14:08 Drömislossning
Jag fick en vacker komplimang igår av Emma, i form av en besvarad känsla. Hon vill diskutera saker med mig, men inte specifika ämnen, utan mer just med mig, och vad som helst i övrigt. Hon kan slå upp konversationer ur just ingenting, i hopp om att hamna mitt i rika utbyten. Allra bäst lyckades det i början, när hon kunde öppna en dialog med något litet postulat, som till exempel det här första meningsskiftet för kvällen:
- Man måste ha en stark och tydlig motsättning inom sig, om man ska utveckla kunskap. Hur skulle syntesen vara möjlig annars?
- Så intressant. Varför menar du det?
Flertalet människor jag känner har ett mer involverat handskakningsförfarande innan kanal är upprättad, och något sådant där kommer fram; Emma är mer effektiv. Nyligen tror jag vi inte riktigt nått upp i verkshöjd för diskussionerna i samma grad; i alla fall har hon känt att jag inte ger henne återkoppling i samma grad och volym, och känslan är knappast att misstro. Känslor har alltid rätt i någon mening. Jag är inte säker på vad det beror på, men har på känn att det ligger rätt mycket i att jag varje gång vi språkar blir påmind om hur mycket av det hon kommunicerar som inte når mig över distans genom text.
Hon har bland det rikaste ögonspråk jag någonsin mött, och talar mycket mer i växelspel mellan ord, tystnad och ögon än med orden som primärkanal, och spelar sig själv mer som ett instrument än en högtalare. Hon är en mycket intensiv och medryckande uppenbarelse, och det känns alltid mycket tydligt hur mycket av henne som försvinner, när allt utom orden skalas bort. Jämförelserna med äta kolan med pappret på som det tjatas om så mycket kring kondomer av somliga träffar mycket bättre här än där. Det är litet smärtsamt att inte bo på tunnelbaneavstånd, och jag blir påmind om det titt som tätt. Jag kanske skulle göra det till en vana att bo i Stockholm ett par dagar i veckan? Det är ju inte direkt som att jag saknar möjligheten, med min flexibla livsstil nu.
Jag drömde väldigt gott på den komplimangen; ett samtal i fysisk närvaro, där jag tydligen av någon anledning vidareförmedlade Iliaden i dess urform, som den gick från berättare till lyssnare innan Homeros fångade den i skrift en gång för ack så länge sedan. Jag kan inte svära på att det var hon som var min åhörare, men det var någon jag hade samma slags varma känslor för och vi låg strax intill varann, i en säng och under täcke, till en början, tills hon så småningom flyttar sig närmare och smälter in i min famn. En våg av lycka sköljer över mig i mötet med hennes hud, och det är frihet att sluta henne i mina armar och känna hennes nakna rygg under mina händer.
Det följer inte mycket mer efter det; drömmen kantrar en smula och Iliaden faller till föga för en ström sinnesintryck när mina händer går ur ide och återupptäcker sitt hemland i den kärt avhållna kvinnokroppen. En upplevelse för mig mer som att gå ur en epok syrefrihet och andnöd rakt ut i friska luften i vårvädret, dra in doften av vitsippor och porlet av bäckar, solglittret i smältvatten på kala brunlila björkkvistar och känslan av rymd efter att ha suttit instängd och fjättrad i någon trång anaerob miljö över vintern -- än något direkt erotiskt. Långt mer som att komma hem igen, välkommen, avhållen.
Kanske dök något av det upp ur samtalet med exet igår också; den plats i hjärtat jag inte är välkommen tillbaka till på det viset, utan mer är välkommen över en distanserad lunch eller middag ute på stan. Kontrasten blev väl mer konkret och tydlig inuti, när jag målade den så här, och sätter väl fingret på att jag inte har ett hem jag är välkommen tillbaka till just nu, som jag längtar efter. Jag har fristäder men inte hem, och tak över huvudet men inte andrum eller värmen i min egen kula. Jag är inte så bra på att ta vara på det goda med singelliv; det mesta av det bästa liv jag vet är så sällan till låns när man råkas bara över en kväll, eller en natt.
Jag behöver inte löftena själv, även om jag inte är rädd att ge dem när de till äventyrs söks, men jag vandrar längs de välbekanta riktmärkena, och håller in stegen om jag kommer för nära någon av dem som får flickor att dra åt sig fötterna i rädsla för att verka lämna mig fria händer att binda dem. Jag vill inte binda er mer än ni vill bli bundna, men det är ord man kan säga till ganska få utan att bli missförstådd, eller genera över att de behövde betryggas över att jag inte varit ute efter att äga dem.
Emma är trevlig, såtillvida att hon har en litet mer kontinental inställning till livet och känslor, inte riktigt inordnar sig i normen att umgänget med män är ett rävspel där man bör hålla vakt kring att inte komma för nära för att för nära är signalen att välkommen in, och att hela mötet varit ett spel om att hon skulle släppa till. Det förefaller vara en känsla som hela tiden ligger och guppar strax under eller precis över medvetandeytan för ack så många flickor, i alla fall när vem de umgås med är en natur som inte själv sätter några gränser för dem i hur nära de får komma rent fysiskt; ett slags stanna upp, rycka till och i halvpanik dra fötterna åt sig ordentligt för att markera att det finns en vägbom en bit ned längs vägen i alla fall på deras sida, och att det skulle vara någonting som behövde signaleras.
Den som drar de stramaste gränserna är alltid den som bestämmer, i civiliserade möten i alla fall, och det stör mig inte att det nästan aldrig är jag. Eller åtminstone flödar jag ganska ogenerat kring det, som vatten eller gaser finner sina vägar i terräng och volym att flöda i och fylla upp. Vill jag vara nära kommer jag så nära jag får. Jag tar mig sällan mer utrymme än jag finner och jag bryter inte gränser i relationer när det inte rör sig om några mer uttalade du och jag än vänskaper och möten på neutral mark, vad närhet beträffar. Jag är inte någon erövrare och längtar inte efter att bli det heller. Bytesjakt och bytesdjur är inte min melodi.
Men jag längtar efter att möta någon som spänner upp mina lungor och hälsar våren välkommen. Än ligger dock snön över nejderna här nere och det är ruskigt kallt och instängt. Det är precis så där ogästvänligt hemma så man vill hälsa på i de soliga semesterländerna och kasta av sig vinterpälsen ett slag över ett glas rödvin, med ett livligt, levande sinne på andra sidan sitt. En professionell ordböjare, eller ett par kristallkulsögon det flödar sagor från roten ur.
Jag börjar ställa in kronometern på semester. Och jag vill odla fler groddar i hjärtat. Emmagrodden tar sig ganska bra, men är ännu för liten för att jag ska kunna fråga henne om saker utan att ämnet hon modellerats på är närvarande. Jag är sugen på en drakgrodd också. Jag undrar hur vanligt det är med hjärtkolonier av det här slaget. Hur konkreta avtryck bär du med dig själv av dina närmsta?
- Man måste ha en stark och tydlig motsättning inom sig, om man ska utveckla kunskap. Hur skulle syntesen vara möjlig annars?
- Så intressant. Varför menar du det?
Flertalet människor jag känner har ett mer involverat handskakningsförfarande innan kanal är upprättad, och något sådant där kommer fram; Emma är mer effektiv. Nyligen tror jag vi inte riktigt nått upp i verkshöjd för diskussionerna i samma grad; i alla fall har hon känt att jag inte ger henne återkoppling i samma grad och volym, och känslan är knappast att misstro. Känslor har alltid rätt i någon mening. Jag är inte säker på vad det beror på, men har på känn att det ligger rätt mycket i att jag varje gång vi språkar blir påmind om hur mycket av det hon kommunicerar som inte når mig över distans genom text.
Hon har bland det rikaste ögonspråk jag någonsin mött, och talar mycket mer i växelspel mellan ord, tystnad och ögon än med orden som primärkanal, och spelar sig själv mer som ett instrument än en högtalare. Hon är en mycket intensiv och medryckande uppenbarelse, och det känns alltid mycket tydligt hur mycket av henne som försvinner, när allt utom orden skalas bort. Jämförelserna med äta kolan med pappret på som det tjatas om så mycket kring kondomer av somliga träffar mycket bättre här än där. Det är litet smärtsamt att inte bo på tunnelbaneavstånd, och jag blir påmind om det titt som tätt. Jag kanske skulle göra det till en vana att bo i Stockholm ett par dagar i veckan? Det är ju inte direkt som att jag saknar möjligheten, med min flexibla livsstil nu.
Jag drömde väldigt gott på den komplimangen; ett samtal i fysisk närvaro, där jag tydligen av någon anledning vidareförmedlade Iliaden i dess urform, som den gick från berättare till lyssnare innan Homeros fångade den i skrift en gång för ack så länge sedan. Jag kan inte svära på att det var hon som var min åhörare, men det var någon jag hade samma slags varma känslor för och vi låg strax intill varann, i en säng och under täcke, till en början, tills hon så småningom flyttar sig närmare och smälter in i min famn. En våg av lycka sköljer över mig i mötet med hennes hud, och det är frihet att sluta henne i mina armar och känna hennes nakna rygg under mina händer.
Det följer inte mycket mer efter det; drömmen kantrar en smula och Iliaden faller till föga för en ström sinnesintryck när mina händer går ur ide och återupptäcker sitt hemland i den kärt avhållna kvinnokroppen. En upplevelse för mig mer som att gå ur en epok syrefrihet och andnöd rakt ut i friska luften i vårvädret, dra in doften av vitsippor och porlet av bäckar, solglittret i smältvatten på kala brunlila björkkvistar och känslan av rymd efter att ha suttit instängd och fjättrad i någon trång anaerob miljö över vintern -- än något direkt erotiskt. Långt mer som att komma hem igen, välkommen, avhållen.
Kanske dök något av det upp ur samtalet med exet igår också; den plats i hjärtat jag inte är välkommen tillbaka till på det viset, utan mer är välkommen över en distanserad lunch eller middag ute på stan. Kontrasten blev väl mer konkret och tydlig inuti, när jag målade den så här, och sätter väl fingret på att jag inte har ett hem jag är välkommen tillbaka till just nu, som jag längtar efter. Jag har fristäder men inte hem, och tak över huvudet men inte andrum eller värmen i min egen kula. Jag är inte så bra på att ta vara på det goda med singelliv; det mesta av det bästa liv jag vet är så sällan till låns när man råkas bara över en kväll, eller en natt.
Jag behöver inte löftena själv, även om jag inte är rädd att ge dem när de till äventyrs söks, men jag vandrar längs de välbekanta riktmärkena, och håller in stegen om jag kommer för nära någon av dem som får flickor att dra åt sig fötterna i rädsla för att verka lämna mig fria händer att binda dem. Jag vill inte binda er mer än ni vill bli bundna, men det är ord man kan säga till ganska få utan att bli missförstådd, eller genera över att de behövde betryggas över att jag inte varit ute efter att äga dem.
Emma är trevlig, såtillvida att hon har en litet mer kontinental inställning till livet och känslor, inte riktigt inordnar sig i normen att umgänget med män är ett rävspel där man bör hålla vakt kring att inte komma för nära för att för nära är signalen att välkommen in, och att hela mötet varit ett spel om att hon skulle släppa till. Det förefaller vara en känsla som hela tiden ligger och guppar strax under eller precis över medvetandeytan för ack så många flickor, i alla fall när vem de umgås med är en natur som inte själv sätter några gränser för dem i hur nära de får komma rent fysiskt; ett slags stanna upp, rycka till och i halvpanik dra fötterna åt sig ordentligt för att markera att det finns en vägbom en bit ned längs vägen i alla fall på deras sida, och att det skulle vara någonting som behövde signaleras.
Den som drar de stramaste gränserna är alltid den som bestämmer, i civiliserade möten i alla fall, och det stör mig inte att det nästan aldrig är jag. Eller åtminstone flödar jag ganska ogenerat kring det, som vatten eller gaser finner sina vägar i terräng och volym att flöda i och fylla upp. Vill jag vara nära kommer jag så nära jag får. Jag tar mig sällan mer utrymme än jag finner och jag bryter inte gränser i relationer när det inte rör sig om några mer uttalade du och jag än vänskaper och möten på neutral mark, vad närhet beträffar. Jag är inte någon erövrare och längtar inte efter att bli det heller. Bytesjakt och bytesdjur är inte min melodi.
Men jag längtar efter att möta någon som spänner upp mina lungor och hälsar våren välkommen. Än ligger dock snön över nejderna här nere och det är ruskigt kallt och instängt. Det är precis så där ogästvänligt hemma så man vill hälsa på i de soliga semesterländerna och kasta av sig vinterpälsen ett slag över ett glas rödvin, med ett livligt, levande sinne på andra sidan sitt. En professionell ordböjare, eller ett par kristallkulsögon det flödar sagor från roten ur.
Jag börjar ställa in kronometern på semester. Och jag vill odla fler groddar i hjärtat. Emmagrodden tar sig ganska bra, men är ännu för liten för att jag ska kunna fråga henne om saker utan att ämnet hon modellerats på är närvarande. Jag är sugen på en drakgrodd också. Jag undrar hur vanligt det är med hjärtkolonier av det här slaget. Hur konkreta avtryck bär du med dig själv av dina närmsta?
postad 14:08 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar