21:24 Indikatorer

En dag av stilla observation. Utåt, och inåt.

Det är litet ett uppmärksamhetens signum, att notera detaljer och dra långtgående slutsatser från dem -- litet Sherlock Holmes i vardagen. Och jag påskiner inte att jag besitter så särskilt mycket av färdigheten själv, men i en del sammanhang genomsyras jag av lyckan i att läsa min omgivning, andra människor, och utvinna en slags klarsyn som ser rika större sammanhang, ur smärre detaljer. Jag är helt såld på människor som läser mycket, konstaterar, arbetar med de grå, och helt tyst, signalerar ögonens förstånd med den där lilla vist vänliga glimten i ögat som sett, läst och förstått. Eller litet diskret tipsar om vad det kan tänkas vara hon observerat men som gått förbi mig; en liten vink om etikettpåbud, kan hända, någon praktikalitet, en nära förestående händelse att uppmärkssammas på.

Följer: ett par indikatorer jag noterade att jag själv läste, under dagen som gick. Grannar börjar, med en samtidighet som på kommando, sätta upp ljusslingor och röda gardiner, stjärnor, ljusstakar, balkongdekorationer, och så vidare. Utsaga: vi har angjort december. Det är okej att sätta igång pyntkalaset jul nu; gen er hän!

Förspelet i brevlådan veckan dessförinnan har för övrigt formligen dränkt mig i papper igen; rabatterbjudanden, röda broschyrer och ett invällande av kataloger, erbjudanden och annan konstgjord köpandning. Mitt arma hem antog den trångbodda känslan av julbasar, pappersexplosion och att plötsligt behöva färdigheter i praktisk arkeologi för att ta sig ned till allt vardagligt man vill göra i ett hem under detta ytskikt av julartefakter, under all bråten önskade jag för mig själv att livet ändå vore litet mer latinska formler och rapp magisk följdverkan. Incinerere! ville jag mumla i skägget, svepa litet med handen eller kanske blicken över slagfältet, och se alltsammans med ett plikskyldigt litet fwoff! per papper låga och gå upp i rök, efterlämnandes en lätt angenäm svaveltändsticksdoft. Ack, jag skulle ge mycket för litet mer av den tillfredsställelse i det verkliga livet det är att på min äppeldator peka på litet krafs jag inte vill ha kvar på desktopen, och med en lätt handrörelse höra dem knycklas ihop för att strax därefter ha gått upp i intigheten. Men icke. Vill jag incinerera mera, får jag gott upprätta förbränningsbål på egen hand. Kanske kan jag ceremoniera litet på balkongen?

Nästa indikator finner jag utanför dörren, i mitt trapphus, då jag börjar min färd från tredje våningen mot omvärlden, med vag föresats om att köpa mig en röd slips till vår tredje adventskonsert, litet snygg dansmundering, kanske en hatt, och insupa litet jul, på mina egna villkor. Jag fundrar just över om det månde regna eller vara fuktigt ute, kastar en blick på hundhanduken som hänger över trappräcket utanför grannens dörr, och konstaterar av dess solkighet att det i alla fall har varit fuktigt under dagen, och bekräftar sekunden senare med en titt ut genom trapphusets panoramafönster mot Roxen till (nej, jag har faktiskt inte förläst mig på lägenhetsannonser nyligen, och försöker inte slå mig in i branschen heller), att asfalten är våt, men vattenpölarna ligger blanka. Gott så, och promenaden fortsätter ned och ut till cykeln utan avbrott. Den rökande bottengrannens uteplats är en kavalkad av december är här. Det är rena Hemmets Journal, Amelia och alla de andra, i ett. Men liva upp gör det. Och de röda och gröna lysdioderna som lyser ut från vardagsrummet blinkar lyckligtvis inte.

Jag hamnar så småningom på Åhléns, kort innan stängningsdags. Känner att jag är på väg nedför blodsockerkanan, och drar ned på tempot litet, till någon slags lugn slow motion. Av någon anledning är det nästan så jag känner att synfältet krymper omkring mig, men det är en ganska lugn och skön känsla. Jag blir igen oerhört sugen på att landa på Sangria och beställa in en meny för två, men jagar bort tanken och ser mig om efter en röd slips. Det enda jag hittar är blått med små hjärtan tillägnade världens bästa pappa. Inte riktigt jag, känner jag, och spankulerar vidare, för att snart stå och känna på världens skönaste, röda, morgonrock, förmodligen i en del av damavdelningen.

En stark lust att prova den griper tag om mig. Inte ta på mig den, alltså; det jag är sugen på är att krama någon som har den på sig. Känslan av en kär genom det här materialet; hur mycket av värmen som känns genom det mjuka frottéiga lurvet, hur mycket finlemmighet eller mjukkurvighet som hittar ut till fingrarna och famnkänseln, insidan av armarna. Jag syftmåttar upp den på en av de två unga kassörskorna som står en bit bort och pratar om något i en kassa, men låter det falla där, och fortsätter in på avdelningen för hygienprodukter stylade i alla former och färgskalor, där jag snart fastnar med en härlig olivmassageolja som doftar trevligt. Jag har ingen aning om vad eller när jag ska ha den till, men kan inte slita mig från den av någon anledning, och som den inte kostade skjortan, så varför inte?

I ett lika meditativt töcken gör jag övervåningen, som är husgeråd och media, på ett ungefär. Och börjar leka med tanken på att leda någon som blundar här. Akustiskt, doftmäsigt, hur luften känns; allt talar ett ganska tydligt språk om vad affären vill i de olika delarna. Det skulle vara nästan som den övning som någon kurs på lärarprogrammet hade i Trädgårdsföreningen, men i en mycket annorlunda miljö. Men jag har ingen att leda, och traskar snart ut därifrån igen.

Så småningom letar sig hjärtat tillbaka till förra julens promenerande med min dåvarande flickvän, och däribland till den skräddarsydda perfektion kärlek, värme och julstämning som infann sig i affären Lilla Huset, en gammalmormorligt autentisk musbutik för leksaker, mjuka barnjulklappar, klassiskt julgodis, glöggkryddor och litet allt möjligt som får hjärtat att svikta och plånboken att förtjust öppna sig och blotta sina sedlar. Den gången vill jag minnas att vi lämnade den med en påse knäck, ett näpet örngott och sagor om vintern, men detaljerna är litet suddiga; det är främst känslan jag har kvar som den var. En synnerligen bitterljuv åminnelse, helt klart, och precis som hon för egen del brukar, finner jag att det är riktigt skönt att frossa i bitterljuvligheten för ett slag. Den tydliga känslan av att någonting fattas en beblandar sig med en lätt tårsälta inuti medan jag sträcker mig i tanken mot att julshoppa mer som en kärleksfull omfamning och tvåsam trivselaktivitet än med någon tanke på eventuella resultat.

Kala mörka trädstammar iklädda ett draperi guldgula smålampor långt upp och ut i grenverket manar fram ett likadant utsmyckat Liseberg, och känslan blir inte ett dugg mindre påtaglig när det där varmmilda blandar sig med fler nyanser av nostalgi och goda minnen av gosmättnad, omfamningar och dofter man vill ta med sig hem.

I min jackas ena (och mycket rymliga) bröstficka ruvar en olivoljebaserad doft av framtiden, beredd att någon gång ge sig in i känslocykeln som ett minne att se tillbaka mot och känna likadant kring, förmodar jag, medan jag sitter upp på cykeln, tänder lyktorna och känner kraften från mina ben fortplanta sig genom pedaler, kugghjul, kedja, nav och ekrar när jag styr kosan hemåt, mot middag, någonstans att parkera tankarna, titta ut i mörkret från och dofta hyacinter och se amaryllis börja slå ut. En liten jul med tillbehören, men utan själva kärnan.