20:31 Pennfärdighet och tillämpad mysomani
Det enda från Paul Grahams penna som finns på ett bibliotek i hela Östergötland finns på LiUs TekNat-bibliotek i B-huset, och verkar (företrädesvis) handla om GIS, det vill säga geografiska informationssystem. Vilket i och för sig är roligt. Men jag har på känn att jag kommer stå över. Dessutom finns i alla fall stoffet till Hackers and Painters till större delen online i vilket fall, på samma sätt som Joel on Software (som bok) är en antologi av dito blogg.
Jag har just blivit sugen på att suga åt mig mer av riktigt goda skribenters goda sidor. Vilket troligtvis implicerar några mått disciplin. Mindre tomgång. Mer övergripande tanke. Definitivt mindre skriva och se vart det landar, med fokus doppat i tre vilt skilda kärl, och en rubrik på alltsammans som spretar åt alla håll eller inte säger ett skvatt. Förebilder? Jag tänker på de nämnda två, Isaac Asimov, Edgar Allan Poe, Kathy Sierra, och varför inte dagens fynd Awesome Zara.
Se det som en femårsplan. Eller bara en punkt på min interna agenda för självförbättring. En vacker och givande hobby med trivsamma bonuseffekter som att man får lättare att älska sig själv. Rekommenderas varmt. Ju tidigare man börjar, dess roligare bagage får man med sig. Jag började någonstans i tonåren, och har en del litet charmiga prinsgener i mig sedan dess. De lägger litet krokben för mig ibland, men förmodligen mestadels där jag annars givit in till vanligare och mer utbredda grisgener. Så jag klagar inte.
Det har varit en störtbra dag och igårkväll. (Ja, igårkväll är ett substantiv. Nu.) Jag noterade i senaste laget att första januari är en helgdag. Fortfarande. Så Little Bankok, som jag tänkt mig skulle erbjuda mig riktig lunch då jag inte hade levande kraft nog att uppbåda den själv, stod inte till tjänst med det. Ingen My Thai kycklingnudlar med jordnötssås numéro 27 åt mig, f. d. dito under annat namn och siffra 26 på f. d. Wokaway före dettas ägarbyte. Det nästan enda i stan som var öppet var Hemköp, strax bortom Åhléns. Tror jag. Eller var det Priso jag landade vid? Nå, jag hittade i alla fall Felixs Teriyakikyckling, á strax över halva femtiolappen. Och han såg att det var gott.
Fredrik delger att alla syskonen i familjen ("Kökets utvalda") är goda. Det kan ligga något i det. Skillnaden mot kronan under halv femtiolapp är i alla fall milsvid. Kunde jag lägga på en tia på priset och nå samma kvalitetsuppgradering skulle jag lägga på en tjuga, och sedan aldrig äta någonting annat över huvud taget. ;-) (Nej, jag ljuger. Men ändå!)
Igåret fortsatte med litet braprat och litet brafilm. Lovefilm. Whatever. Först större delen av How to lose a guy in 10 days (nej, jag tänker inte kamelversalisera idag). Strax före 18, i början av motorcykelscenen, gör jag en kontextswitch av guds nåde, pausar filmen och går ut i köket, guidad av en superkraft som vanligen ligger utom mina världsliga förmågor. Jag är i alla fall ganska säker på att det var ett konstaterande om att jag är Hungrig som legat bakom detta genidrag och denna snilleblixt, och kort senare har jag övertygat Maya om att laga middag åt och dinera henne, och kanske se Lost in Translation efteråt, om vi orkade. Hon har just teleportert från en förstad till en annan, litet närmre, litet billigare, litet rymligare och litet äldre, och är en knapp vecka in i inflyttadheten. Omständigheter under vilka man enligt min erfarenhet är rätt tacksam över att bli påsmugen middagslagande och diskhjälpande sällskap och medföljande brott från stöket.
Så skedde. Raggmunkarna blev kungliga och lystmätet ryggknåd knorrades det inte direkt heller över. Någonstans i en eller annan bakre vindling, fundrade jag för mig själv över om inte det där också kan ha varit en stor del av vad som låg bakom besöket; att jag behövde få utlopp för några hekto uppdämt ompysslenhet så där, och Maya tål hur mycket som helst av det, bor i samma stad och till och med kurrar lyckligt av det till svar. Jag tror inte jag är så där planerande och beräknande av mig, men det verkade liksom passa så klokt in i omständigheterna, så jag kunde inte låta bli att lägga märke till det, redan under tiden. Det föreföll klokt att inte hälsa på en nybekant väninna man bryr sig om med ett uppdämt Niagara i bagaget, även om nu ompysslenhet är någonting som går rätt djupt i min natur och ofta är någonting uppskattat. (Jag skulle nog rentav ranka det som en av de bättre anledningarna att bli nära vän med mig, om jag försökte mig på en sådan lista själv.)
Nå, sådant där kan man fundera över, men sällan nå så mycket konkreta definitiva insikter om. Trevligt var det, och Lost in Translation likaså. Som litet humoristisk observation, så här i efterhand, var den lugn, fridfull och stillsam på precis samma sätt som den japanska naturen kan vara, i japanska skildringar i samma nisch, även att i just den här filmen det riktigt japanska fick stå för den direkt motsatta kontrasten -- allt kaotiskt, vansinnigt och främmande, hyperaktivt, stressdrivande. Inte riktigt vad jag väntat mig, men vackert och känslosamt porträtterat. Det förvånar mig föga att man somnar bra till filmen, om man har de rätta serotoninnivåerna.
Detsamma kan för övrigt sägas om nyårsnatten -- jag slog igen ögonlocken efter ett långt bad och flera timmar före midnatt, och vaknade till ett 2007 i lagom tid att önska gott nytt till bekanta på USA:s västkust, efter att de flesta på vårt håll slutat fira och somliga börjat lida kval över var och med vem de ska få sova hur länge. Fast det där är inte min parentes att ordvänslas i, så det lämnar jag därhän.
Dagen idag innehöll en massa andra bra element, där ett fynd wasabiärtor i lösvikt från exotic snacks (www.exoticsnacks.se) på Hemköp var ett, en blender på Clas Ohlsson en annan och en timslång fika på Berget med ovan antydda väninna en tredje, dominerande de övriga. Till en början fann jag mig rätt tillknäpt och talträngd, litet så där som om alla ord var polariserade åt ett håll och sällskapet ett annat, så de per naturlag skyggade iväg någon annanstans, men det släppte ganska bra när jag väl fick sysselsätta händerna mot hennes rygg, väl i en soffa på övre våningen. Eller möjligen ändrade det inte situationen stort mer än att jag själv kom till ro så jag inte så mycket lade märke till om det var hon eller jag som pratade. Nå, det var i alla fall någon slags befrielse att äntligen få krama om henne ett par gånger och vårda en smula, även om det var oombett och knappast direkt adresserade några existerande besvär. Sömnunderskottet kunde jag ju inte göra mycket åt mer än att inte nappa större del än nödvändigt av eftermiddagen för henne, och vad övriga bekymmer gäller tror jag inte jag kan mer än lyssna. Men mysigt var det.
Resterande del av dagen har jag läst, och nu även skrivit. På morgondagens agenda ska jag nog skriva litet CV. Layouta och ljuga till litet detaljrikedom. Önska mig ett vaknande sinne för disciplin. Och kanske sätta ihop ett par kul paket jag funderat på ett tag. Jag har ärvt en härlig serie stämplar och lackdon av min farfarsfar Johan Sundström, som det vore skam att inte få bruk för titt som tätt. De bor litet kreativt i ett rakapparatsetui av precis lagom dimensioner. Jag vet minst en person som snart kommer kunna svara vad hon fått i julklapp i år, om någon frågar, utan att ha fel i sak. För jag kom faktiskt på idén redan före jul, även om jag inte hade den fina stämpeln att effektuera den med. Så det fick vara, just då.
Stream of consciousness. It's all I seem to do. Dang. Gryning 2007:
Jag har just blivit sugen på att suga åt mig mer av riktigt goda skribenters goda sidor. Vilket troligtvis implicerar några mått disciplin. Mindre tomgång. Mer övergripande tanke. Definitivt mindre skriva och se vart det landar, med fokus doppat i tre vilt skilda kärl, och en rubrik på alltsammans som spretar åt alla håll eller inte säger ett skvatt. Förebilder? Jag tänker på de nämnda två, Isaac Asimov, Edgar Allan Poe, Kathy Sierra, och varför inte dagens fynd Awesome Zara.
Se det som en femårsplan. Eller bara en punkt på min interna agenda för självförbättring. En vacker och givande hobby med trivsamma bonuseffekter som att man får lättare att älska sig själv. Rekommenderas varmt. Ju tidigare man börjar, dess roligare bagage får man med sig. Jag började någonstans i tonåren, och har en del litet charmiga prinsgener i mig sedan dess. De lägger litet krokben för mig ibland, men förmodligen mestadels där jag annars givit in till vanligare och mer utbredda grisgener. Så jag klagar inte.
Det har varit en störtbra dag och igårkväll. (Ja, igårkväll är ett substantiv. Nu.) Jag noterade i senaste laget att första januari är en helgdag. Fortfarande. Så Little Bankok, som jag tänkt mig skulle erbjuda mig riktig lunch då jag inte hade levande kraft nog att uppbåda den själv, stod inte till tjänst med det. Ingen My Thai kycklingnudlar med jordnötssås numéro 27 åt mig, f. d. dito under annat namn och siffra 26 på f. d. Wokaway före dettas ägarbyte. Det nästan enda i stan som var öppet var Hemköp, strax bortom Åhléns. Tror jag. Eller var det Priso jag landade vid? Nå, jag hittade i alla fall Felixs Teriyakikyckling, á strax över halva femtiolappen. Och han såg att det var gott.
Fredrik delger att alla syskonen i familjen ("Kökets utvalda") är goda. Det kan ligga något i det. Skillnaden mot kronan under halv femtiolapp är i alla fall milsvid. Kunde jag lägga på en tia på priset och nå samma kvalitetsuppgradering skulle jag lägga på en tjuga, och sedan aldrig äta någonting annat över huvud taget. ;-) (Nej, jag ljuger. Men ändå!)
Igåret fortsatte med litet braprat och litet brafilm. Lovefilm. Whatever. Först större delen av How to lose a guy in 10 days (nej, jag tänker inte kamelversalisera idag). Strax före 18, i början av motorcykelscenen, gör jag en kontextswitch av guds nåde, pausar filmen och går ut i köket, guidad av en superkraft som vanligen ligger utom mina världsliga förmågor. Jag är i alla fall ganska säker på att det var ett konstaterande om att jag är Hungrig som legat bakom detta genidrag och denna snilleblixt, och kort senare har jag övertygat Maya om att laga middag åt och dinera henne, och kanske se Lost in Translation efteråt, om vi orkade. Hon har just teleportert från en förstad till en annan, litet närmre, litet billigare, litet rymligare och litet äldre, och är en knapp vecka in i inflyttadheten. Omständigheter under vilka man enligt min erfarenhet är rätt tacksam över att bli påsmugen middagslagande och diskhjälpande sällskap och medföljande brott från stöket.
Så skedde. Raggmunkarna blev kungliga och lystmätet ryggknåd knorrades det inte direkt heller över. Någonstans i en eller annan bakre vindling, fundrade jag för mig själv över om inte det där också kan ha varit en stor del av vad som låg bakom besöket; att jag behövde få utlopp för några hekto uppdämt ompysslenhet så där, och Maya tål hur mycket som helst av det, bor i samma stad och till och med kurrar lyckligt av det till svar. Jag tror inte jag är så där planerande och beräknande av mig, men det verkade liksom passa så klokt in i omständigheterna, så jag kunde inte låta bli att lägga märke till det, redan under tiden. Det föreföll klokt att inte hälsa på en nybekant väninna man bryr sig om med ett uppdämt Niagara i bagaget, även om nu ompysslenhet är någonting som går rätt djupt i min natur och ofta är någonting uppskattat. (Jag skulle nog rentav ranka det som en av de bättre anledningarna att bli nära vän med mig, om jag försökte mig på en sådan lista själv.)Nå, sådant där kan man fundera över, men sällan nå så mycket konkreta definitiva insikter om. Trevligt var det, och Lost in Translation likaså. Som litet humoristisk observation, så här i efterhand, var den lugn, fridfull och stillsam på precis samma sätt som den japanska naturen kan vara, i japanska skildringar i samma nisch, även att i just den här filmen det riktigt japanska fick stå för den direkt motsatta kontrasten -- allt kaotiskt, vansinnigt och främmande, hyperaktivt, stressdrivande. Inte riktigt vad jag väntat mig, men vackert och känslosamt porträtterat. Det förvånar mig föga att man somnar bra till filmen, om man har de rätta serotoninnivåerna.
Detsamma kan för övrigt sägas om nyårsnatten -- jag slog igen ögonlocken efter ett långt bad och flera timmar före midnatt, och vaknade till ett 2007 i lagom tid att önska gott nytt till bekanta på USA:s västkust, efter att de flesta på vårt håll slutat fira och somliga börjat lida kval över var och med vem de ska få sova hur länge. Fast det där är inte min parentes att ordvänslas i, så det lämnar jag därhän.
Dagen idag innehöll en massa andra bra element, där ett fynd wasabiärtor i lösvikt från exotic snacks (www.exoticsnacks.se) på Hemköp var ett, en blender på Clas Ohlsson en annan och en timslång fika på Berget med ovan antydda väninna en tredje, dominerande de övriga. Till en början fann jag mig rätt tillknäpt och talträngd, litet så där som om alla ord var polariserade åt ett håll och sällskapet ett annat, så de per naturlag skyggade iväg någon annanstans, men det släppte ganska bra när jag väl fick sysselsätta händerna mot hennes rygg, väl i en soffa på övre våningen. Eller möjligen ändrade det inte situationen stort mer än att jag själv kom till ro så jag inte så mycket lade märke till om det var hon eller jag som pratade. Nå, det var i alla fall någon slags befrielse att äntligen få krama om henne ett par gånger och vårda en smula, även om det var oombett och knappast direkt adresserade några existerande besvär. Sömnunderskottet kunde jag ju inte göra mycket åt mer än att inte nappa större del än nödvändigt av eftermiddagen för henne, och vad övriga bekymmer gäller tror jag inte jag kan mer än lyssna. Men mysigt var det.
Resterande del av dagen har jag läst, och nu även skrivit. På morgondagens agenda ska jag nog skriva litet CV. Layouta och ljuga till litet detaljrikedom. Önska mig ett vaknande sinne för disciplin. Och kanske sätta ihop ett par kul paket jag funderat på ett tag. Jag har ärvt en härlig serie stämplar och lackdon av min farfarsfar Johan Sundström, som det vore skam att inte få bruk för titt som tätt. De bor litet kreativt i ett rakapparatsetui av precis lagom dimensioner. Jag vet minst en person som snart kommer kunna svara vad hon fått i julklapp i år, om någon frågar, utan att ha fel i sak. För jag kom faktiskt på idén redan före jul, även om jag inte hade den fina stämpeln att effektuera den med. Så det fick vara, just då.
Stream of consciousness. It's all I seem to do. Dang. Gryning 2007:
postad 20:31 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar