08:02 Livskvalitet, disktrasor och hushållspapper

Det är livskvalitet att slänga disktrasor i soporna. Eller, närmare bestämt, det är frånvaro av livskvalitet att inte göra det.

Jag hade just ett litet första mosebok moment här, fast mer åt "han tog upp disktrasan ur diskhon, slogs av en våg av disktrasdoft, kastade den i soporna, och han såg att det var bra".

Vänner, bekanta och anhöriga hittar ibland någon ny disktrasa i något skåp, och sen hänger det en disktrasa där igen, rätt vad det är. Och man tänker inte så vidare värst mycket på den, men någonstans gnager den på ens subliminala trivsel, och så, rätt vad det är, blir man medveten om den och kan ha en sådan där liten rituell stund med soptunnan och känna trivseln ombolstra en igen.

Jag är en stark anhängare av hushållspappersfalangen. Vitt, rent, fräscht, nytt; nyttjande, en snabb eller grundlig förvandling till svart, fettigt, vått, kladdigt, smulfyllt, eller dylikt, och så slutligen ett med naturen igen; en livscykel inom några sekunder, och kompost, förruttnelse eller upp i lågor i fred, någonstans, där det inte inkräktar på min köksliga trivsel. En liten men ljuvlig lyx i vardagen.

En torr, mjuk känsla i handen. Tillfredsställelsen i att se effekten av sitt verk, om inte i den nyuppstådda frånvaron av smuts där den dragit fram, så definitivt i omedelbar kontrast mot nästa ark rent, vitt, mjukt, ofläckat, krusigt hushållspapper, i beredskap att efterträda det förra.

Små livscykler som snabbt passerar revy. Och så är köket skinande rent. Och diskhon skiner. Ingen disktrasa i världen kan tävla mot den känslan.

Kategorier:

• livskvalitet
• disktrasor
• hushållspapper