03:49 Emotionell bas i lånad spegelbild

Jag vaknade en lördag till ännu en kortare rond runt landet. Gäst hos nästan, en tyst liten promenad med lyssnehjärtat påslaget, som slutade i ett inspirerat näsbuff någonstans där jag inte var. Det fascinerar mig fortfarande, hur det går att väva ett tunt skikt teknik kring även de mest teknikfrämmande ting i livet, som att kunna vittja vad en skara människor man bryr sig om har i hjärta och tankar.

En av dem jag funnit allra senast har börjat fungera litet som en själslig spegel och motpol till mig på samma gång efter att jag läst henne en tid. Riktigt grovt sett, omger hon sig med ett ganska ointellektuellt klimat. Hon har dock ett emotionellt språk och en känslomässig syn och självtecknarblick som inte går miste om minsta detalj. Kanske främst, snärjer hon sig aldrig i självcensur, och fastnar inte heller i storhjärnan.

Det brukar heta att genom sig själv lär man känna andra, men i mitt, att inte säga i hennes fall, är det precis tvärtom; genom henne lär jag känna mig själv. Det är så mycket i henne som går igen i mig med, och jag slås gång på gång av hur mycket lättare det är för mig att läsa det i henne än direkt i mig själv, givet att inte själv vara mitt uppe i de nustämningar som rister henne, positiva eller negativa. Hennes detaljskärpa, i mer eller mindre realtid, ger en synnerligen rik kaffesump att läsa mig själv i.

När jag själv är långt nere, eller högt uppe, har jag inte perspektiv eller intresse för att fundera eller reflektera över det. Hon är mitt uppe i en emotionell, tja, kanske inte riktigt högkonjunktur, men långt ifrån en depression; hon har en eller kanske ett flertal relationer som lutar sig mot henne, i den bekräftande och rogivande roll det är att ge, mycket, till en som tar emot allting och får ut väldigt mycket av hennes stöd. En period av trivsel, eller i alla fall tillfredsställelse och allmän brist på behov som fräter en. Inte på något sätt himlastormande lycklig, men i alla fall mätt och nöjd. En period i vila.

Hon funderar litet över jämvikten i sina relationer med det föredragna könet och att de får ut mer av henne än hon av dem. Inte i termer av orättvisa, för hon känner sig alldeles tillfreds med det; hon har ingenting emot att ge utan att de bjuder tillbaka på samma sätt. De tar och hon ger, och även om hon inte skriver det själv, ser jag för mig hur det kretsloppet sluts av känslorna hon ser och känner att de genomfars av genom hennes gåvor, genom att hon finns där för dem och fyller den roll de utformat tillsammans.

De krav hon inte ställer, är de utslag av dålig självkänsla? Hon känner efter litet, och finner att relationerna inte handlar om att möta hennes krav; ingen av dem hon har och haft den här stödrollen med är människor hon själv förankrat behov i, odlar känslan av kärleken till någon som man sakta flyttar in delar av sin egen stödyta i. Någon man skulle vackla till ordentligt utan, eller rentav falla okontrollerat om man miste. Hon har kvar tyngdpunkten helt på egna ben, och hur mycket hon än ger, och vad de än tror, har hon total kontroll, in i minsta detalj och är helt orubbligt osårbar.

Hon riskerar ingenting, offrar ingenting, och ingen agerar i henne från höjden av något tillitskapital i henne som sakta upprättats i förtroende; alla står på marken -- ingen har ens försökt att ge och de har ingen som helst plattform att verka från, ingen fast punkt och ingen hävarm att rubba henne med. Det är fullständigt omöjligt; det finns ingen fallhöjd, ingen kraft och ingen hotbild. Läget är fullständigt ofarligt. Överläget är totalt.

Självfallet är det inte vad relationerna handlar om, makt; hennes skyddslingar kan skatta sig lyckliga. De får vad de längtar efter, och hon har en god huvudkudde att somna in med; ett mjukt och ombonat ide att vila i och en styrka och bas i sig själv hon får gratis. Relationerna är självupprätthållande och ömsesidigt givande och det spelar inte så stor roll vilka namn de har. Hon tycker om sig själv bättre då hon har de här rollerna.

Men hon vet med sig att i en kärleksrelation skulle hon på inga villkor köpa de formerna; där skulle det vara allra minst lika mycket lutande på sin nästas par ben som på sina egna två, och en klar beroendeställning -- massor på spel och skarpt exponerade mjukdelar. Blottade livsnerver och ingen fallskärm mer än kapitalet tillit, förtroende och kärlek allting vilar på. Sårbarhet. Svaghet. Underläge. Din.

Det kanske tydligaste med den där situationen, utöver att jag inte sitter i den själv just nu, är nog känslan av att man trivs. Med sig själv, hur man lever och har det, och inte känner just att man vill söka efter något annat. Man har det bra.

Och må vara att det är (inte så) litet självgott och pånäsanskrivande att påstå att det inte är ett permanent jämviktstillstånd, men nästa gång man finner någon man är beredd att få av, och inte bara ge till, kommer hela det uppdämda behovet skölja över en som en svallvåg. När man släpper in honom eller henne och själv får någonting från någon annan som också kan (och får!) ge.

För visst är det skönt att ge; det kliar ens bekräftelsebehov härligt, och man får lättare att gilla läget. Skulle man inte få ge, helt plötsligt, till någon alls, vem som helst, slår man rätt snart knut på sig själv -- uppdämt oförlöst ge-behov övermannar en på nolltid. En drift och en drog man vant sig till med, men som egentligen inte är bunden till någon specifik person; det är handlingen och känslocirkulationen, inte rollinnehavarna, som driver runt kugghjulen och smörjer en inuti. De är nödvändiga tillbehör, av kött och blod och känslor. Det finns en massa känsloband till dem, men inte är de direktmodellerade på sagor eller Disney.

Men att bli riktigt sjukt needy, och kunna hänfalla åt det och veta att det är okej, och välkommet, och såväl kliar som lyckliggör givaren, DET är lyx. Att våga förlora sig själv är att ha hittat stabiliteten i botten. När man vilar trygg sitt i underläge, DÅ har man hittat självkänslan. Eller en riktigt varm, go', besvarad kärlek.

Puh nickar för sig själv, och mumlar "Det är samma sak".