05:26 Främlingsfarlighet och schack
Det har rätt länge gnagt mig att mentaliteten "främmande är farlig" breder ut sig. Inte så att jag missunnar någon förälder att lära sina barn att inte prata med okända vuxna, direkt, men det är en av många lärdomar jag tycker det finns en ålder att avlära igen, precis som enklare tumregler man blir matad med innan man har mentala verktyg eller kritiskt tänkande till att hantera ett större perspektiv. Det finns inte mer än hundra procent. Man kan inte ha mindre än noll kronor. Fröken vet allt.
Att det gnager mig har med största sannolikhet att göra med att misstänksamhet är motpol till tillit, vilket i sin tur är bland den finaste komplimang som finns. Varför misstänksamhet, som ryggmärgsreaktion eller något som förväntas vara självklart tills annat kunnat vederläggas, blir mer åt en loska i ansiktet. Det är en av den mångfald situationer och sammanhang där det är rätt tyket att vara karl, helt enkelt, eftersom vi alla är skyldiga tills motsatsen bevisats. Till vad man misstänks vara kapabel är oklart, men knappast något trevligt. Tills man screenat oss på allmän plats, bland vänner och bekanta, någon tid, är vi i alla fall bäst att hålla på avstånd, och så var det med det.
Or so I thought!
Den senaste veckan har jag faktiskt träffat inte mindre än två tidigare omötta flickeflarn, varav ingendera under sådana former. Min (inre) reaktion det första tillfället var en smula förbluffad, över att inte utsättas för någon karantän, i synnerhet som det just hade slagit mig att jag fört mig en smula suspekt, efter att ha kikat på en papegojbild, i bakgrunden noterat en välbekant fönstersmygsmodell från ett område där jag bott förut, och frågat om hon inte händelsevis bodde på Björnkärrsgatan udda. Det gjorde hon. Och inte så fasligt mycket senare framåt kvällen, satt vi och drack te, småpratade och lekte med papegojan, en amazon som tyckte om pojkar, att bli kliad i nacken och under hakan.
Och igår kväll, kom det en nyväninna och hennes hund och hälsade på mig, på en bit mat, och för att klå mig i schack, som hon litet triumferande förutspått, sin passion i ryggen. Jag kan inte påminna mig om att jag spelat något schack under den senare hälften av mitt liv, så jag såg inte utan viss förtjusning fram emot att bli sopad mattan med i det ädla spelet, och uppleva det där härliga dragläget när man mött sin överman och tappert försöker kämpa i uppförsbacke, under tiden man har fri utsikt över motspelarens alla små glädjeutspel och besläktade små subtila signaler av trivsel, att ha situationen i sin hand, känna sig duktig och bli sedd från solsidan -- så jag var redan från början upplagd för ett intressant parti och tittade ut över myllret pjäser, som bara blev mer kaotiskt, ju mer vi flyttade omkring dem, undrandes var det skulle dyka upp pjäser ur ingenstans och nedgöra mina försök till motstånd.
Detta under tiden hennes hund ideligen lade sitt huvud i mitt knä, och på andra minst lika framgångsrika sätt lurade till sig att bli kliad, kelad och gosad med i största allmänhet. Det har inte blivit så mycket kela med flickor som med flickors husdjur, för omväxlings skull, men både fågel och hund bjöd bra på trivselåterkoppling, så det var rakt inga bortslösade gracer det rörde sig om. Oxytocinet flödade, och nöjda kutter, burranden och kråmanden var lika rikliga som mitt ompyssleri. Djur är förståndiga, och har inte tappat bort det viktiga under några tusen års framvuxna sociala regelverk för hur man beter sig och när.
Det hade slumpat sig, efter en första oavgjord omgång sten-sax-påse, att jag blev vit. Med det handikappet, insåg jag efter ett slag, blev det jag som fick välja rätt mycket hur spelet flöt och vart det tog vägen -- möjligen, förstås, för att hon ville ha det så, och inte själv tog kommandot. Möjligen för att jag spelade nyckfullt och kanske verkade klokare än mina drag -- det är en smula svårt att veta. Vi hade i alla fall så småningom byggt upp ett litet slag i mitten av brädet, kring en bonde som var utsatt och skyddad i en fyra-fem led, när jag tyckte att det var dags att bryta loss ur den oroliga vapenvila som ligger över ett nybrutet parti schack, och börja slakta litet pjäser. Jag har för mig att jag räknat fram att det borde kunna ta kål på två bönder var, en eller ett par hästar och någon löpare, om vi inte gav tappt innan det tog slut på pjäser som kunde inta denna ruta.
Men hon bröt tidigare än så; jag tror jag bara hade mist en bonde eller två, hon därtill en häst. Och snart någon bonde till. Och en löpare. Så småningom ett torn. Jag miste inte alls pjäser i samma takt. Det var litet som att hon lurade in mig i bra drag, på något vis. De drag ur ingenstans jag sett fram emot, kom först rätt sent i partiet, då en löpare hoppade fram och knep ett orört torn för mig, men vid det laget var jag redan i en mycket stark och framåt position så det var mest en kosmetisk fjäder i hatten för henne och ett överrumplat men gillande leende från mig.
Likaså var den gång jag hamnade i schack mer en ack så lättburen sorg över att inte ha fått göra rockad som jag hade tänkt, för att en stund senare konstatera att det läge jag fick gav en massa nyttigt stöd för det anfall som så småningom låste henne till att slaviskt retirera för mina drag, tills det till slut blev ett rätt stiligt matt på i princip öppet mittbräde. Man kan göra rätt stiliga saker med en skyddad dam i närstrid och en löpare som täcker reträttvägen.
Men det var rakt ingen dräpande proffsseger; jag hade föreslagit att det var matt redan tre eller fyra drag innan, och haft fel, och vi hittade på en hel hög bra förklaringar till att det gått som det gjorde. För egen del var jag fascinerad över att hitta den där känslan av att ha en massa mönster och möjligheter att följa i dansen runt brädet, några drag framåt, om än i det något ytliga perspektivet att se huvudsakligen vart mina egna pjäser kunde tänkas ta sig utan att försöka lista ut vilka motdrag hon skulle ge -- men hur det kom sig, räckte det. Jag fick inte skylla på nybörjartur, eller om jag försökte, skulle det inte direkt lindra.
Förvisso begripligt.
Tja. Jag gav henne en ordentlig tröstkram efter förlusten, och försökte hatta fram genom småpratet utan att trampa på någon öm tå, och blev ganska nöjd med bådadera. Fast jag hade gärna hittat till litet mer pysseltid med henne och litet mindre med hennes hund, för hur det nu är är jag ju mycket mer människo- än husdjursförtjust.
Det var i alla fall en väldigt trevlig stämning, hela kvällen, präglad av komfort och trivsel, i direkt motsats till det där skärskådande misstänksamma jag ordade om i inledningen. Jag tror misstanke är ett sådant där självreproducerande och självbesannande mönster väldigt ofta. Få en negativ förväntning på dig nedkörd i halsen tillräckligt ofta, och det blir väldigt svårt att inte ge efter och uppfylla den. Och lyckligtvis tvärtom, också; får man känna sig respekterad och frikostigt associationslöst bemött för vad man själv erbjuder, blir det oerhört mycket svårare att bryta de förtroenden som erbjuds dig tillbaka.
Jag tror att det jag försöker säga mig själv är att lägga ned och inte slösa bort tid och värme på människor som bemöter mig med misstro. Själv har jag mer för vana att skrämma bort människor genom att öppna mig, visa eller berätta vad jag känner. Tål de inte det får de inte vara med och leka, för att de inte vill. Men slår de igen dörrar i ansiktet på en, får de inte vara med, för att de förtjänar någon som kan leva upp till deras förväntningar.
Och av allt jag läser i flickdagboksväg att döma, finner de dem. Stup i kvarten. Jag undrar om alla de där skitstövlarna bär sig så illa åt för att de är dåliga från början eller för att de får förväntningen på sig att bli det. Förenklat och reducerat, förvisso, men ändå.
Jag undrar vad vi män driver kvinnor till, på samma negativa sätt. Bortsett från via svartsjuka, som jag inte har några direkta anlag för själv; den fällan är det många som drivs ned i. Vad annat finns det?
Att det gnager mig har med största sannolikhet att göra med att misstänksamhet är motpol till tillit, vilket i sin tur är bland den finaste komplimang som finns. Varför misstänksamhet, som ryggmärgsreaktion eller något som förväntas vara självklart tills annat kunnat vederläggas, blir mer åt en loska i ansiktet. Det är en av den mångfald situationer och sammanhang där det är rätt tyket att vara karl, helt enkelt, eftersom vi alla är skyldiga tills motsatsen bevisats. Till vad man misstänks vara kapabel är oklart, men knappast något trevligt. Tills man screenat oss på allmän plats, bland vänner och bekanta, någon tid, är vi i alla fall bäst att hålla på avstånd, och så var det med det.
Or so I thought!
Den senaste veckan har jag faktiskt träffat inte mindre än två tidigare omötta flickeflarn, varav ingendera under sådana former. Min (inre) reaktion det första tillfället var en smula förbluffad, över att inte utsättas för någon karantän, i synnerhet som det just hade slagit mig att jag fört mig en smula suspekt, efter att ha kikat på en papegojbild, i bakgrunden noterat en välbekant fönstersmygsmodell från ett område där jag bott förut, och frågat om hon inte händelsevis bodde på Björnkärrsgatan udda. Det gjorde hon. Och inte så fasligt mycket senare framåt kvällen, satt vi och drack te, småpratade och lekte med papegojan, en amazon som tyckte om pojkar, att bli kliad i nacken och under hakan.
Och igår kväll, kom det en nyväninna och hennes hund och hälsade på mig, på en bit mat, och för att klå mig i schack, som hon litet triumferande förutspått, sin passion i ryggen. Jag kan inte påminna mig om att jag spelat något schack under den senare hälften av mitt liv, så jag såg inte utan viss förtjusning fram emot att bli sopad mattan med i det ädla spelet, och uppleva det där härliga dragläget när man mött sin överman och tappert försöker kämpa i uppförsbacke, under tiden man har fri utsikt över motspelarens alla små glädjeutspel och besläktade små subtila signaler av trivsel, att ha situationen i sin hand, känna sig duktig och bli sedd från solsidan -- så jag var redan från början upplagd för ett intressant parti och tittade ut över myllret pjäser, som bara blev mer kaotiskt, ju mer vi flyttade omkring dem, undrandes var det skulle dyka upp pjäser ur ingenstans och nedgöra mina försök till motstånd.
Detta under tiden hennes hund ideligen lade sitt huvud i mitt knä, och på andra minst lika framgångsrika sätt lurade till sig att bli kliad, kelad och gosad med i största allmänhet. Det har inte blivit så mycket kela med flickor som med flickors husdjur, för omväxlings skull, men både fågel och hund bjöd bra på trivselåterkoppling, så det var rakt inga bortslösade gracer det rörde sig om. Oxytocinet flödade, och nöjda kutter, burranden och kråmanden var lika rikliga som mitt ompyssleri. Djur är förståndiga, och har inte tappat bort det viktiga under några tusen års framvuxna sociala regelverk för hur man beter sig och när.
Det hade slumpat sig, efter en första oavgjord omgång sten-sax-påse, att jag blev vit. Med det handikappet, insåg jag efter ett slag, blev det jag som fick välja rätt mycket hur spelet flöt och vart det tog vägen -- möjligen, förstås, för att hon ville ha det så, och inte själv tog kommandot. Möjligen för att jag spelade nyckfullt och kanske verkade klokare än mina drag -- det är en smula svårt att veta. Vi hade i alla fall så småningom byggt upp ett litet slag i mitten av brädet, kring en bonde som var utsatt och skyddad i en fyra-fem led, när jag tyckte att det var dags att bryta loss ur den oroliga vapenvila som ligger över ett nybrutet parti schack, och börja slakta litet pjäser. Jag har för mig att jag räknat fram att det borde kunna ta kål på två bönder var, en eller ett par hästar och någon löpare, om vi inte gav tappt innan det tog slut på pjäser som kunde inta denna ruta.
Men hon bröt tidigare än så; jag tror jag bara hade mist en bonde eller två, hon därtill en häst. Och snart någon bonde till. Och en löpare. Så småningom ett torn. Jag miste inte alls pjäser i samma takt. Det var litet som att hon lurade in mig i bra drag, på något vis. De drag ur ingenstans jag sett fram emot, kom först rätt sent i partiet, då en löpare hoppade fram och knep ett orört torn för mig, men vid det laget var jag redan i en mycket stark och framåt position så det var mest en kosmetisk fjäder i hatten för henne och ett överrumplat men gillande leende från mig.
Likaså var den gång jag hamnade i schack mer en ack så lättburen sorg över att inte ha fått göra rockad som jag hade tänkt, för att en stund senare konstatera att det läge jag fick gav en massa nyttigt stöd för det anfall som så småningom låste henne till att slaviskt retirera för mina drag, tills det till slut blev ett rätt stiligt matt på i princip öppet mittbräde. Man kan göra rätt stiliga saker med en skyddad dam i närstrid och en löpare som täcker reträttvägen.
Men det var rakt ingen dräpande proffsseger; jag hade föreslagit att det var matt redan tre eller fyra drag innan, och haft fel, och vi hittade på en hel hög bra förklaringar till att det gått som det gjorde. För egen del var jag fascinerad över att hitta den där känslan av att ha en massa mönster och möjligheter att följa i dansen runt brädet, några drag framåt, om än i det något ytliga perspektivet att se huvudsakligen vart mina egna pjäser kunde tänkas ta sig utan att försöka lista ut vilka motdrag hon skulle ge -- men hur det kom sig, räckte det. Jag fick inte skylla på nybörjartur, eller om jag försökte, skulle det inte direkt lindra.
Förvisso begripligt.
Tja. Jag gav henne en ordentlig tröstkram efter förlusten, och försökte hatta fram genom småpratet utan att trampa på någon öm tå, och blev ganska nöjd med bådadera. Fast jag hade gärna hittat till litet mer pysseltid med henne och litet mindre med hennes hund, för hur det nu är är jag ju mycket mer människo- än husdjursförtjust.
Det var i alla fall en väldigt trevlig stämning, hela kvällen, präglad av komfort och trivsel, i direkt motsats till det där skärskådande misstänksamma jag ordade om i inledningen. Jag tror misstanke är ett sådant där självreproducerande och självbesannande mönster väldigt ofta. Få en negativ förväntning på dig nedkörd i halsen tillräckligt ofta, och det blir väldigt svårt att inte ge efter och uppfylla den. Och lyckligtvis tvärtom, också; får man känna sig respekterad och frikostigt associationslöst bemött för vad man själv erbjuder, blir det oerhört mycket svårare att bryta de förtroenden som erbjuds dig tillbaka.
Jag tror att det jag försöker säga mig själv är att lägga ned och inte slösa bort tid och värme på människor som bemöter mig med misstro. Själv har jag mer för vana att skrämma bort människor genom att öppna mig, visa eller berätta vad jag känner. Tål de inte det får de inte vara med och leka, för att de inte vill. Men slår de igen dörrar i ansiktet på en, får de inte vara med, för att de förtjänar någon som kan leva upp till deras förväntningar.
Och av allt jag läser i flickdagboksväg att döma, finner de dem. Stup i kvarten. Jag undrar om alla de där skitstövlarna bär sig så illa åt för att de är dåliga från början eller för att de får förväntningen på sig att bli det. Förenklat och reducerat, förvisso, men ändå.
Jag undrar vad vi män driver kvinnor till, på samma negativa sätt. Bortsett från via svartsjuka, som jag inte har några direkta anlag för själv; den fällan är det många som drivs ned i. Vad annat finns det?
postad 05:26 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar