02:37 Krama i tomme

Man återvänder hem, och inser att hemma inte är riktigt som hemma brukar vara.

Gah! Allsköns attiraljer i köket går inte att hitta, då gästande mor stuvat om dem enligt opublicerad slumpalgoritm. Knivblocket är partiellt plundrat och dess forna invånare har materialiserat sig i översta kökslådan för blandat skräp.

Gah! Jag lider av akut kuddbrist! Medtag kudde hela resan, om du någon gång i en innovativ nyck får för dig att kidnappa en av dina ordinarie kuddar inför en långresa. Glöm den för allt i världen inte i Göteborg (såvida du inte bor i Göteborg). När man sover, behöver man en kudde under huvudet, och någonting för famnen. Helst förstås någon som andas, kurrar när man smeker, sluter i sin famn eller delar kroppsvärme med, men allra minst en kudde att krama i brist på det. Och då kan den ju inte ligga i Göteborg!

Gah! Jag glömde kasta de kvarblivna äpplena innan jag for, så mitt hem har koloniserats av flygfän! Kanske hundratalet, grovt räknat. Jag hade en mördarsession igår kväll då jag tog kål på något dussin med någon gammal lärartidning, och en till dito i morse, innan jag drog mig till minnes Little Johns tips om att bygga en kreativ bananflugfälla av diverse hushållsprodukter. Samt Bellmans tips om att det går lika bra med en burk vinäger med en droppe diskmedel i. Jag provar just ut det senare, och på en timme gick två i fällan med fem nyfikna syskon väntande på kanten. Nu, efter ytterligare två timmar, var de sju syskon. Tycker de kanske bättre om äppelcidervinäger än vitvinsvinägern de fick? Eller är det sprit och rödvinsvinäger de är begivna på? Natten får utvisa vad de gillar en drink blandad på vitvins- och äppelcidervinäger. (Givetvis hoppas jag att det är en delikatess.)

Och ett slutligt Gah! åt fraktfirman TNT, vilken igår per telefon lovade leverera det paket jag fått under dagen mellan 12 och 16. När jag ringde klockan 17 visste de ingenting om att de lovat någonting sådant, men lovade leverera det i morgon. De kunde inte ge någon garanti för att inte precis samma scenario skulle upprepas på nytt i morgon.

I ett gnälleriernas slutpläderande om lyx- och I-landsproblem, fick jag ett mail om aktieprogram och stock options jag har i och med min befattning i företaget som det visst var dags att sätta sig in i och förmodligen fatta någon slags beslut om, förmodligen i form av att hälla pengar på, om det ska vara någon vits med det. Min maggrop vill inte; jag vill bara jobba och få god lön och ge blanka katten i aktier och annat jams jag aldrig lyckats bry mig om eller fatta något intresse för; på sin höjd sätta upp någon slags automagiskt fondsparande förvaltat av någon som gitter ägna sina surt förvärvade komputroner åt pengar, placering, värdetillväxt och annat i grannskapet.

Det är väl vid just sådana här tillfällen man ska vara riktigt god och nära vän med någon som hittar, och rentav trivs, i de där träskmarkerna. Någon som kan göra det såväl begripligt som intressant för mig, genom att känna och förstå både mig och mina intressecues, och ämnesdomänen, och sen föra ett samtal mellan fyra ögon om saker och ting, som en vägledande varm hand om min rygg genom Mordor, en mild röst i mitt öra när jag blundar och säger att jag inte hittar, förstår, vet eller kan, lugnt sorterar ut vad jag behöver veta för att kunna göra vettiga bedömningar och kanske till och med tecknar litet perspektiv och estimat kring vart olika beslut leder.

Jag har ingen sådan vän, vad jag vet. Finns du, utan att jag vet om det? Jag är inte det minsta sugen på att sätta mig in i fältet själv, och jag har god lust att artigt säga att tack, men kan vi skjuta på det här några månader eller kan någon förklara för mig varför jag borde vilja bry mig, på ett mjukt och lent sätt som står i fullkomlig kontrast mot den animositet och de taggar jag själv vänder ut mot beslut jag inte bett om att behöva fatta just nu men som dumpats på min förstukvist? Ja, jag har erbjudits tid att prata med rådgivande ekonomer, av något slag, inom koncernen, vad jag förmodar, men nej, jag är synnerligen anti att själv driva något sådant här nu.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att ägna någon timme åt någon explosiv urladdning, helst riktigt fysiskt ansträngande, kring konceptet jag VILL INTE!

Och just nu saknar jag min kudde något oerhört. Så där så jag börjat fundera på att åka och hämta den igen. Kanske inte övernatta; det vet jag inte riktigt om jag klarar av, för det var en mycket naknare och sårbarare upplevelse än jag är van vid när jag hälsade på senast, och jag har fortfarande inte riktigt hunnit få känslokartan i synk inuti än. Vill egentligen inte riktigt möta det så. Det skulle vara så skönt att ha någon att krama om och tycka om och pyssla om igen, utan förbehåll och komplikationer.

Go West! Life is peaceful there.
Go West! In the open air.
Go West! Where the skies are blue...
Go West! This is what we're gonna do!

Jag vill emigrera. Mer nu än någonsin. Någonstans där jag kan slå mig till ro och bygga in mig i täta människoband igen. Linda mina händer om kvinnoliv, känna in hjärtan och bli delaktig i liv, känslor, relationer och intimitet. Kasa mig upp till ett trappsteg där jag gör något av bestående inre värde, för mig och andra, att leva var dag. Inte krama i tomme i en underpopulerad dubbelsäng, utan vare sig flicka eller kudde. Gnöl, gnöl.