03:18 Damtidning och ordströssel
Idag ska jag citera en dam som citerar en ny damtidning hon föreföll finna rätt fadd. Med rätta - de här orden säger liksom precis allt:
"M-magasin är tidningen för alla vi kvinnor som inte känner sig lika gamla som det står i passet. Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever."
Det här är tidningen som ömsom påminner dig om allt du vill fly från (så du inte glömmer) och ömsom låtsas stötta dig till att tro litet på alla de där klena undanflykterna du inte riktigt lärt dig att faktiskt känna på riktigt. Garanterad repris på (endast lätt permuterade) versioner av receptet i samtliga nummer av tidningen, tills du genomskådar det och ägnar dig åt något mer givande i stället.
En falsk vän, helt enkelt, som föder sig på att inte bidra till att utveckla dig, utan tvärtom gör vad den kan för att hålla dig på plats med samma grundbehov omättade i morgon, som idag.
I matvarubutiken upprepades samma scenario tre gånger om idag: jag hittar varan jag var ute efter, ser mig om litet och ersätter den med ett några kronor dyrare alternativ, för att jag är mer förtjust i den bättre förpackningen. God förpackningsdesign ger ökad livskvalitet, och bör sponsras. (Är dock inte riktigt den grund, varpå samhället vilar.)
Stadiga björnramar för den viktlösa cykeln sakta av och an i sidled, medan den i övrigt orörliga kroppshyddan susar framåt genom staden, som en stor klump kompakt rörelsemängd under en fast vilja: hem.
Jag har en teori om varför jag känner till så få män i min omgivning som är homo- eller bisexuella. Jag kanske inte är riktigt du med tanken, helt enkelt. Flickor känner jag en hel drös, och anser på min egen fördomsskala att de generellt är öppensinnigare och trevligare än andra flickor, om jag har någon känsla alls. Den tycks gälla i samma utsträckning för den enda manliga kandidaten jag tror jag har på kartan. Sen har jag förvisso en hel drös ganska utåt asexualiserade män i hitre bekantskapskretsen som aldrig uttryckt en preferens vare sig åt det ena eller andra hållet, eller ens att ämnet finns över huvud taget. Men teorin är att man inte riktigt är mogen att visas sådan insikt när man ännu mest är i bryderier om var orienteringar i allmänhet ligger snarare än hos individer -- du:n -- i synnerhet. Och när allt kommer omkring, varför inviga någon i privatangelägenheter över huvud taget, om man inte har någon agenda för dem? Jag klandrar ingen. Det är skittråkigt att gång på gång ha precis samma ointressanta konversation, vad den än gäller; folk reagerar i allmänhet så likadant.
The Powerbook av Jeanette Winterson är precis lika bra som rekommendatösens goda smak gav mig anledning att tro, vilket är ett alldeles strålande betyg för bådadera. Det är knark i form av samtal jag vill ha med folk, men just nu inte skaffar mig mer än mycket light med en väninna i Stockholm. Men det är samtal som ska föras på tu man hand och inte över IM. Den där tanken jag haft som ett trivsamt löfte till mig själv utan tydligare förankring i tiden än att det är en för trevlig idé för att låta bli, börjar kanske mogna till ett besök i Lund för att säga hej. Jag hade ju tänkt resa omkring i landet en massa innan jag for i västerled. Än har det inte blivit så mycket av det, och det är mest dumt. Vänner är till för att hälsas på.
Dansnojan är nog starkt proportionell till hur mycket socialt kitt det blir med varje dos. I tisdags var det väldigt nära inget utslag alls, undantaget de alltid lika ljuvliga (när de ack så sällan dyker upp) tillitsövningarna; du blundar, jag för. Jag blundar, du för. Jag älskar bådadera; den förra när jag får tilliten, den andra när jag får utstråla den och ge samma känsla tillbaka. Jag kan inte säga vilkendera som känns bäst; det är något rent vansinnigt juste att få placera hur mycket lita på som helst hos någon, om för något så litet som att dansa omkring bland en massa människor utan att se själv. Sinnen i vila i kombination med sinne i vila och hjärtat hos någon annan, litet till låns och just för stunden i alla fall, med implicit löfte om att ta tillbaka det igen, så ingen räds att bindas.
Det var oerhört länge sedan jag pysslade om hud nu. De senaste veckorna, tror jag, har jag subliminerat allt det där till ren hacklusta och byggt en tokigt distribuerad gräsrotsdatabas över restauranger, ett tämligen imponerande dynamiskt filtrerbart omsorterbart fotoalbum för min kör, knutit ihop det med dess fikalista, designat och kommunicerat ett gränssnitt till temperatur.nu till dess upphovsman och gjort en likaledes magisk kartvy, tidslinje och tabell över dess mätstationer, och uppfunnit en massa kitt för att klistra ihop sådana där saker med varann. På det stora hela, rysligt produktivt gladhackande. Vagt samvetsgnag över att den direkta jobbnyttan är mer av en chansnig om att kanske rekrytera framtida arbetskamrat jag vill jobba med på det här sättet. Men funkar det är allt väl investerat.
Däremot är det dåligt omhändertagande av mig själv; ta hand om andras hud ger mig något så vansinnigt mycket, och där har jag svält mig i månader. Det är dåligt med självsvält, och det gäller inte bara maten på tallriken. Om jag får ta med mig en dröm över sömngränsen (in till eller ut från?) nu, väljer jag att den ska vara litet så där som när man ligger och har det bra och kelar med någon under kläderna. Eller masserar; det går så bra, vilketdera.
"M-magasin är tidningen för alla vi kvinnor som inte känner sig lika gamla som det står i passet. Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever."
Det här är tidningen som ömsom påminner dig om allt du vill fly från (så du inte glömmer) och ömsom låtsas stötta dig till att tro litet på alla de där klena undanflykterna du inte riktigt lärt dig att faktiskt känna på riktigt. Garanterad repris på (endast lätt permuterade) versioner av receptet i samtliga nummer av tidningen, tills du genomskådar det och ägnar dig åt något mer givande i stället.
En falsk vän, helt enkelt, som föder sig på att inte bidra till att utveckla dig, utan tvärtom gör vad den kan för att hålla dig på plats med samma grundbehov omättade i morgon, som idag.
I matvarubutiken upprepades samma scenario tre gånger om idag: jag hittar varan jag var ute efter, ser mig om litet och ersätter den med ett några kronor dyrare alternativ, för att jag är mer förtjust i den bättre förpackningen. God förpackningsdesign ger ökad livskvalitet, och bör sponsras. (Är dock inte riktigt den grund, varpå samhället vilar.)
Stadiga björnramar för den viktlösa cykeln sakta av och an i sidled, medan den i övrigt orörliga kroppshyddan susar framåt genom staden, som en stor klump kompakt rörelsemängd under en fast vilja: hem.
Jag har en teori om varför jag känner till så få män i min omgivning som är homo- eller bisexuella. Jag kanske inte är riktigt du med tanken, helt enkelt. Flickor känner jag en hel drös, och anser på min egen fördomsskala att de generellt är öppensinnigare och trevligare än andra flickor, om jag har någon känsla alls. Den tycks gälla i samma utsträckning för den enda manliga kandidaten jag tror jag har på kartan. Sen har jag förvisso en hel drös ganska utåt asexualiserade män i hitre bekantskapskretsen som aldrig uttryckt en preferens vare sig åt det ena eller andra hållet, eller ens att ämnet finns över huvud taget. Men teorin är att man inte riktigt är mogen att visas sådan insikt när man ännu mest är i bryderier om var orienteringar i allmänhet ligger snarare än hos individer -- du:n -- i synnerhet. Och när allt kommer omkring, varför inviga någon i privatangelägenheter över huvud taget, om man inte har någon agenda för dem? Jag klandrar ingen. Det är skittråkigt att gång på gång ha precis samma ointressanta konversation, vad den än gäller; folk reagerar i allmänhet så likadant.
The Powerbook av Jeanette Winterson är precis lika bra som rekommendatösens goda smak gav mig anledning att tro, vilket är ett alldeles strålande betyg för bådadera. Det är knark i form av samtal jag vill ha med folk, men just nu inte skaffar mig mer än mycket light med en väninna i Stockholm. Men det är samtal som ska föras på tu man hand och inte över IM. Den där tanken jag haft som ett trivsamt löfte till mig själv utan tydligare förankring i tiden än att det är en för trevlig idé för att låta bli, börjar kanske mogna till ett besök i Lund för att säga hej. Jag hade ju tänkt resa omkring i landet en massa innan jag for i västerled. Än har det inte blivit så mycket av det, och det är mest dumt. Vänner är till för att hälsas på.
Dansnojan är nog starkt proportionell till hur mycket socialt kitt det blir med varje dos. I tisdags var det väldigt nära inget utslag alls, undantaget de alltid lika ljuvliga (när de ack så sällan dyker upp) tillitsövningarna; du blundar, jag för. Jag blundar, du för. Jag älskar bådadera; den förra när jag får tilliten, den andra när jag får utstråla den och ge samma känsla tillbaka. Jag kan inte säga vilkendera som känns bäst; det är något rent vansinnigt juste att få placera hur mycket lita på som helst hos någon, om för något så litet som att dansa omkring bland en massa människor utan att se själv. Sinnen i vila i kombination med sinne i vila och hjärtat hos någon annan, litet till låns och just för stunden i alla fall, med implicit löfte om att ta tillbaka det igen, så ingen räds att bindas.
Det var oerhört länge sedan jag pysslade om hud nu. De senaste veckorna, tror jag, har jag subliminerat allt det där till ren hacklusta och byggt en tokigt distribuerad gräsrotsdatabas över restauranger, ett tämligen imponerande dynamiskt filtrerbart omsorterbart fotoalbum för min kör, knutit ihop det med dess fikalista, designat och kommunicerat ett gränssnitt till temperatur.nu till dess upphovsman och gjort en likaledes magisk kartvy, tidslinje och tabell över dess mätstationer, och uppfunnit en massa kitt för att klistra ihop sådana där saker med varann. På det stora hela, rysligt produktivt gladhackande. Vagt samvetsgnag över att den direkta jobbnyttan är mer av en chansnig om att kanske rekrytera framtida arbetskamrat jag vill jobba med på det här sättet. Men funkar det är allt väl investerat.
Däremot är det dåligt omhändertagande av mig själv; ta hand om andras hud ger mig något så vansinnigt mycket, och där har jag svält mig i månader. Det är dåligt med självsvält, och det gäller inte bara maten på tallriken. Om jag får ta med mig en dröm över sömngränsen (in till eller ut från?) nu, väljer jag att den ska vara litet så där som när man ligger och har det bra och kelar med någon under kläderna. Eller masserar; det går så bra, vilketdera.
postad 03:18 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar