06:36 Ett par ronder kärleksetik
Nu är jag här. Eller om det månne är där jag är. I vilket fall som helst, har jag till slut hamnat i en situation som jag förutsåg att jag skulle hamna i redan för några månader sedan: att ha någon jag bryr mig mycket om, som står på randen av fysiskt sammanbrott under stress.
Den röda tråden är nästan litet för tydlig för att jag ska finna sammanträffandet märkligt eller ett sammanträffande alls, och jag växlar av och an mellan att misstänka att jag snarare valt en väg där det händer än haft en skarpsint ingivelse under Jeeves' intuitions kommando. Man kan aldrig fråga honom; han ler bara klokt åt en, med en glimt av intelligens och humor i blicken. Å tredje sidan, gör det mig ingenting att jag är förberedd och har läst in mig på litteraturen redan på förhand i stället för att göra det i panik så här när det är dagsaktuellt.
Jag inte låta bli att nysta i etik och relationetrin bakom heller. I någon konversation oss emellan för inte så länge sedan; det var visst i förrfredags, kom vi in på roller, och jag nämnde i förbifarten att jag inte letar efter någon surrogatmamma, -dotter eller någon att spegla mitt ego i. Däremot längtar jag i allra högsta grad efter någon att ta stöd emot, vila hos och att ge samma stöd tillbaka; den symbiotiken är jag beredd att slå knut på mig själv för. Motsättningarna i de påståendena undgår mig inte. Jag tycker om att behöva och vara behövd, men jag har slutat definiera mig själv i termer av det. Det är också rätt mycket tryggare att älska människor som står på egna ben, än de som riskerar att underordna sig andra helt och hållet, och förlora sig själva.
Den senare kategorin pinglar dock litet i mina varningsklockor för att jag gett mig in i relationer förr byggda på grundvalar av Jesussyndrom, och att de aldrig blir särskilt bra. Visst är det fint att hela och ställa upp för, men det är dålig mylla att odla kärleksrelationer i; fungerar mycket bättre som vanlig vänskap eller vänner med privilegier. Det är definitivt att tigga om bekymmer att låta det hänfalla till samboskap (med betoning på boskap -- det förvandlar ens liv till en slags monoton och livsförnekande rutin).
Så visst pinglar det duktigt i mina varningsklockor när det syns allt tydligare att någon jag betuttat mig i är på väg rakt utför branten med spinnande hjul och foten stadigt på gaspedalen. Till mina försvarstal inför mina belsebubska advokater anför jag att hon gör mig lycklig med alla konversationer som kunde varit hämtade ur The Powerbook. Att jag känner mig fri när vi vandrar vid varandras sida. Att hon är precis så där bedövande vacker även utanpå som mitt ex är. Att hon då och då flippar in i den där tillitsmoden som jag blir knasig av, och förutan vilken jag inte kan tänka mig att leva i framtida relationer.
Det har räckt hyggligt hittills för att dämpa pinglet hjälpligt så här långt, och sen kan jag älta bäst jag vill det eventuellt tveksamma i att älska någon man vill hjälpa att hitta verktyg, nya attityder, andrum i livet, att syresätta sin egentid igen och bromsa in någonstans innan marken försvinner under fötterna och åren i totalt becksvart mörker breder ut sig för ens fötter. Hellre av kärlek än pliktkänsla eller lönekuvert, resonerar jag, och tror att jag skulle känna ungefär detsamma omvänt med. Sen är relationer i vilket fall aldrig den som faller försts val, och att jag har alldeles för hög etik för att låta mig dra nytta av någon som eventuellt behöver mig lugnar också betydligt. Fast sådant känner säkert de flesta för sig själva.
En bonus med att älska icke bräckliga egon är att det rycker en börda samvete ur knät på en som samhällsnormer placerar där om att män ska ta ansvar för bräckliga kjoltyg som inte kan stå för sina egna handlingar, känslor eller val. Det är skitsvårt att bli av med det byltet hur litet man än känsloinstämmer med det själv, under omständigheter där styrkeförhållandena, för mycket vida styrkebegrepp, gör tesen det minsta möjlig att få in med ett "så kan det nog vara"-skohorn. Är det något jag vill se att feminismen får bukt med så är det att utrota hela det batteriet åsikter ur folkmedvetandet, för det oförmyndigar halva befolkningen på ett sätt som förstör för precis alla, även om det vissa dar passar väldigt bra att frottera sig och luta sig tillbaka i. (Gör för all del det ibland när du behöver det, men inte för att du är kvinna, utan för att du är människa. Det är din rätt som människa, inte som kvinna, att få vara bräcklig.)
Senast jag älskade ett skitstarkt ego tror jag att vi aldrig riktigt tog oss förbi att hon kände sig utsatt och reducerad, de gånger hon vilade i mig eller jag kom in i hennes hjärta och hjärna på lika villkor och såg hennes känslor och verklighet ur mina ögon. Jag tror i alla fall att jag vågade luta mig mot henne utan oron för att krympa, men att hon frätte ned sig av varje sekund hon inte stod stadigt på egen basyta. Allra värst var det tydligen efter att hon hade dumpat mig och en stund gjorde ett aldrig så kort återbesök i att blöta ut hjärtat och snora ned min tröja en för min del ljuvlig eftermiddag. Denna förbannade stolthet och prestige.
Jag minns dock inte att jag lutade mig mot henne den senare halvan av relationen sedan det framgått att hon inte fixade ett liv i svagt utförslut med vinden i ryggen, eller åtminstone inte ett med mig som den vinden. Jag var inte svår på rätt sätt. Jag hade ingen tillitsmån att luta mig i, så det var inte mycket lönt att försöka. Inte heller minns jag att jag gjorde några försök att brista särskilt snyggt den natt jag fick klara besked om var vi upphörde och blev du och jag, var och en för sig. Vilket väl förlänte mig (alldeles säkerligen rätteligen) det besöksförbud jag har idag; lidandet syntes. Och det är ju ingen raktigenom kul känsla att se vad ens hjärtas val får för splittereffekt när de möter världen runt omkring. Jag klandrar henne inte, även om jag gärna sett att det blivit annorlunda.
Det verkar bli en rätt bra helg, det här. Min inlånta förkylning är visserligen inte överspelt, men det hindrade mig inte från att orka med en rätt hård fem timmars dansdag igår, och jag har några till att se fram emot idag. Mycket lindy hop blir det. Förhoppningsvis orkar jag med kvällsaktiviteterna i kväll med, till skillnad från igår, då jag sov genom alltsammans och sedan vaknade klockan 23 med kroppsklockan inställd på nytt dygn.
Morgonrodnaderna spelar över ett stort moln i sydost, och det är nog dags att gå ut och hämta min torra tvätt om en stund. I Stockholm sover förhoppningsvis min iniväggensprinter tungt. I söder vill en kudde jag glömt kvar hem -- förr eller senare ska jag väl avlägga vänskapsbesök hos Fredrik, väninnor och bekanta -- och litet närmare, sover en krasslig mor som kurerat (eller i alla fall försökt) brakförkylning hos mig en tid. Ett visst lunchsug manar i magen, och kameran är tömd. Snart kan jag nog packa dagens väska.
Ska nog byta ut de något små och inte fullt lyxiga nog dansskor jag köpte på Dance & gymshop innan jag styrde kosan tillbaka hit till Linköping, när jag har vägarna förbi nästa gång; de var noga med att påpeka att jag hade tio dagars öppet köp. Undrar om de verkligen tar tillbaka skor som dansat ordentligt i två-tre dagar. Om inte, är det väl inte värre än att jag får ha flera par dansskor. Världen kunde gå under för värre.
Och jag har fortfarande inte invigt min Peugeot. Den dagen, den glädjen.
Den röda tråden är nästan litet för tydlig för att jag ska finna sammanträffandet märkligt eller ett sammanträffande alls, och jag växlar av och an mellan att misstänka att jag snarare valt en väg där det händer än haft en skarpsint ingivelse under Jeeves' intuitions kommando. Man kan aldrig fråga honom; han ler bara klokt åt en, med en glimt av intelligens och humor i blicken. Å tredje sidan, gör det mig ingenting att jag är förberedd och har läst in mig på litteraturen redan på förhand i stället för att göra det i panik så här när det är dagsaktuellt.
Jag inte låta bli att nysta i etik och relationetrin bakom heller. I någon konversation oss emellan för inte så länge sedan; det var visst i förrfredags, kom vi in på roller, och jag nämnde i förbifarten att jag inte letar efter någon surrogatmamma, -dotter eller någon att spegla mitt ego i. Däremot längtar jag i allra högsta grad efter någon att ta stöd emot, vila hos och att ge samma stöd tillbaka; den symbiotiken är jag beredd att slå knut på mig själv för. Motsättningarna i de påståendena undgår mig inte. Jag tycker om att behöva och vara behövd, men jag har slutat definiera mig själv i termer av det. Det är också rätt mycket tryggare att älska människor som står på egna ben, än de som riskerar att underordna sig andra helt och hållet, och förlora sig själva.
Den senare kategorin pinglar dock litet i mina varningsklockor för att jag gett mig in i relationer förr byggda på grundvalar av Jesussyndrom, och att de aldrig blir särskilt bra. Visst är det fint att hela och ställa upp för, men det är dålig mylla att odla kärleksrelationer i; fungerar mycket bättre som vanlig vänskap eller vänner med privilegier. Det är definitivt att tigga om bekymmer att låta det hänfalla till samboskap (med betoning på boskap -- det förvandlar ens liv till en slags monoton och livsförnekande rutin).
Så visst pinglar det duktigt i mina varningsklockor när det syns allt tydligare att någon jag betuttat mig i är på väg rakt utför branten med spinnande hjul och foten stadigt på gaspedalen. Till mina försvarstal inför mina belsebubska advokater anför jag att hon gör mig lycklig med alla konversationer som kunde varit hämtade ur The Powerbook. Att jag känner mig fri när vi vandrar vid varandras sida. Att hon är precis så där bedövande vacker även utanpå som mitt ex är. Att hon då och då flippar in i den där tillitsmoden som jag blir knasig av, och förutan vilken jag inte kan tänka mig att leva i framtida relationer.
Det har räckt hyggligt hittills för att dämpa pinglet hjälpligt så här långt, och sen kan jag älta bäst jag vill det eventuellt tveksamma i att älska någon man vill hjälpa att hitta verktyg, nya attityder, andrum i livet, att syresätta sin egentid igen och bromsa in någonstans innan marken försvinner under fötterna och åren i totalt becksvart mörker breder ut sig för ens fötter. Hellre av kärlek än pliktkänsla eller lönekuvert, resonerar jag, och tror att jag skulle känna ungefär detsamma omvänt med. Sen är relationer i vilket fall aldrig den som faller försts val, och att jag har alldeles för hög etik för att låta mig dra nytta av någon som eventuellt behöver mig lugnar också betydligt. Fast sådant känner säkert de flesta för sig själva.
En bonus med att älska icke bräckliga egon är att det rycker en börda samvete ur knät på en som samhällsnormer placerar där om att män ska ta ansvar för bräckliga kjoltyg som inte kan stå för sina egna handlingar, känslor eller val. Det är skitsvårt att bli av med det byltet hur litet man än känsloinstämmer med det själv, under omständigheter där styrkeförhållandena, för mycket vida styrkebegrepp, gör tesen det minsta möjlig att få in med ett "så kan det nog vara"-skohorn. Är det något jag vill se att feminismen får bukt med så är det att utrota hela det batteriet åsikter ur folkmedvetandet, för det oförmyndigar halva befolkningen på ett sätt som förstör för precis alla, även om det vissa dar passar väldigt bra att frottera sig och luta sig tillbaka i. (Gör för all del det ibland när du behöver det, men inte för att du är kvinna, utan för att du är människa. Det är din rätt som människa, inte som kvinna, att få vara bräcklig.)
Senast jag älskade ett skitstarkt ego tror jag att vi aldrig riktigt tog oss förbi att hon kände sig utsatt och reducerad, de gånger hon vilade i mig eller jag kom in i hennes hjärta och hjärna på lika villkor och såg hennes känslor och verklighet ur mina ögon. Jag tror i alla fall att jag vågade luta mig mot henne utan oron för att krympa, men att hon frätte ned sig av varje sekund hon inte stod stadigt på egen basyta. Allra värst var det tydligen efter att hon hade dumpat mig och en stund gjorde ett aldrig så kort återbesök i att blöta ut hjärtat och snora ned min tröja en för min del ljuvlig eftermiddag. Denna förbannade stolthet och prestige.
Jag minns dock inte att jag lutade mig mot henne den senare halvan av relationen sedan det framgått att hon inte fixade ett liv i svagt utförslut med vinden i ryggen, eller åtminstone inte ett med mig som den vinden. Jag var inte svår på rätt sätt. Jag hade ingen tillitsmån att luta mig i, så det var inte mycket lönt att försöka. Inte heller minns jag att jag gjorde några försök att brista särskilt snyggt den natt jag fick klara besked om var vi upphörde och blev du och jag, var och en för sig. Vilket väl förlänte mig (alldeles säkerligen rätteligen) det besöksförbud jag har idag; lidandet syntes. Och det är ju ingen raktigenom kul känsla att se vad ens hjärtas val får för splittereffekt när de möter världen runt omkring. Jag klandrar henne inte, även om jag gärna sett att det blivit annorlunda.
Det verkar bli en rätt bra helg, det här. Min inlånta förkylning är visserligen inte överspelt, men det hindrade mig inte från att orka med en rätt hård fem timmars dansdag igår, och jag har några till att se fram emot idag. Mycket lindy hop blir det. Förhoppningsvis orkar jag med kvällsaktiviteterna i kväll med, till skillnad från igår, då jag sov genom alltsammans och sedan vaknade klockan 23 med kroppsklockan inställd på nytt dygn.
Morgonrodnaderna spelar över ett stort moln i sydost, och det är nog dags att gå ut och hämta min torra tvätt om en stund. I Stockholm sover förhoppningsvis min iniväggensprinter tungt. I söder vill en kudde jag glömt kvar hem -- förr eller senare ska jag väl avlägga vänskapsbesök hos Fredrik, väninnor och bekanta -- och litet närmare, sover en krasslig mor som kurerat (eller i alla fall försökt) brakförkylning hos mig en tid. Ett visst lunchsug manar i magen, och kameran är tömd. Snart kan jag nog packa dagens väska.
Ska nog byta ut de något små och inte fullt lyxiga nog dansskor jag köpte på Dance & gymshop innan jag styrde kosan tillbaka hit till Linköping, när jag har vägarna förbi nästa gång; de var noga med att påpeka att jag hade tio dagars öppet köp. Undrar om de verkligen tar tillbaka skor som dansat ordentligt i två-tre dagar. Om inte, är det väl inte värre än att jag får ha flera par dansskor. Världen kunde gå under för värre.
Och jag har fortfarande inte invigt min Peugeot. Den dagen, den glädjen.
postad 06:36 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar