02:24 Emotiofysiskt

Den här helgen har jag gjort tre saker: bränt tusenlappar, umgåtts nära, och jobbat.

Jag shoppar sällan och ogärna, men den här gången fick jag välbehövt stöd av Marie, expert på området, som bistod med att hitta juste:a skor och jeans. Mitt kriterium är sköna, hennes snygga. Det fixade hon galant. Jag lyckades dock inte hitta till datorbutiken (Komplett) strax intill Malmskillnadsgatan, men jag har gott hopp om ett andra försök i morgon efter en till titt på kartan. Med litet tur har också min externa halva terabyte hårddisk dykt upp där, väl där.

Det som drog mest inför att fara upp till Stockholm över helgen var dock att umgås mer nära och mindre ljummet än jag brukar. Med folk jag tycker om riktigt ordentligt, inte känner mig hämmad eller bakbunden kring, vill och får krama ordentligt och prata själsnära ämnen med. Och det fick jag. Både med Marie under lördag eftermiddag, och Emma under söndag kväll. De har mig båda på rätt lagom emotiofysiskt avstånd; jag kan rätt oförblommerat tycka om dem hur mycket jag vill och visa det konkret, utan att de springer till skogs, och de kopplar av och kattar till sig lika mycket som jag av vänskapligt pyssel och smek. Det där liksom själsliga. På fik på stan med Marie, hemma med Emma. Jag behöver det så innerligt.

Om mötena var varsin brasa, var det första en pigg skogsbrand som glatt slukade hela henne, torr som fnöske och i ett förtjust hej svepte upp rubb och stubb i blotta glädjen att se henne igen. Solsken, fnöske och kärt återseende som knappt hann mojna när vi några timmar senare skildes åt, jag med en massa påsar och kartonger, hon blott trötta fötter.

Den andra brasan var mer den sakta sprakande trivseleldhärden som i lugn och maklig takt äter sig in i ett par tjocka vedklabbar, sprider en mild värme omkring sig och stilla sövande kärleksfullt vaggar båda till ro, sakta övergåendes i en stilla glöd. Den njutbara färden in i ett alltmer vegetativt trivseltillstånd där orden mojnar och man mest blundar och lyssnar till sin inre spinnande katt, försjunken i oxytocinskimret som kryper in i en genom händer, famn och ansikte där man sitter om varann i soffan medan söndagkvällen smyger till sängs.

Jag har saknat bådadera brasorna intensivt och med hela hjärtat, längtar efter att ha något namn som vill kalla dem sina, och nosar nyfiket på presumtiva prospekt. På sätt och vis har jag väl ett rätt bra utgångsläge, i att veta var jag har mig själv, vad jag vill ha, allt jag kan ge och att inte behöva dränka någon i behov men samtidigt kunna vara ungefär hur mycket smörgåsbord som helst som motparts aptit förmår sätta i sig.

Men jag saknar att sova intill någon också. Vilket vid närmare påseende egentligen är något jag har, om jag sträcker mig efter det; det jag inte har är någon att sova intill som det inte står skrivet oss emellan att det är allt det är och kommer förbli. Det där frågetecknet, och den avlägsna möjligheten att vara nästa människa man blir del av och släpper in i sig själv, de pickar och kuttrar mycket nära hjärtat.