01:58 Utanverk och november

Klockan är halv elva, jag är ganska nyhemkommen från kvällens körsång och en kompletterande handlingstur till Konsum ladan, strax intill Tomaskyrkan där sjungandet försiggår. Det är en halvrutin, att ta en liten vända in där efter övningen, och så brukar jag vara hemma igen lagom till klockan tio, sisådär. Det var jag bergis idag med; jag har suttit och tagit det lugnt en stund redan. Slagit på litet musik i bakgrunden; en depeche mode-konsert (one night in Paris), närmare bestämt. Stämningen är mys, även om det låter litet som depp, i alla fall med min sinnebild utifrån orden här. Ett mycket tillbakalutat, mörkt senhöstigt avslut på sista november.

Månaden jag inte tänkt spendera i den här världsändan kom likväl till sin ände. Jag är innerligt tacksam för att jag inte fick för mig något dumt som att inte ge mig in på danskursen jag inte skulle hinna avsluta; på tisdag är sista övningen. Det är jättehärligt att ha varit med hela vägen och tagit sig in i grunderna till Lindy hop, och känns litet vemodigt att inte följa med gruppen vidare nästa termin in i medelavancerade kursen. En liten del av mig vill stanna kvar här och följa dem upp i nivå, termin efter termin, dyka upp på socialdans-passen som följer på nybörjarnas tisdagsträning kvällen ut. Lära känna den söta lärarinnan som dök upp i fredags och som ämnade börja nästa termin. Det är en rätt stor del av mig som gärna faller in i den tanken; den är vilsam för den del av mig som mår bäst förankrat, i närastående, lugna, innerliga relationer och den där ljuvliga upptäcksfärden, i ett sinne, ett liv, en kropp, ett varande.

Okej, det är inte en liten del av mig; det är en rätt stor del av mig. Som sovit en tid; somnade någonstans i början av månaden i hopp om att få vakna och nyfiket börja dra in doften av människor, tankar, känslor, perspektiv, förhållningssätt, rörelsemönster, hållning, kroppsnära detaljer; allt det där som gör livet rikt. Det har erkänningsvis varit ett rätt tomt november, med den sidan i ide, och med krassa ögon är det en smula synd -- beklagligt -- att den vaknade innan jag hunnit flytta över Atlanten. Men vad gör man?

Kanske ingenting. Det ger sig, sade Wille Crafoord. Och det är väl ungefär vad som händer just nu. I helgen funderade jag gång på gång över hur fåglarna jag kan bära mig åt för att få fatt på henne med så litet jag vet; ett förnamn och vilket program hon läser, ungefär, samt att hon är god vän till R, på nuvarande kursen. Fråga R nästa övninstillfälle, tänkte jag, vilket dock R (vilken jag egentligen vet ännu mindre om) bommade. Det vore roligt att bjuda ut henne på restaurang och nosa mer på henne.

Det skulle gå en bra bit utanför ramen för mina erfarenheter, men känns väldigt lagom, och trevligt, så där i teorin. Om man lyckas navigera sig genom de kanske minerade vattnen och nå stranden med att få stå för nota och val av restaurang, utan att hon får någon känsla av att hon hamnar i någon situation med förväntningar på sig annat än att dyka upp, äta gott och ha trevligt. Jag är sugen på att gå till Sangria igen, men jag har ingen bra språngbräda till att komma mig för, och att gå dit på egen hand tilltalar inte det minsta. Jag kan inte tänka mig mycket bättre.

I morgon ska jag försöka ta mig in till stan och köpa kläder. Jag blev rätt sugen på att ha en liten garderob stiliga, swingmässiga, danskläder, och kanske litet intressantare garderob i största allmänhet, för den delen; jag har inte någonsin lyckats uppbåda intresse nog för att skaffa en, men swingaftonen i fredags var klart inspirerande. Förhoppningsvis gör det inte så mycket att jag vare sig har vokabulären eller mer än ett vagt hum om vad jag vill ha, nu när jag tror mig ha hittat en butik som har både sortiment, kunskap och kundvård nog för mig. Svart, hm, väst? -- kanske hatt, något i byxväg? Långt hemifrån mina nära bekantskaper. Och så ska jag ha en röd slips, för det ska vi visst ha till tredje advent, när vi håller konsert.

Rätt mycket funderingar kring yta, för närvarande. Jag har av gammal hävd brytt mig ungefär lika litet i min egen som andras, vilket förmodligen allt jag visar mig i skriker på flera kilometers håll. Mycket svart och färglöst som liksom säger titta på någon annan i stället, i kombination med vanor och attityder som inte ber om scenljuset. En arena jag rätt aktivt valt bort, liksom. Jag tar själv engagemang till samtal närmast uteslutande inom umgängeskretsen eller nätligen, i miljöer där ord och språk och substansen bakom dem är ungefär allt som finns till hands; en litet enklare värld som, till skillnad från den yttäckta, intresserar och engagerar mig djupare.

Men det finns faktiskt kul aspekter även av den ytligt bestyckade världen, har jag börjat låta mig upptäcka, och en av dem är ju onekligen rikedomen i mötet, och att vi alla finns i den på något hörn, vilket inte riktigt gäller mina mer hemvana nätliga kontaktytor. Och just nu är det litet kul att leka med vad jag är i utanverket.

Mitt skägg är precis en sådan lek; vi får se om det är här för att stanna; en del börjar tala för att det får vara kvar en tid till; låt oss börja med jul, säg. Två närmare väninnor i Stockholm vars smak jag brukar lita på har oberoende av varann utlåtit sig om att det klär mig. Nästa skulle kunna bli kläder.

I någon mån är det väl ett utslag av identitetsjakt. Identitetsshopping, turism. Litet som när man iklär sig bästa sängkammarrösten och kilar ned i de lägre eller allra lägsta registren i en del sånger vi sjunger. Nufavoriten (som faktiskt var favorit förra året med, vid den här tiden) är Koppången, som ståtar med både en ljuvlig text och melodi, vars tenorstämma klättrar ända ned till nedersta strecket i basklaven (ett G, men vad heter det; G1?). Mycket brum och mys i maggropen.

Nå, det är litet mindre identitetsjakt än, säg, den tonårska; det är inte att hitta en bas i mig själv, för den har jag. Det är mer som att lägga sig till med ett försättsblad, ett bokomslag, sätta ihop en liten trailer till en film eller ett teveprogram, välja en grafisk profil du jour. Någon bit kanske växer ihop med innehållet, men det är långt ifrån givet, såvida jag inte blir biten och inser att röd hatt, kavaj och lackskor, det är verkligen jag. (Eller något annat godtyckligt. Smink, lösfransar och silikoninlägg?)

Igår var jag på Kanal Lokal, i en eller flera bemärkelser. Varietérogrammet "För nöjes skull" hade ett litet inslag där ett kul par från de litet vassare nivåerna demonstrerade några turer lindy hop, under en knapp minut i början av programmet, och det hade efterlysts litet kul publik till studion, vilket jag och några till nappade på. Det innebar tydligen i praktiken att stå vid några små runda bord, småsorla, umgås, äta salta pinnar och dricka cider under programmets gång i direktsändning. (Och i sexton repriser -- trots allt är det kanal lokal det handlar om. :-)

Det var en rätt söt liten studio, och programmet hade rätt mycket av den prägel av lokaltidning med notiser om det lokala husdjurlivets förehavanden man finner på tillräckligt små orter, men med någon slags nivå satt kring landets femte stad -- ett gästande band från trakten som inte alls var så tokigt, litet prat med ett kulturråd, en Big Brother-kändis som slagit sig på skönhetssalong och att sälja singelringar och singelaktiviteter till den stora köpstarka skara som inte vill vara singel, litet tävling, en medelålders dam som blev pyntad av hårstylister från studio någonting och litet förinspelade inslag med gocartracing och intervju med käcka prostatarockare från the Spotniks. Och så vi, då. (Huruvida publiken syns eller bara hörs tjoa litet då och då har jag ingen aning om; vi stod mitt i studion, och kamerorna såg mest ut att klättra på väggarna, vad jag såg.)

På våningen under spelades det glatt Tomtarnas julparad när vi lämande studion; musikskolan i samma byggnad övandes inför något framträdande, om jag skulle gissa. En liten pikant upplevelse och ett par öronproppar rikare cyklade jag hem och kände mig ungefär som att jag just sett på teve och konstaterat att jag tål rätt bra att vara utan teve ett tag till, vilket också är fallet på pricken. :-) Det är litet roligare att se på teve live än i soffa, på samma sätt som det är rätt mycket roligare att träffa folk över en middag än i ett fönster på en skärm.

Och det är likadant med dans och sång. I teorin kan man öva en hel massa hemma, mellan tillfällena, men på egen hand blir det inte av. Glädjen och engagemanget infinner sig inte utan den där direktkontakten med andra. I dans är det dessutom extra lurigt, i och med att de flesta momenten faktiskt behöver medhjälpare. Fast jag har både en och två gånger sugit på tanken att ha någon att småöva litet med på hemmaplan mellan varven. Särskilt efter att ha stött på H i fredags, förstås.

Alla sätt jag hittills kommit på som förmodligen skulle få tag på henne medför att en massa andra människor får nys om att jag är nyfiken på henne, vilket jag hellre bespar henne (och/eller mig själv? -- fråga mig inte vilket som väger tyngst, för det vet jag uppriktigt sagt inte), och det diskvalificerar dem. Tills jag får fatt på henne eller R, eller någon fiffig metod, vilar sålunda ärendet. Med toktur (för ribban är visst satt på "att ha gått grundkursen"), dyker hon upp på söndag förmiddags lilla extrakurstillfälle med Hasse och Marie, gästande kringresande dansinstruktörer från Stockholm. Eller redan i morgon kväll, då det visst är storbandsjazz på l'Orient mellan 20 och 22.

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin ägnat mig åt så här mycket Aktiviteter i schemalagd mod förr, men litet kul är det, och morot i form av kanske uppdykande love interest skadar inte.

Däremot vill mina demoner slå mig på fingrarna så fort jag erkänner för mig själv eller någon annan att jag är nyfiken på henne som mer än vän eller bekant. Mest för att det känns som så oerhört dålig stil, om hon skulle bli lika (eller mer) till sig i mig. Hur mycket nu det är. Allra minst tolv, på någon skala, i alla fall, för i hennes närvaro spelar det ingen roll att det är november.

Och jag avskyr verkligen november.

I morgon, och sedan en timme, är det december. Fast det känns inte som att det gills innan det finns ett snötäcke att reflektera upp litet mer ljus med. Tills dess är det fortfarande november i praktiken. Make it go away!