhägnader, och rent allmänt postapokalyptisk stämning. Som hämtat ur något av alla dussintals first person shooters. Våldtaget tegel, hus med förbommade dörrar som började en bit upp i luften, sedan man sprängt ned vägen en halvmeter, på ett ställe en relik av en trappa som såg ut som ett sönderbombat Kosovo och började en hel meter upp i luften. Jag var tvungen att se vart den ledde, och hamnade på någon slags terass där man planterat vita syrener i stora tegelrundlar. Det enda som försökte leva inom en radie på några hundra meter, kändes det som. De doftade fantastiskt, i synnerhet i kontrast mot allting runt omkring. Den ogästvänliga miljön underströks något extra av en förbipasserande buss med hemlängtan, "Ej i trafik" hissad, och ett slags skenande över alla hastighetsgränser som förde tankarna mer till en levande varelse än ett fordon. Jag hoppas busschauffören fick en fin kväll, varthelst hen flydde hemåt från nattens pass.
A propos syren, förresten, undrar jag litet för mig själv vad som kommer blomma i år framåt skolavslutningarna till -- som för mig förknippas med syren. Det här året slog syrenerna ut redan i mycket tidig maj i Linköping; det känns tveksamt om de ens kommer finnas kvar i blom, så dags.
Men promenaden längs Karlbergskanalen var i alla fall mysig. Jag stannade en lång stund och tittade på två fladdermöss, som föreföll jaga över vattnet. Deras kringflackanden tecknade sig mot den rodnande kvällshimlen, och kringfnattandet i luften ser alldeles vansinnigt ut. Fast jag hörde dem inte loda någonting; kanske hör jag bara fladdermöss som är i målbrottet. Vilket skulle tala för att det i sisådär november skulle vara särskilt gott om målbrottsfladdrisar, då det är den årstid jag förknippar med att höra gnisslet i kvällsluften, då man rör sig utomhus. Eller så är det bara slumpmässig samvariation mellan våra levnadsmönster över årstiderna som gör att det är då jag hör dem. Jag kan faktiskt inte riktigt teckna hur de ser ut, men det vore rakt inte omöjligt.
När jag kom in i de litet lummigare partierna, slog hjärnan in på musikalerna vi förbereder, och framförallt Phantom of the Opera. I huvudtemat finns en passage i början, där altarna har en understämma som är smått plågsamt vacker ("And when my song begins..."), så jag bara smälter. Videon har tyvärr en fattigare sättning, med enbart sopranledmotivet. Hoppas vi får någon bra inspelning av vårt eget framträdande. Min hjärtinnerliga vörnad till alla altar, där ute. Ni är ofta de snyggaste inslagen i tonsättningar, även om det är en otacksam stämma i isolation. Men utan er blir det ruskigt mycket fattigare musik.
Sämst täckning på behovsskalan just nu har helt klart "att älska någon". Att jag längtar efter det känns som mer av ett hinder än ett mäktigt katalyserande, för närvarande; den där sortens desperation som tecknar sig i allt man gör, som har någon slags anknytning till sökandet. Det är känns som dåligt sug i suget själv såvida man inte råkar krocka med någon dom redan vet att de funnit den de söker för egen del i en, och det stör mig litet. Och ju mindre specifika ting man ser sig om efter, dess mindre chans att någon känner sig utpekad som nyckeln eller ekvationens lösning. (Vad är väl mindre smickrande än att vara en av miljontals olika lösningar på någons ekvation?)
En tid nu har jag fyllt på min fritid med aktiviteter, av litet alla möjliga slag, många som känts kul i magen, men som i slutändan inte gett så mycket tillbaka egentligen. Det jag söker är mer det lugna helkvällssamtalet i en soffa, eller matlagning och ritualer kring det, baka någonting i sällskap, umgås utan några större planer eller mål, förtecken, agendor, syften, annat än att råkas och kika in i varandras liv ett slag. Jag tar mig en vecka ledigt från aktiviteter, och ugglar litet i Stockholm, tills på onsdag-torsdag, sisådär, då det bär hem. Och sen på danslägerhelg i München-trakten -- men sen ska det nog bli evenemangssemester en tid.
Såvida inga vindar vänder.
Vid ett bord intill för en sträv amerikansk brytning en diskussion om någonting med en franyskt klingande, mer späd röst, först en stund på engelska, litet senare på tyska. Jag drömmer mig bort till en värld där jag sitter vid ett bord någonstans i världen, och för snarlika samtal med språkliga vänner, ibland på franska, ibland engelska, någon gång kanske japanska, gäliska eller swahili. Drömma kan man ju, även om jag inte tror att jag kommer ägna min tid och energi åt att lära mig ryska, mandarin, togo, portugisiska, italienska eller arabiska. Kanske är det i och för sig troligare att jag kommer lära mig något av dessa språk än att jag inte skulle lära mig något av dem alls; det beror väl litet på vilka bekanskaper jag gör i världen och vilka kulturer och sammanhang jag dras till under mina år framöver.
Jag är inte så begiven på och bekant med maskerader, men att skifta form och guise, roll, kultur och kontext, byta tonart och förtecken, perspektiv, miljö och andra förutsättningar, tycker jag om. Flöda fritt mellan former, och ett tag fasa över till något annat tillstånd som ryms inom ens föreställningsvärld, det trivs jag rätt bra med. Det är inte så mycket exotismen som lockar mig, som friheten att släppa låsen kring våra former, allt som ska vara likadant jämt, och låser in tanken, hjärtat, föreställningarna, levnadsmönstren, i bojor.
Med mig hade jag en ny pappersdagbok att inviga, som dess föregångare tog slut, någon gång härom året. Ibland vill man fästa tankar i skrift utan en dator med sig. Men jag nyttjar dem så sällan, att det nästan känns litet främmande med en dagbok som är ett fysiskt föremål.
Efter middagen tog jag en långpromenad -- Kungsholmen runt, hade jag tänkt -- men det blev bara den nordvästra tredjedelen, för trivseln dalade snabbt efter essingeleden, när nybyggena tog vid med så depressivt nedgångna miljöer att all mersmak på promenad sjönk undan. Kala parkeringshus, gapande rivningshus med forsande vattenläckor bakom bygginhägnader, och rent allmänt postapokalyptisk stämning. Som hämtat ur något av alla dussintals first person shooters. Våldtaget tegel, hus med förbommade dörrar som började en bit upp i luften, sedan man sprängt ned vägen en halvmeter, på ett ställe en relik av en trappa som såg ut som ett sönderbombat Kosovo och började en hel meter upp i luften. Jag var tvungen att se vart den ledde, och hamnade på någon slags terass där man planterat vita syrener i stora tegelrundlar. Det enda som försökte leva inom en radie på några hundra meter, kändes det som. De doftade fantastiskt, i synnerhet i kontrast mot allting runt omkring. Den ogästvänliga miljön underströks något extra av en förbipasserande buss med hemlängtan, "Ej i trafik" hissad, och ett slags skenande över alla hastighetsgränser som förde tankarna mer till en levande varelse än ett fordon. Jag hoppas busschauffören fick en fin kväll, varthelst hen flydde hemåt från nattens pass.
A propos syren, förresten, undrar jag litet för mig själv vad som kommer blomma i år framåt skolavslutningarna till -- som för mig förknippas med syren. Det här året slog syrenerna ut redan i mycket tidig maj i Linköping; det känns tveksamt om de ens kommer finnas kvar i blom, så dags.
Men promenaden längs Karlbergskanalen var i alla fall mysig. Jag stannade en lång stund och tittade på två fladdermöss, som föreföll jaga över vattnet. Deras kringflackanden tecknade sig mot den rodnande kvällshimlen, och kringfnattandet i luften ser alldeles vansinnigt ut. Fast jag hörde dem inte loda någonting; kanske hör jag bara fladdermöss som är i målbrottet. Vilket skulle tala för att det i sisådär november skulle vara särskilt gott om målbrottsfladdrisar, då det är den årstid jag förknippar med att höra gnisslet i kvällsluften, då man rör sig utomhus. Eller så är det bara slumpmässig samvariation mellan våra levnadsmönster över årstiderna som gör att det är då jag hör dem. Jag kan faktiskt inte riktigt teckna hur de ser ut, men det vore rakt inte omöjligt.
När jag kom in i de litet lummigare partierna, slog hjärnan in på musikalerna vi förbereder, och framförallt Phantom of the Opera. I huvudtemat finns en passage i början, där altarna har en understämma som är smått plågsamt vacker ("And when my song begins..."), så jag bara smälter. Videon har tyvärr en fattigare sättning, med enbart sopranledmotivet. Hoppas vi får någon bra inspelning av vårt eget framträdande. Min hjärtinnerliga vörnad till alla altar, där ute. Ni är ofta de snyggaste inslagen i tonsättningar, även om det är en otacksam stämma i isolation. Men utan er blir det ruskigt mycket fattigare musik.
Sämst täckning på behovsskalan just nu har helt klart "att älska någon". Att jag längtar efter det känns som mer av ett hinder än ett mäktigt katalyserande, för närvarande; den där sortens desperation som tecknar sig i allt man gör, som har någon slags anknytning till sökandet. Det är känns som dåligt sug i suget själv såvida man inte råkar krocka med någon dom redan vet att de funnit den de söker för egen del i en, och det stör mig litet. Och ju mindre specifika ting man ser sig om efter, dess mindre chans att någon känner sig utpekad som nyckeln eller ekvationens lösning. (Vad är väl mindre smickrande än att vara en av miljontals olika lösningar på någons ekvation?)
En tid nu har jag fyllt på min fritid med aktiviteter, av litet alla möjliga slag, många som känts kul i magen, men som i slutändan inte gett så mycket tillbaka egentligen. Det jag söker är mer det lugna helkvällssamtalet i en soffa, eller matlagning och ritualer kring det, baka någonting i sällskap, umgås utan några större planer eller mål, förtecken, agendor, syften, annat än att råkas och kika in i varandras liv ett slag. Jag tar mig en vecka ledigt från aktiviteter, och ugglar litet i Stockholm, tills på onsdag-torsdag, sisådär, då det bär hem. Och sen på danslägerhelg i München-trakten -- men sen ska det nog bli evenemangssemester en tid.
Såvida inga vindar vänder.
postad 00:45 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar