03:11 Stråtrövare i Rydsskogen

Det är litet som en saga. En läskig. En det är litet svårt att ta för sann; man vill tro att det är en modern vandringssägen i vardande; en rövarhistoria i en tid när rövare, bovar och banditer blivit litet exotiskt och spännande. Vi kan ju smaka på orden, och redan där känna att det inte ens är stöld, våld och överfall vi tänker på, utan spänning, skrämma söta flickor som piper förtjust i sina nattlinnen på lägerskolan, eller kurar ihop sig vid lägerelden och säger sluta skrämmas med munnen och fortsätt! fortsätt! med ögonen, medan ledaren petar litet i elden och lägger på en torr klabbe till, som lågorna förtjust börjar slicka.

Tillkomme Rydsskogens mystik. Mörk kväll, höst i sent antågande, sommarens farväl. Mörka Hörnet, det parti där den lilla öppningen vid fotbollsplanen sluter sig i skog igen, och där gatubelysningen inte fungerar -- aldrig fungerar -- saboterad? -- brottsplatsen! Det är verkligen mörkt i mörka hörnet om kvällarna. Man skulle inte lägga märke till på håll om det låg en stock över vägen, när man kommer cyklande. Rättelse: man lägger inte märke till att det ligger en stock över vägen, när man kommer cyklande. Men man kan bli stoppad längs vägen, en bit dessförinnan, och varnas för det av folk på väg i andra riktningen, med bud om att vägbanan är barrikaderad, och att ett gäng ungdomar anfallit annalkande cyklister, med påkar, pinnar och kastade stenar.

Historien är otäckt lik en incident för fem år sedan; jag tror inte någon av detaljerna ovan skiljer sig i sak dem emellan.

Notera gärna att allt det ovanstående också på ungefär alla punkter överensstämmer med vandringssägenkriterierna; det utger sig, direkt eller indirekt, för att vara sant, den knyter an till en specifik plats, det har ingen lycklig utgång, det skrämmer upp (oaktat om det är själva syftet, eller bara effekten och spridningsdrivladdningen i historien, som får även mig att, trots en stunds reflexion, vidareförmedla), den är berättad i andra hand (jag har inte upplevt själv någondera gången), och kan sålunda lika gott vara uppe i femte eller åttonde led redan, och i min version ovan omnämndes varken det litet betryggande att först stockarna i sig (observerade efter fattad misstanke och utan tillhörande stråtrövare) polisanmälts, samt att polis senare varit på plats och jagat (samt igenkänt) några av förövarna efter ett anmält överfall.

Jag är ruskigt ambivalent; oroar jag egentligen mer över incidenten, om den hänt, och varnar de jag bryr mig om som oftare har anledning att passera mellan Ryd och innerstan, eller oroar jag mig mer för rädsloretoriken och hur det smittar människor, föder mer rädslodåligheter och otrygghet? Systematiskt använd, som i politiska sammanhang, är jag helt på det klara med att rädslovapnet är överlägset värst.

Men skulle jag inte helst vilja kunna berätta efteråt, för de två räddaste flickorna, att historian är påhittad och att alla ledarna sover i tältet intill, och att man får övernatta där om man vill det för att man inte kan sova annars? Jo, det är klart att jag skulle. I det här fallet kan jag bara säga att tidpunkten för den påstått anmälda incidenten var i söndags, för den händelse någon vill falsifiera genom att kolla upp med polisen eller någon tidning som månde ha skrivit om det. Det vill inte jag, för jag föredrar att litet halvt känna att det är en vandringssägen före att riskera att tvärtom bekräfta den, medan jag väl lär ta en extra titt framåt Mörka Hörnet, om jag skulle passera trakten snart, och i övrigt låta det sjunka tillbaka i den glömska vandringssägner bäddas ned i mellan sina utbrott.

Men meddela gärna om du kollat upp, och faktiskt fått en falsifikation. Tills dess tror jag litet lagom skrockigt att skogen är full av rövare och att jag bor i Kamomilla stad. Det låter mer pittoreskt så.