14:50 Påskfärd

Jag åker hemåt Linköping baklänges med regionaltåget från Stockholm, idag. Andra våningen känns lika trivsam, utsiktsfull och modern som vanligt, trots att det för dagen saknas trådlöst internet, av någon osynlig anledning. Kostar det noll kronor extra kan man kanske inte begära att det faktiskt ska fungera jämt heller -- men strömkontakten fungerar, i alla fall, så idag tar batteriet inte slut. (Platserna 45-48 och 65-68 har, när allt fungerar, el. Det ena segmentet åker framåt, det andra bakåt, och man kan aldrig så noga veta vilket av dem som far i vilken riktning. Man kan ännu inte beställa biljetter med kriteriet PC-plats eller nät på de här tågen, men råkar det vara ett tåg av rätt modell och månen står i hackerns tecken, kan man alltså jobba mot nätet hela resan, utan extra kostnad, med Lotterigudens goda vilja.)

Vi flyger fram över Årstabrons höga spann, och dess bågar över rälsen glider förbi strax ovanför taket. Tack vare de svagt uppåt välvda fönsterglasen som ger en utsikt inte bara horisontellt, utan även i 45 graders vinkel uppåt, känner man mer hur stålet omsluter tåget än passerar förbi det som pelare utanför fönstret. Det är nästan känslan av att befinna sig på en projektil som genomborrar ett sprött material, med utsikt bakåt, ut mot ingångshålets mynning.

Likaså känns det som att man flyger när man nu närmar sig Södertälje station, på det nätta brospannet över viken; just att inte se räls och brospann intill sig, förrän det blir massor av spår i bredd framåt perrongen, gör underverk för upplevelsen.

En motpassagerare på andra sidan gången sitter och blippar med sin mobiltelefon, och jag minns med tillfredsställelse att jag har ett par öronproppar i bakfickan, och apterar dem. Bruset mojnar genast till ett mjukt muller av mufflade röster och det svaga suset av vinden om tågkroppen. Två rökstinkande fransoser slår sig ned innanför två damer id bordet snett framför mig, och allt blir lugnt igen. Lugnare än innan. Södertäljes sista tunnlar genomborras, och åkerslätterna tar vid.

Jag skriver ett brev om nyliga förändringar i en lågprioriterad bakgrundsprocess på jobbet, och min sätesgranne läser fridfullt i sin bok, blåa välsittande jeans, bruna jacktröja och hår. En konduktös i våfflat hår närmar sig från vagnen intill. Det är blott tre vagnar idag, och ganska fullsatt på eftermiddagståget. Jag valde för dagen ett tåg som skulle vara framme med goda marginaler i tid till dansen, efter att ha blivit litet sen förra gången jag företog samma resa samma dag som lindyträningen. Kanske hinner jag köpa mig en cykel att ersätta den stulna med, innan det blir dags att ta sig till garnisonsområdet, där Folkungagillet håller till.

Och annars får jag en promenad till. Livet har ett ganska trevligt lunk, just nu; jag trivs rätt bra i rytmen.

Vi flyger igen; flyger fram över sörmländska åkrar och genom blandskog, små bergknallar och ett och annat litet vattendrag. Våren, som värmt och strålat ordentligt några dagar, tog en traditionell April-paus i förrgår, och det ligger vita snöfläckar över allting, från centimetern snö som föll.

Konduktösen blir synlig, kladdar litet på våra biljetter och försvinner igen nedför andra trappan. Världen stannar till ett slag i Vagnhärad, som ser dött och grått ut under det obrutna molntäcket. Matta färger under en socialistgrå himmel.

Min vänkrets växer stadigt i Stockholm, och står mer stilla i Linköping. Kanske är underlaget större här uppe, kanske bara tillgängligare nätligen än där nere, förmodligen är det också jag som omedvetet snedvrider urvalen, och lättare finner intressanta människor i en värld som känns mindre hemvan än den stad jag bott i det senaste decenniet. Och månne är det blott kontrasten när man går från nära noll till att det poppar upp massor av svampar ur jorden samtidigt, medan hemma är kända svampmarker där jag redan har hela korgen full med alla de lätt tillgängliga svamparna miljön erbjuder. Säkerligen spelar det in att jag mist flertalet närkontakter med universitetsvärlden, inte söker mig till utelivet, och huvudsakligen är intresserad av att lära känna singelflickor; människor man utan massa komplikationer kan närma sig, att eventuellt komma riktigt nära, och låta komma riktigt nära en själv.

Det har varit en fin påskhelg. Jag halkade upp till Stockholm på ett bananskal, via ett besök med systern, man och systerdöttrar hos pappa i Oxelösund, hans förtjusande Agneta och följde med de senare två upp den sista biten till Fridhemsplan-trakten på lördag morgon, då färderna gick vidare åt varsitt håll. De två var i laptopköpartagen, och lånade in mig som konsult kring deras behov och önskemål, och efter litet rådgörande och prov med min äppelsak, surfade vi rätt på någon så gott som motsvarande lillasyster till den i den mindre uppfostrade XP-familjen, knatade iväg en tur genom stan för att inhandla den och en rygga på Clas Ohlssons, några buketter tulpaner på Hötorget strax före stängningsdags klockan 15 (då de går för en tia buketten) och avrundade med en god middag på crèperiet FOO, rätt trötta i fötterna.

Söndagen besökte far och jag en äldre fantastiskt pigg och alert språkintresserad dam i släkten, som numera bor på ett rätt bra servicehus i Nockeby, med blommor och samtalstid i bagaget. Att ha två karlar i släkten att fika och prata med några timmar på förmiddagskvisten verkade göra henne gott, och hon var inte alls så gaggig som jag minns henne. Kanske har jag mognat till att hitta fler gemensamma intressen med henne, kanske mår hon bara oerhört bra eller hade vaknat på rätt sida av sängen. Är receptet på att bli så klar i knoppen som 82-åring att upprätthålla sitt språkintresse, vet jag vad jag kommer göra på min ålders höst.

Under fredagkvällen kikade vi (jag, Anna och pappa) genom en hög à 500 barndomsfoton pappa skickat in till Lofoto (efter mitt tips) för att få på cd. Det konstaterades att Photoshop Elements' automatfixare för röda ögon han råkat slå på gav en person per kort ett par ordentliga blåtiror, på de kort den hittat ansikten på. Det var rätt skönt att kunna magisera ihop ett par enradare i mitt skal för att gräva fram alla originalen och göra mig av med dumheterna igen. En del av bilderna i den där samlingen var smått mästerliga -- mycket var skräp -- som det typiskt blir i sådant där material. Jag blev igen påmind om hur fint det är med ett par tre kort tagna i följd; det ger ofta en mycket bättre och rikare bild än blott en enda av ett motiv, när det är människor man fotar. Den här bilden av min far, i kanske ungefär min ålder eller litet till, tyckte Agneta var nästan spöklikt lik mig: