05:11 Raka vägen in

Jag har funderat litet på om jag lever mitt liv litet i kanon nu, med ungefär ett dygns eftersläp. Rätt mycket av det jag gör och sedan skriver om, har det gått i runda slängar ett dygn mellan handling och ord. (Vi kan ju inte alla gå från ord till handling. ;-) Ibland, men inte så ofta, upp till kanske en vecka, som mest.

A propos handling, för övrigt, slår det mig att jag har gått rätt långt mot att sikta rakt dit jag vill, i en del frågor som berör mig mycket, gå dit, och inte ta några omvägar jag inte absolut måste. Kanske gäller det så litet som ett enda fält, men jag tror det börjat spilla över i annat med; jag har varit magnituder bättre på att ta mig genom byråkrati, på sistone; övning ger träning, antar jag. [Jag avskyr det fortfarande. :-] Igår gick jag ur Svenska kyrkan, efter några års ställtid, och så tog jag reda på hur man sänder efter en skattesedel, och gjorde det, var hos tandis och väckte liv i min sedan länge döda MSN-klient. (Idag var jag där igen, för sista gången -- nu är mina hål fyllda. Det känns närmast litet sorgligt; jag gillar min tandis, och det är en bra klinik, med. Fast jag fick ett litet återbesök till tandhygienist för tandsten.)

Men det där var väl alltsammans rätt perifert, även om det känts som en hel evighets handlingspunkter, eftersom ställtiden brukat vara så lång. Hjärteämnet jag pratar om är att närma mig människor jag fått en bra känsla för. Att se och bekräfta, lyssna in, lyssna till, och sen, tja, andras i samma takt som, stötta, prata på bredden och djupet, på diagonalen, i genomskärning, eller kanske bara umgås, pyssla tillsammans med, eller vänslas, kramas, somna, vakna med. Inte så att det är en vana, men väl så att jag har vanan, eller domänkännedomen, om man så vill; det är hemmaland eller bakgård, mitt element, sammanhang jag förstår, trivs och känner mig samtidigt nyttig, välkommen och värdefull i. Ljusstrålen som hittar ända ned till botten.

Eller, en bild som ligger närmare till hands med min bakgrund, Östersjöns kvävda djupbottnar, där allt syret förbrukas av de ständigt pågående förmultningsprocesserna i bottenslammet och inget nytt syre når ned för att ge dem nytt liv, för att vattenpelaren ovanför står stilla. Höststormen som för ned nytt syre och nya livsförutsättningar i de djupaste mörkren. Med en så sen och så varm sommar, förutspådde pappas charmanta tant att det skulle bli en mycket blåsig höst, och vår blöte vän i öst hoppas nog på precis detsamma. Inte mig emot, heller, om jag bara har något bra att göra av den. Och det enda bra jag vet att man kan göra av en höst, är att spendera lejonparten ihopkrupen nära hjärtat på någon man bryr sig om. (Okej, det finns väl en eller ett par sysslor till värda att ägna sig åt; man kan ju alltid sätta ihop fina lövkronor också. Men sett överlag, så där, mellan tummen och pekfingret.)

Nå, jag hade fått liv i min MSN igen, och tidigare under kvällen kikar två människor litet förbryllat på varsitt håll på något obekant namn där. Vi frågar halft i munnen på varann vem den andra månde vara, och kommer till slut fram till att jag nog var någon som verkat trevlig och på måfå, vinst och förlust, hamnat där. Vi pratar ett slag, och jag försöker lägga band på den del av mig som vill stå bakom hennes axlar och pyssla om, litet så där som när vi masserar varann inför våra körövningar, varmt och vänligt och mysligt, en situation som typiskt aldrig uppstår av sig själv med helt nybekanta man distanspratar med. Tills jag hunnit förbi det roligatråkiga att jag är på utflyttning och inte har någon egen kelgris, för att det är ett långtidsåtagande jag inte kan leva upp till när jag emigrerar snart. Då kommer ett "så tråkigt" i dagern, då hon tydligen suttit på ungefär samma längt efter mys-gos-kel som jag, och tyckte att det inte längre kändes möjligt -- om känslorna kommer, vad gör man då?

Då släppte till slut mina band, eller bör jag säga brast? I vilket fall kändes det fånigt att agera en sakta tilltagande nyfikenhet i stället för en genuin från början, och en hel massa snarlika inlärda beteenden som säger att tar man inte de här kringelikrokarna, skrämmer man bort folk bara på att vara så egen och normbrytande att de inte vågar ta reda på vad det egentligen är man är. På något vis kändes det plötsligt irrelevant, och som att redan vara litet förtrolig -- jag får lätt känslan att jag kan släppa på mina egna förseglingar, och det är någ en litet smittsam känsla, för en stund senare var jag på besök i ett skriveri som var precis så hjärtenära som en soffkonversation för fyra öron.

Jag tycker verkligen om känslan av att känna en vän växa och ta form i en. Vänskap är en så oerhört bra dimension; den är inte exklusivt uteslutande andra vänskaper, och den knyter ihop en med vänners vänner, och man får vara snäll, varm och vänlig utan att misstänkas ha något fuffens för sig och man lär känna sidor som inte visas i versionen som sänds för extern publik. Och så länge man inte avslöjar att alla de där som heter vänskap utanpå brukar stavas en eller annan form av kärlek inuti mig, så spelar det ingen större roll att det är så man känner egentligen, på det där sättet folk annars brukar bli brydda om de vet att man älskar dem, när de inte älskar tillbaka, och att jag demaskerar det här gör inte heller så mycket, för de som läser här har ett slags förvärvad på-djupet-perspektiv på mig i vilket fall, genom vilket man förstår en människa nog för att inte reagera med främlingsrädslan.

God natt och sov gott, kära du.