05:17 Nätmediet som inte räcker till

En annan sak som gärna skär sig litet mellan mig och webformatet är att det jag vill, och det formatet gör sig bäst för, inte smälter samman till en och samma sak. Webben är oslagbar för små, vackra, lättsmälta pärlor av perfektion; sådant där som ordsniderskor som den där Jenny ger sig på, och typiskt ror hem med bravur. Jag är dock sällan sugen på den sortens skrivande själv numera; jag kan inte komma ihåg att det lockat mig regelbundet sedan kanske gymnasiet, egentligen. Möjligen då och då när jag levt i någon längre relation och dryftat huvuddelen av mina tankar inom den i stället; då är nog nästa utlopp för skrivandet att leka eller att kristallisera känslor för arkivet och törstiga läsare.

Annars är det mer att utveckla idéer som tänder mitt engagemang. Ibland kommunicera dem, när jag har litet väl långt till mark för att kunna börja vidarebyggandet bums och fortfarande ha någon med mig, men det är korsbefruktningen och att bli del i andras intelligens och dem i min, som lockar mig mest till pennan nu, och till det är öppen dagbok dels ett i bästa fall rätt långsamt medium (där man bollar idéer med andra tänkare, var och en i sin egen dagbok), dels litet trångt, sett till ens publiks tid och uppmärksamhet, och står sig rätt slätt mot att prata med folk i direktmedier.

Min sinnebild av trivsel, när vi inte pratar om återkopplande taktila njutningar av flickors kroppar och deras gensvar på beröring, är de där långa, skiftande filosofiska mångfacetterade brokiga samtalen som aldrig tycks ta slut, när de är som bäst. Allt det där man växer av. Som vidgar världsbilder, bryter ny förståelse, öppnar nya perspektiv, upptäcker nya dimensioner och ledsagar varann på främmande mark. Saker som engagerar hjärnan. Lärande. Utmanande av de mönster man redan vävt sig. Av de andra vävt sig. Lightversionen kan man få genom att läsa de ord som frusit fast i förhållandevis stelnade medier som webben; dagböcker som ger skissade foton av andras inifrånperspektiv. Det riktiga ges bara där du själv kan forma frågan, omständigheterna, bjuda upp och frossa i alla bilder, tankar och känslor de bär inom sig. Och sudda ut gränsen mellan era universa.

Webmediet låter mig ganska väl uttrycka min glädje över att få komma så nära dem deras ord och filter tillåter, och flertalet jag möter så brukar älska det. Och jag tycker ju om det själv med, både att ge och få den återkopplingen, men samma Jenny fick mig en gång att inse att jag inte nöjer mig med så litet; utan att någon gång ibland möta dem jag införlivat i hjärtat, är det bara svältföda. Eller gå omkring med sin bekräftelsevattenkanna. Allting visserligen från hjärtat och ärligt menat på alla sätt och vis, men det blir inte värt nog för mig själv; jag kan inte känna det, om jag inte träffar vederbörande någon gång ibland och får se, höra, känna, uppleva deras gensvar på kärleken, bemötandet, reflexionerna de tänder i mig. Jag behöver det för att göra emotionellt bokslut och hamna på plus.

Och sist, men inte minst, har vi läsförståelse, och möjligheten att säkerställa att min värme och mitt stöd tas för vad det är, en positiv, bejakande, uppmuntrande, konstruktiv kraft, men som med tillräckliga brister i den förra eller tillräckligt mycket dåliga erfarenheter och motgångar i livet, kan tas för raka motsatsen i ett medium som inte låter mig ruska om eller i värsta fall avlägsna mig direkt från någon som gått i försvar, missförstår och tvärtom ser sig som anfallen och påhoppad när jag återkopplar. Jag tycks ha en viss fallenhet för att vaska fram intelligenta, emotionella kvinnor som utsatts för så mycket (eller långvarigt) psykologiskt våld att de är så gott som tillitsmässigt bankrutt. :-( Sådana människor kan man bara umgås med IRL, tills de känner en, och ibland går det till och med åt pipan då med.

Just nu vill jag ha en lång semester från missförstånd, och äga mig åt att bestråla någon väl vald väninna med värme, och kunna luta mig ordentligt mot tryggheten i att veta att hon frågar mig, om det dyker upp något minsta tvivel i henne kring hur någonting är menat eller kring någonting oss emellan som skulle kunna orsaka dåliga känslor. Det är för närvarande höjden av vila, avslappning och tillit jag kan placera i någon, att inte behöva vakta på att de inte gör åverkan på sig själva med mig som tillhygge. För det är någonting som tilltygar och förstör mig, är det det. Mina ex vet jag var jag har där, och Marie. Fast jag vill semestra någonstans där jag faktiskt kan placera min tillit i någon utan att veta säkert på förhand vad jag får och att det förtroendet kommer förvaltas väl. Belöningen i att finna att någon var värd det, glädjen att få älska henne och utstråla den glädjen tillbaka om och om igen.

Det spelar mig inte så väldigt stor roll vem den människan är, men det är ett mirakel varje gång någon är det värdigt, och det gör henne unik för mig. Oersättlig? Ja; ingen kan ta någon annans plats i hjärtat. Men ingen tar heller det sista rummet. Jag tror man ska låta bli mig, om man är i behov av att försegla kokongen omkring sig med evighetssigill. Känslor fungerar inte så för mig. Men det var länge sedan jag hade precis sådana i-landsproblem.