04:03 Bara vuxen i sällskap
Jag satt och funderade litet, och funderade som så, att om jag skulle få lära mig en enda sak, som jag behövde just nu, så torde det vara att laga mat. Det vill säga inte så mycket att laga mat, även om jag väl gärna blir bättre och bredare i repertoaren, utan mer att laga mat. Att gitta och komma mig för. Jämt. Varje dag. Flera gånger om dagen. Bra krubb, och på lagom jämna avstånd från varann. Gärna med militärisk disciplin och precision.
Det finns nog ingenting alls just nu som jag är i större behov av att tillägna mig än det. Jag vet det så väl, och blundar så hårt. De dagar jag lyckats lista ut och effektuera åtskilliga måltider, på bra tider och av god komposition, är tolv gånger bättre än övriga dagar. Energi och muntra undertoner, bra känsla i maggropen, mycket utåtriktat engagemang och mer åstadkommanden på flertalet andra fronter med.
Varning! Strax åker dubbelmoralshatten på. Eller kanske bör jag snarare kalla den "the hat of double standards", för det handlar inte riktigt om moral. Det är en ganska snäll och beskedlig liten hatt också, med en stor och snäll tofs på, men den är fodrad med getragg, eller kanske tagel. Det är den där hatten som dömer mig själv för allt möjligt jag lätt unnar andra, förbiser i andras beteenden, intensivt menar att andra inte ska döma sig själva för, och då i synnerhet inte inför mig -- den där reflexmässiga skamreaktionen som så många har inför sina svårare inre skrymslen, som lätt hoppar in i munnen så fort de visas för någon annan -- det där jag hellre hör utan att döma, och utan att budbäraren fäller sig själv för, jury, domare, domslut och verkställning i ett, innan någon fått en syl i vädret att säga emot. En lika återkommande som sorglig bekymmerlighet för oss lyssnare. Nå, jag tror vi nästan kan avrunda det här till att falla under samma rubrik.
För skulle jag inte finna det saligt genant, om jag rubricerade den där oförmågan "ätstörning", för mig själv? Det ständiga problem jag ser överallt omkring mig, i hjärtan och små sargade själar omkring mig jag bryr mig om, och känner mig mer än en smula maktlös inför, för att jag inte listat ut någon handlingsplan för mig själv som kan vara även dem till nytta. Det är klart deras har helt omvända förtecken och så; själv gourmet och/eller gourmand, älskar jag mat, allt det sociala kring mat, stora middagar, många rätter, riktigt välfylld mage, rulla från bordet och däcka ett slag på sängen medan min ännu tjänstvilliga ämnesomsättning eldar på för fullt i förbränningsugnen där inne. Det faller bara på det där att:et, att göra det. Komma ihåg. Komma till skott -- och inte prokrastinera bort det. Igen. Och igen, och igen, och igen.
Jag fungerar inte riktigt så där; det jag behöver göra igen och igen och igen reducerar jag till ett litet shellscript, ungefär, och lägger det i min crontab, om det skulle behöva göras vid något visst klockslag varje dag. Men matlagning kan jag inte reducera till ett litet script -- i alla fall inte så länge det inte finns ett utbud beställmat på nätet jag kan begära leverans av till min dörr på specifika klockslag. (Pling! Företagsidé! Känn dollartecknen rotera innanför ögonlocken, och knacka gärna på hos mig för att inkassera! :-)
Nå, en syssla jag redan lärt mig och kan och tröttnat på kräver en hel massa energi för att upprepas på kommando, och att ge mig kommandot alls tar lejonparten av den potten. En del dagar kommer jag helt enkelt inte över den tröskeln, och de slutar typiskt som igår -- det finns massor av skitkul saker jag kanske skulle vilja företa mig; en hoper tokintressanta föredrag på humanistdygnet, till exempel; om frihet, broderskap, jämlikhet och integritet, om teveundervisningen LiU sågade här för över trettio år sedan och höga höns åter börjat agitera för nyligen, och säkert några till -- men min höprocessor har säckat ihop för att jag inte matat in nytt hö i den, och så smetar sig resten av dagen ut över dygnet som en död insekt för vindrutetorkaren. Precis så värdefullt blir resten av dygnet, och i allmänhet skrapar jag av de sista resterna här, till allmän förtäring. (Det brukar bjudas fyra nyanser av Angst.)
Jag tror att mitt liv är rätt reducerbart till "jag mår finfint, så länge jag stoppar mat i mig, och när jag inte gör det lider jag något väldeligen av att inte ha någon att dela närhet och ömsinne med", för närvarande, och ett halvår bakåt, för den delen. En något ointressant historia, som jag förvisso kan ösa hur många skopor ord ur som helst när höet tar slut, om än förvisso till ringa glädje för mig själv. Det där litet omvända Hej-kom-och-laga-mig, som i min tappning har litet skiftade subjekt och objekt, är väl kanske någon variant på flykt och fokusskifte; att längta in i någon annans värld, och få lyfta några tyngder där, om jag kan. Det brukar ha bonuseffekten att lyfta några ur min egen med på samma gång, även om det inte är därför jag längtar efter det så mycket; jag är mest så trött på mina egna bekymmer. Jag kan redan alla lösningarna, och det utvecklar mig ingenting att gå på dem igen.
Kanske är det där någonting som talar för att jag borde tröttna på flickor efter ett tag. Jag minns att jag kom till den gräns där jag visste, begrep och insåg att jag inte kunde göra ett dyft för min djupast-fast-i-träsket flickvän. Det var nog inte främst den allmänna insikten om att man inte kan lösa andras problem; den hade jag väl på sätt och vis redan, och förstod redan då världen litet ur en lärares eller mentors perspektiv -- du kan inte lära någon annan någonting, men du kan bereda insiktsvägar genom att röja litet i snåren, visa och peka, du kan gå med intill och du kan sänka rätt många trösklar, när du börjat känna in hur din elev, lärling eller skyddsling tänker, ser och förstår sin omvärld och situation. Men det jag hittat, sett och förstått var murarna hon byggt i sig själv, som inte lät henne titta i de riktningarna, som höll henne kvar i vanmakt och som knöt ihop nedåtgående spiraler i hennes livsväv att cirkla djupare ned längs.
Och jag såg min egen del i varpen; jag fick många av de där systemen att fortsätta fungera på minus tre cylindrar (som arbetade för högtryck bakåt, nedåt, inåt) i stället för att dels kollapsa på stället, dels ge henne en ren fristående bas att klättra uppåt från igen. Hon smetade ut sina veckor och månader, precis som jag smetar ut mina soppatorskdagar. Med skillnaden att hennes bränsle som tagit slut var självförtroendet och egenvärdet, och hon stängt sig för möjligheten att finna påfyllning. Gapade stort och tomt efter en bekräftelse från mig vi båda visste att ingen kunde ge henne så.
Det var ingen särskilt bra period av välmående i mitt liv heller, troligen mer för att jag inte hade riktigt den här klarsynen då -- och ovanpå det tappat gnistan i jobbet, kanske delvis som följd av att jag axlade men inte bar henne. Hon inrättade sig villigt längst ned på alla skalor och det är en situation som inte håller för mig det minsta; jag behöver ett rätt stort mått jämlikhet för att trivas, och det kanske mer än det mesta rubbade mina cirklar på ett diffust men samtidigt mycket påtagligt vis. Jag mådde tokigt dåligt. Kryptonit hemma, minst sagt. Man sover så dåligt på kryptonit.
Väldigt, vad jag hittar tangenter och blommar ut i sidled. Nå, jag började faktiskt i rubrikens riktning, och tänkte försöka ta upp den tråden igen. Jag växer rätt mycket i sällskap, och när det sällskapet reduceras till mig själv, är det genast en hel massa vettiga beteendemönster som i princip avrundas till noll på stället. Matlagning och vissa typer av städning hamnar i farligaste zonen.
Jag skulle verkligen verkligen uppskatta all hjälp med det. Medan jag bara ligger så här i startgroparna och övar upp viljan att ta mig över trösklarna, går den hjälpen inte ut på att göra jobbet åt mig; det skulle jag aldrig tillåta (i alla fall absolut inte trivas med med samvetet, vilket är ungefär samma sak), utan på att bjuda hem sig på lunch, middag eller dylikt, och antingen sitta och sällskapa under tiden jag pysslar och stökar, eller bistå i sus och dus; endera lika uppskattat. För än så länge är tröskeln ett enkelt steg över i sällskap men farligt nära mitt personbästa i höjdhopp när jag är på egen hand.
Jag fixar det inte utan hö.
Det finns nog ingenting alls just nu som jag är i större behov av att tillägna mig än det. Jag vet det så väl, och blundar så hårt. De dagar jag lyckats lista ut och effektuera åtskilliga måltider, på bra tider och av god komposition, är tolv gånger bättre än övriga dagar. Energi och muntra undertoner, bra känsla i maggropen, mycket utåtriktat engagemang och mer åstadkommanden på flertalet andra fronter med.
Varning! Strax åker dubbelmoralshatten på. Eller kanske bör jag snarare kalla den "the hat of double standards", för det handlar inte riktigt om moral. Det är en ganska snäll och beskedlig liten hatt också, med en stor och snäll tofs på, men den är fodrad med getragg, eller kanske tagel. Det är den där hatten som dömer mig själv för allt möjligt jag lätt unnar andra, förbiser i andras beteenden, intensivt menar att andra inte ska döma sig själva för, och då i synnerhet inte inför mig -- den där reflexmässiga skamreaktionen som så många har inför sina svårare inre skrymslen, som lätt hoppar in i munnen så fort de visas för någon annan -- det där jag hellre hör utan att döma, och utan att budbäraren fäller sig själv för, jury, domare, domslut och verkställning i ett, innan någon fått en syl i vädret att säga emot. En lika återkommande som sorglig bekymmerlighet för oss lyssnare. Nå, jag tror vi nästan kan avrunda det här till att falla under samma rubrik.
För skulle jag inte finna det saligt genant, om jag rubricerade den där oförmågan "ätstörning", för mig själv? Det ständiga problem jag ser överallt omkring mig, i hjärtan och små sargade själar omkring mig jag bryr mig om, och känner mig mer än en smula maktlös inför, för att jag inte listat ut någon handlingsplan för mig själv som kan vara även dem till nytta. Det är klart deras har helt omvända förtecken och så; själv gourmet och/eller gourmand, älskar jag mat, allt det sociala kring mat, stora middagar, många rätter, riktigt välfylld mage, rulla från bordet och däcka ett slag på sängen medan min ännu tjänstvilliga ämnesomsättning eldar på för fullt i förbränningsugnen där inne. Det faller bara på det där att:et, att göra det. Komma ihåg. Komma till skott -- och inte prokrastinera bort det. Igen. Och igen, och igen, och igen.
Jag fungerar inte riktigt så där; det jag behöver göra igen och igen och igen reducerar jag till ett litet shellscript, ungefär, och lägger det i min crontab, om det skulle behöva göras vid något visst klockslag varje dag. Men matlagning kan jag inte reducera till ett litet script -- i alla fall inte så länge det inte finns ett utbud beställmat på nätet jag kan begära leverans av till min dörr på specifika klockslag. (Pling! Företagsidé! Känn dollartecknen rotera innanför ögonlocken, och knacka gärna på hos mig för att inkassera! :-)
Nå, en syssla jag redan lärt mig och kan och tröttnat på kräver en hel massa energi för att upprepas på kommando, och att ge mig kommandot alls tar lejonparten av den potten. En del dagar kommer jag helt enkelt inte över den tröskeln, och de slutar typiskt som igår -- det finns massor av skitkul saker jag kanske skulle vilja företa mig; en hoper tokintressanta föredrag på humanistdygnet, till exempel; om frihet, broderskap, jämlikhet och integritet, om teveundervisningen LiU sågade här för över trettio år sedan och höga höns åter börjat agitera för nyligen, och säkert några till -- men min höprocessor har säckat ihop för att jag inte matat in nytt hö i den, och så smetar sig resten av dagen ut över dygnet som en död insekt för vindrutetorkaren. Precis så värdefullt blir resten av dygnet, och i allmänhet skrapar jag av de sista resterna här, till allmän förtäring. (Det brukar bjudas fyra nyanser av Angst.)
Jag tror att mitt liv är rätt reducerbart till "jag mår finfint, så länge jag stoppar mat i mig, och när jag inte gör det lider jag något väldeligen av att inte ha någon att dela närhet och ömsinne med", för närvarande, och ett halvår bakåt, för den delen. En något ointressant historia, som jag förvisso kan ösa hur många skopor ord ur som helst när höet tar slut, om än förvisso till ringa glädje för mig själv. Det där litet omvända Hej-kom-och-laga-mig, som i min tappning har litet skiftade subjekt och objekt, är väl kanske någon variant på flykt och fokusskifte; att längta in i någon annans värld, och få lyfta några tyngder där, om jag kan. Det brukar ha bonuseffekten att lyfta några ur min egen med på samma gång, även om det inte är därför jag längtar efter det så mycket; jag är mest så trött på mina egna bekymmer. Jag kan redan alla lösningarna, och det utvecklar mig ingenting att gå på dem igen.
Kanske är det där någonting som talar för att jag borde tröttna på flickor efter ett tag. Jag minns att jag kom till den gräns där jag visste, begrep och insåg att jag inte kunde göra ett dyft för min djupast-fast-i-träsket flickvän. Det var nog inte främst den allmänna insikten om att man inte kan lösa andras problem; den hade jag väl på sätt och vis redan, och förstod redan då världen litet ur en lärares eller mentors perspektiv -- du kan inte lära någon annan någonting, men du kan bereda insiktsvägar genom att röja litet i snåren, visa och peka, du kan gå med intill och du kan sänka rätt många trösklar, när du börjat känna in hur din elev, lärling eller skyddsling tänker, ser och förstår sin omvärld och situation. Men det jag hittat, sett och förstått var murarna hon byggt i sig själv, som inte lät henne titta i de riktningarna, som höll henne kvar i vanmakt och som knöt ihop nedåtgående spiraler i hennes livsväv att cirkla djupare ned längs.
Och jag såg min egen del i varpen; jag fick många av de där systemen att fortsätta fungera på minus tre cylindrar (som arbetade för högtryck bakåt, nedåt, inåt) i stället för att dels kollapsa på stället, dels ge henne en ren fristående bas att klättra uppåt från igen. Hon smetade ut sina veckor och månader, precis som jag smetar ut mina soppatorskdagar. Med skillnaden att hennes bränsle som tagit slut var självförtroendet och egenvärdet, och hon stängt sig för möjligheten att finna påfyllning. Gapade stort och tomt efter en bekräftelse från mig vi båda visste att ingen kunde ge henne så.
Det var ingen särskilt bra period av välmående i mitt liv heller, troligen mer för att jag inte hade riktigt den här klarsynen då -- och ovanpå det tappat gnistan i jobbet, kanske delvis som följd av att jag axlade men inte bar henne. Hon inrättade sig villigt längst ned på alla skalor och det är en situation som inte håller för mig det minsta; jag behöver ett rätt stort mått jämlikhet för att trivas, och det kanske mer än det mesta rubbade mina cirklar på ett diffust men samtidigt mycket påtagligt vis. Jag mådde tokigt dåligt. Kryptonit hemma, minst sagt. Man sover så dåligt på kryptonit.
Väldigt, vad jag hittar tangenter och blommar ut i sidled. Nå, jag började faktiskt i rubrikens riktning, och tänkte försöka ta upp den tråden igen. Jag växer rätt mycket i sällskap, och när det sällskapet reduceras till mig själv, är det genast en hel massa vettiga beteendemönster som i princip avrundas till noll på stället. Matlagning och vissa typer av städning hamnar i farligaste zonen.
Jag skulle verkligen verkligen uppskatta all hjälp med det. Medan jag bara ligger så här i startgroparna och övar upp viljan att ta mig över trösklarna, går den hjälpen inte ut på att göra jobbet åt mig; det skulle jag aldrig tillåta (i alla fall absolut inte trivas med med samvetet, vilket är ungefär samma sak), utan på att bjuda hem sig på lunch, middag eller dylikt, och antingen sitta och sällskapa under tiden jag pysslar och stökar, eller bistå i sus och dus; endera lika uppskattat. För än så länge är tröskeln ett enkelt steg över i sällskap men farligt nära mitt personbästa i höjdhopp när jag är på egen hand.
Jag fixar det inte utan hö.
postad 04:03 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar