04:08 Nattliga tandtroll, telefoner och läckerheter
Idag fick jag lära mig något intressant av en, tror jag, tandhygienist. Om natten har man inte samma vätskeproduktion som om dagen, vilket bland annat slår mot saliven (av naturliga skäl), och gör den mindre benägen att skydda tänderna mot plackattack. (Ja, okej, det ordet uppfann jag själv. Litet kul ska man ju få ha. Fast det var förstås redan uppfunnet, konstaterar jag på ett par sekunder. Webben är allt litet sci-fi ändå.)
Nå, själva basen i anförandet var att tipsa om saker som kunde göra att jag lyckats få en massa hål jag inte borde ha i den här åldern även om jag stått i tandläkarkö ett par år. Jag hade inte sinnesnärvaron att fråga om det varit mer normalt om jag inte varit i systemet på tio år; den tanken dök upp först när jag en halvtimme senare, efter att ha kramat två trevliga flickor igen som jag lunchat med ännu någon timme tidigare, ställde in min cykel i cykelstället här hemma, och det var så dags då.
Och bland en hel liten uppsjö statistiskt belagda spekulationer (de verkar verkligen kunna sin sak, sin demografi och använda sin och sina gästers tid effektivt, en del av de där tandhygienisterna; jag är vansinnigt imponerad) föll den där med nattlivet närmast trädet, kändes det som. Läsk finns inte alls i min värld, och må vara att jag druckit litet för mycket juice när jag borde dricka vatten, men att det var mer uppförsbacke nattetid att försvara tänderna så eventuella måltider då gav större utväxling var något som bet sig fast. Jag tror jag ska försöka undvika att äta nattetid. Och helst skruva tillbaka in på ett så dagtida dygn som möjligt. (Fast det är förstås alltid planen i vilket fall. Jag är bara dålig på att göra det när jag inte fyllt dagen med aktivitetspunkter på tidpunkter som kräver det. Så det är jättebra med sådant där som Jennyfika på tisdagförmiddagar.)
Och så fick jag rådet att sikta på fyra måltider om dygnet snarare än normala fem. Och jag tänkte att kommer jag upp i fyra kommer jag vara skitnöjd. Fast ur tänders hänseende fixar jag nog redan fyra, och kanske alldeles på tok för mycket mer? Idag blev det nog ganska precis fyra; frukost, lunch, middag och körfika, men jag kanske missar någon insprängd bagatess någonstans i minnesöverslaget. Jag får försöka räkna.
Förmodligen är det rätt fånigt att gå omkring och vara jättestolt över sin tandläkare, för att hon byggt en finfin lagning som känns bättre än en ny tand. Fast att något är
fånigt hindrar mig sällan, och jag kunde definitivt inte låta bli idag heller. (För något värde på heller; det är första gången jag kan påminna mig om just den känslan.) Jag var också odrägligt nöjd, när jag senare under eftermiddagen sade upp mitt fasta telefonabonnemang, som jag Telia utmätt stora lösesummor för att under mer än ett halvårs process först släppa till till Bredbandsbolaget, där jag ville ha mitt 013-124357 (ett nummer jag gillat rätt bra och själv valt, en gång i tiden; fingrar lär sig det lätt), till slut fått det installerat, och ett halvår till senare inte fått kopplingston ur det.
Det där senare är förstås inte bara BBB:s fel; hade jag drivit frågan och snällt ringt deras support och genomgått processen felsökning och dylikt, som de föreslog, när jag mailfelrapporterat, hade jag säkert haft min telefon där för länge sedan, fullt fungerande, tutande i luren när man lyfter på den och attackringande i öronen när man ligger och sover och inte lyfter på den. Fast jag trivs ju egentligen rätt bra utan fast telefon, och under mitt halvår utan, mindes jag hur bra jag tyckte om det, och att jag skaffade det i förstone mest för att det på den tiden krävdes för att få bredband hem där jag bor. Och nätet har fungerat fint, för det mesta, även om det får skrämselhicka kring 03 om morgnarna ibland, och sålunda var det inte utan en viss glädje avstängningssamtalet förlöpte och jag tjänstvilligt berättade om varför jag inte ville ha kvar telefonitjänsten som strax skulle börja kosta abonnemangpengar (de första sex månaderna var på något vis prisnedsatta till gratis, enligt något slags erbjudande jag tror jag nappade på när jag lyckligt klippte mitt sista Telia-band).
Jag hade visserligen sett en hel del räkningar som litet illavarslande hintade om att jag betalade 30 kronor i månaden för nummerpresentation, men synade man dem noga var alltid den där utgiften borttrollad i summafältet och det enda som tickade pengar var själva nätkostnaden som stod stadigt kvar på sina 320. Nu har det varit väldigt ointressant skrivande en stund; jag tror jag parkerar det spåret här.
En fenomenalt trevlig lunch med två nya ansikten och ett någorlunda bekant blev det, och kring det, har mer eller mindre allting börjat nafsa i min helg. Vilket är rätt skoj; jag har grämt mig litet över att inte hitta på så mycket med nyliga helger, oräknat de där jag faktiskt umgåtts litet. Förra söndagen missade jag en Figaro-övning på ren glömska, den här har vi orgelinvigning i Tomaskyrkan klockan tio (med efterföljande tårtkalas för alla som dyker upp; varmt välkomna! Vi kommer förstås sjunga ikapp en smula med tutspelet också) och operaövning från 16, och kanske går det att klämma in litet umgänge någonstans däremellan med, hoppas jag. I morgon kväll blir kanske litet anime med Sigge, och lördag verkar vara litet huggsexa mellan pappa och Mia. Och blir det någon lördagstid över, ska jag nog baka litet äppelpaj åt duktig driftig Lysator-ungdom som uträttar stordåd, för jag råkade få några kilo äpplen av vår goa körledare efter övningen i kväll; hennes fem träd brukar svämma över så här års.
Dagens andra riktigt bra event var just körövningen och pysslet runtikring det. Sigge och jag hade knipit åt oss fika-posten, för att kunna bygga det gemensamt, och även om det nu faktiskt blev Sigge som bakade alla havreflarnen (till och med utan att tulla på mina medhavda havregryn jag aldrig kommer lyckas göra av med), jobbade vi rätt febrilt tillsammans hela närmsta halvandra timmen före passet med att få dem klara. Och middag. Jag gjorde det mesta av middagen, från exets kycklinggrytsrecept. (Hon hävdar envist att det inte alls är hennes recept utan lika mycket, öh, sitt exs, vilket jag litet busigt tycker passar jättebra in under namnet "exets kycklinggryta". Tidigare namn var förmodligen "Kosterkyckling", men det är förstås inte något lika emotionellt starkt varumärke för mig. "Kyckling x²"? ;-)
Och det blev tokigt gott, precis som när hon lagar det! Trots att paprikan jag medfört var mögeläten. (Nej, den fick inte vara med, och jag insåg att det var dags att dräpa tidsoptimisten i mig när jag en timme före deadline fick för mig att köpa en ny att ersätta den trasiga. Så det bidde ingen paprika. Det bidde bara gottgott i vilket fall.) Så här lyder receptet, modulo valfria grader av imprecision och artistisk frihet:
Njut, så in i vassen. Och plira förtjust på tre plåtar Sigges nybakta endast något ihopkladdade havreflarn, som upptar större delen av bordet mellan er. Sen fort, fort iväg med plåt och bakplåtspapper och havreflarn till närbelägen kyrka, för glada toner och fikande medkorister och annat trevligt. Sen litet mer prat, återvänd till det flydda middagsslagfältet, diska, spistorka, umgängesprata och burkförpacka överblivna flarn i någon kvart eller så och far hem med kvällens loot äpplen.
Hm. Det vore fruktat (pun not intended) kul att baka äppelpaj med som social aktivitet, enligt ungefär samma modell. Det är kul att göra saker tillsammans. Dagens lunch visade att det går om man vill, och det var väl minst halva syftet med den. Jag lurar litet på hur mycket sådant där jag själv kan ta initiativ till. Det känns litet som att flickor som i någon mån är medvetna om sin egen roll som skört gods, inte ska ge sig hem att gästa karlar de knappt känner, i min bok, vilket krockar litet humoristiskt med att det råkar vara jag som intar den rollen, även om förevändningen är att baka äppelpaj. Det humoristiska är förstås att jag ropar varg om mig själv. Nåja. Senast jag bjöd in till blåbärsplock och blåbärspaj, urartade det så småningom i en stickorgie -- så allt kan onekligen hända. Nästa gång det händer ska jag resårsticka i stället för rätsticka, annars får jag en retsticka på halsen.
Mig själv. *lipar åt*
Och nu ska jag läsa hur det gick för Reno Vilhelmsson i senaste episoden Flippade förbindelser, och därefter knyta mig. Eller kanske hämta torr tvätt först. Jo, det verkar klokt.
Nå, själva basen i anförandet var att tipsa om saker som kunde göra att jag lyckats få en massa hål jag inte borde ha i den här åldern även om jag stått i tandläkarkö ett par år. Jag hade inte sinnesnärvaron att fråga om det varit mer normalt om jag inte varit i systemet på tio år; den tanken dök upp först när jag en halvtimme senare, efter att ha kramat två trevliga flickor igen som jag lunchat med ännu någon timme tidigare, ställde in min cykel i cykelstället här hemma, och det var så dags då.
Och bland en hel liten uppsjö statistiskt belagda spekulationer (de verkar verkligen kunna sin sak, sin demografi och använda sin och sina gästers tid effektivt, en del av de där tandhygienisterna; jag är vansinnigt imponerad) föll den där med nattlivet närmast trädet, kändes det som. Läsk finns inte alls i min värld, och må vara att jag druckit litet för mycket juice när jag borde dricka vatten, men att det var mer uppförsbacke nattetid att försvara tänderna så eventuella måltider då gav större utväxling var något som bet sig fast. Jag tror jag ska försöka undvika att äta nattetid. Och helst skruva tillbaka in på ett så dagtida dygn som möjligt. (Fast det är förstås alltid planen i vilket fall. Jag är bara dålig på att göra det när jag inte fyllt dagen med aktivitetspunkter på tidpunkter som kräver det. Så det är jättebra med sådant där som Jennyfika på tisdagförmiddagar.)
Och så fick jag rådet att sikta på fyra måltider om dygnet snarare än normala fem. Och jag tänkte att kommer jag upp i fyra kommer jag vara skitnöjd. Fast ur tänders hänseende fixar jag nog redan fyra, och kanske alldeles på tok för mycket mer? Idag blev det nog ganska precis fyra; frukost, lunch, middag och körfika, men jag kanske missar någon insprängd bagatess någonstans i minnesöverslaget. Jag får försöka räkna.
Förmodligen är det rätt fånigt att gå omkring och vara jättestolt över sin tandläkare, för att hon byggt en finfin lagning som känns bättre än en ny tand. Fast att något är
fånigt hindrar mig sällan, och jag kunde definitivt inte låta bli idag heller. (För något värde på heller; det är första gången jag kan påminna mig om just den känslan.) Jag var också odrägligt nöjd, när jag senare under eftermiddagen sade upp mitt fasta telefonabonnemang, som jag Telia utmätt stora lösesummor för att under mer än ett halvårs process först släppa till till Bredbandsbolaget, där jag ville ha mitt 013-124357 (ett nummer jag gillat rätt bra och själv valt, en gång i tiden; fingrar lär sig det lätt), till slut fått det installerat, och ett halvår till senare inte fått kopplingston ur det.
Det där senare är förstås inte bara BBB:s fel; hade jag drivit frågan och snällt ringt deras support och genomgått processen felsökning och dylikt, som de föreslog, när jag mailfelrapporterat, hade jag säkert haft min telefon där för länge sedan, fullt fungerande, tutande i luren när man lyfter på den och attackringande i öronen när man ligger och sover och inte lyfter på den. Fast jag trivs ju egentligen rätt bra utan fast telefon, och under mitt halvår utan, mindes jag hur bra jag tyckte om det, och att jag skaffade det i förstone mest för att det på den tiden krävdes för att få bredband hem där jag bor. Och nätet har fungerat fint, för det mesta, även om det får skrämselhicka kring 03 om morgnarna ibland, och sålunda var det inte utan en viss glädje avstängningssamtalet förlöpte och jag tjänstvilligt berättade om varför jag inte ville ha kvar telefonitjänsten som strax skulle börja kosta abonnemangpengar (de första sex månaderna var på något vis prisnedsatta till gratis, enligt något slags erbjudande jag tror jag nappade på när jag lyckligt klippte mitt sista Telia-band).
Jag hade visserligen sett en hel del räkningar som litet illavarslande hintade om att jag betalade 30 kronor i månaden för nummerpresentation, men synade man dem noga var alltid den där utgiften borttrollad i summafältet och det enda som tickade pengar var själva nätkostnaden som stod stadigt kvar på sina 320. Nu har det varit väldigt ointressant skrivande en stund; jag tror jag parkerar det spåret här.
En fenomenalt trevlig lunch med två nya ansikten och ett någorlunda bekant blev det, och kring det, har mer eller mindre allting börjat nafsa i min helg. Vilket är rätt skoj; jag har grämt mig litet över att inte hitta på så mycket med nyliga helger, oräknat de där jag faktiskt umgåtts litet. Förra söndagen missade jag en Figaro-övning på ren glömska, den här har vi orgelinvigning i Tomaskyrkan klockan tio (med efterföljande tårtkalas för alla som dyker upp; varmt välkomna! Vi kommer förstås sjunga ikapp en smula med tutspelet också) och operaövning från 16, och kanske går det att klämma in litet umgänge någonstans däremellan med, hoppas jag. I morgon kväll blir kanske litet anime med Sigge, och lördag verkar vara litet huggsexa mellan pappa och Mia. Och blir det någon lördagstid över, ska jag nog baka litet äppelpaj åt duktig driftig Lysator-ungdom som uträttar stordåd, för jag råkade få några kilo äpplen av vår goa körledare efter övningen i kväll; hennes fem träd brukar svämma över så här års.
Dagens andra riktigt bra event var just körövningen och pysslet runtikring det. Sigge och jag hade knipit åt oss fika-posten, för att kunna bygga det gemensamt, och även om det nu faktiskt blev Sigge som bakade alla havreflarnen (till och med utan att tulla på mina medhavda havregryn jag aldrig kommer lyckas göra av med), jobbade vi rätt febrilt tillsammans hela närmsta halvandra timmen före passet med att få dem klara. Och middag. Jag gjorde det mesta av middagen, från exets kycklinggrytsrecept. (Hon hävdar envist att det inte alls är hennes recept utan lika mycket, öh, sitt exs, vilket jag litet busigt tycker passar jättebra in under namnet "exets kycklinggryta". Tidigare namn var förmodligen "Kosterkyckling", men det är förstås inte något lika emotionellt starkt varumärke för mig. "Kyckling x²"? ;-)
Och det blev tokigt gott, precis som när hon lagar det! Trots att paprikan jag medfört var mögeläten. (Nej, den fick inte vara med, och jag insåg att det var dags att dräpa tidsoptimisten i mig när jag en timme före deadline fick för mig att köpa en ny att ersätta den trasiga. Så det bidde ingen paprika. Det bidde bara gottgott i vilket fall.) Så här lyder receptet, modulo valfria grader av imprecision och artistisk frihet:
- Hacka 1 gul lök (eller 2-3 små färska lökar, sommartid) och 1 gul eller röd paprika. Bryn detta i olivolja, lägg i gryta.
- Finstrimla 400-500g kycklingfilé, bryn dem i olivolja och krydda under tiden med några lagoma drösar (½-1 tsk) Kockens chiliblandning (nej, Santa Maria verkar inte ha någon egen ersättare, erfor vi i stödhandla-affären, så jag cyklade hem efter min kvarglömda snarare än medhavda burk), och lite salt. Lägg över i samma gryta som ovan.
- I grytan ska nu ned: c:a 1dl ketchup (Heinz chillisås visade sig utmärkt substitut), c:a ½dl söt thaichilisås (men varning för Nettos; den har jobbiga kärnor i sig), c:a 1dl crème fraîche av önskad styrka (själv föredrar jag tungviktaren á 34%), 1-3 vitlöksklyftor (efter behag; vi behagade allenast en, då det var något vi mindes först när maten var färdig och vi strax därefter tänkte sjunga högt och vackert bland folk), en i mycket små bitar hackad tomat (eller ett dussin dito coctailtomater) och någon tesked paprikapulver. Låt puttra ihop 10 minuter, smaka av och tillsätt mer av det som behövs (chili, lite socker osv -- förvånansvärt ofta är det mer ketchup som saknas, eftersom det både ger syra, sötma och rund tomatsmak).
- Servera med riset som just kokat färdigt.
Njut, så in i vassen. Och plira förtjust på tre plåtar Sigges nybakta endast något ihopkladdade havreflarn, som upptar större delen av bordet mellan er. Sen fort, fort iväg med plåt och bakplåtspapper och havreflarn till närbelägen kyrka, för glada toner och fikande medkorister och annat trevligt. Sen litet mer prat, återvänd till det flydda middagsslagfältet, diska, spistorka, umgängesprata och burkförpacka överblivna flarn i någon kvart eller så och far hem med kvällens loot äpplen.
Hm. Det vore fruktat (pun not intended) kul att baka äppelpaj med som social aktivitet, enligt ungefär samma modell. Det är kul att göra saker tillsammans. Dagens lunch visade att det går om man vill, och det var väl minst halva syftet med den. Jag lurar litet på hur mycket sådant där jag själv kan ta initiativ till. Det känns litet som att flickor som i någon mån är medvetna om sin egen roll som skört gods, inte ska ge sig hem att gästa karlar de knappt känner, i min bok, vilket krockar litet humoristiskt med att det råkar vara jag som intar den rollen, även om förevändningen är att baka äppelpaj. Det humoristiska är förstås att jag ropar varg om mig själv. Nåja. Senast jag bjöd in till blåbärsplock och blåbärspaj, urartade det så småningom i en stickorgie -- så allt kan onekligen hända. Nästa gång det händer ska jag resårsticka i stället för rätsticka, annars får jag en retsticka på halsen.
Mig själv. *lipar åt*
Och nu ska jag läsa hur det gick för Reno Vilhelmsson i senaste episoden Flippade förbindelser, och därefter knyta mig. Eller kanske hämta torr tvätt först. Jo, det verkar klokt.
postad 04:08 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar