04:45 Mentala gränser
Jag har just läst ett par rysligt intressanta artiklar av Paul Graham, en om tabun och mentala blockeringar eller horisonter, en annan om programspråks uttrycksfullhet eller grad av abstraktion. Jag rekommenderar den första till vad jag min förmodade huvudsakliga läsekrets, men den är ganska lång, i mått av hur långt jag själv brukar skriva. (Som kompensation, är Graham inte lika hattig och ostrukturerad, så han får dessutom in litet mer stoff i den än jag brukar. :-)
Även om den första lockelsen var att idissla hans tankar direkt, och jag faktiskt också fyrade av ett brev till Tiina, en estländsk väninna jag fört en del rätt högtflygande mental / själslig korrespondens med nyligen per det underbara (främst genom sin beständighet; det vi skriver finns kvar om femtio timmar, dagar och år) mediet elpost mer eller mindre direkt om tanken om att plocka vänner för deras kapacitet att diskutera tabubelagda, normbrytande, illegala eller på andra sätt chockerande avvikande ting... ...ska jag nog ge mig in på ett eget litet sidospår jag började trampa upp, a propos en annan stig han inte följde så långt.
Jo, klockan är litet mycket, och jag ber om ursäkt för meningslängden. Det är som att min sömnighet kommer som en lastbilskaravan och lassar av tyskklingande bisatser på varann tills det blivit ett berg tills till slut övertysken kommer och trunkerar alltsammans med en verbsats och alla ekvationer går ut. Det är ett rätt lustigt fenomen även om det inte är så läsvänligt. Ibland misstänker jag att jag är smygtysk eller kanske litet halvutomäktenskaplig. (Fast sen avfärdar jag snabbt den tanken, för jag känner mig som att jag brås mer på far min än min mor, och jag tippar att de flesta hemligt utomäktenskapliga barn är hemligt utomäktenskapliga på andra sidan. Å tredje sidan kanske det bara är mig det hemlighållits för; vad vet jag; det första minne jag har är, trots allt, av att jag är två år, sitter på Peterslundsskolans småbarnsavdelning en kväll någon gång strax innan pappa kommer och hämtar mig för att det är dags att gå hem. Tror jag. Men jag minns inte mer än just medvetandeflashen och känslan av ett jag.)
Tes: de flesta av oss anser oss nog som rätt öppensinniga. Det är förmodligen få som anser sig om motsatsen, oavsett hur det faktiskt förhåller sig. Det enda undantag jag ser framför mig är de som distanserar sig från andra de stött på som proklamerat sig som öppensinniga för att sedan göra saker som går stick i stäv med deras egna tabun eller starka etiska/moraliska trosfrågor och ställningstaganden för att på så vis ha fått en nedlortad bild av vad uttrycket "öppensinnig" står för och positionerar sig som "jag är inte som honom/henne utan snarare motsatsen". Eller "jag är väldigt öppensinnig, men det finns ju gränser!" -- ett litet roande uttalande, om man tittar på det så där ur ett strikt mentalt perspektiv, som förläner det en litet självkontradiktorisk touch. (Men jag ska inte gå in på att det också är en litet dum enögdhet, för då blir jag aldrig klar.)
Nåja. I vidsynthet och öppensinnighet ingår inte främst tillåtna ting, utan det förbjudna, det ögonbryn rynkas åt och det oroliga grupper känner sig hotade av. Grupper som är starka nog att ha viss influens men svaga nog att behöva missionera för sin otrygghet, till exempel i form av att odla tabun och förbjudenhet kring sina känsliga utsattheter i folkmedvetandet. Skivindustrin, till exempel, är idag mycket måna om att utmåla fildelning som stöld. Vi är i valtider, och de har gjort ett riktigt bra jobb med Sverige, tycker jag, även om jag tror att jag noterade någon miljöpartist härom sistens som luftade en åsikt som kunnat komma från en piratpartist, vilka i övrigt är de enda nejsägarna mot den våg lagar som nu vankas som ska skydda denna bräckliga fågelunge.
Det är synd om artisterna! säger copyrightindustrin, i ett odlande av en opinion som söker måla en mental bild av ett FYY över handlingar som att maila en låt du tyckt om till en kompis för att visa vad det är du blivit så betuttad i. Det är samma slags agerande som när en seriestripp gått genom en kopiator och hamnar på avdelningens anslagstavla, men det slaget är förlorat och utkämpades aldrig. Det formades aldrig någon känsla av upprördhet över att tecknaren inte i varje ögonblick kan styra vem som gör vad med hans serie hur. Medieindustrin är dock på väg att inrätta sig i precis den sitsen med litet alla möjliga medel, däribland något som kallas DRM, digital rights management, som hindrar dig från att konsumera musik på sätt som inte i varje led står under den industrins kontroll (deras mjukvara, hårdvara, konsumtionsregler).
Äsch. Det där var inte alls det spår jag hade tänkt landa i nu, och fullt så brokigfokal hade jag inte tänkt bli; jag tänkte faktiskt prata vidare egocentrerat på uppslagen väg. Kring vad jag själv har för mentala utposter där jag låser mina tankar och inte rör mig utanför på egen hand och eget bevåg. Jag vet med mig att jag med lätthet rör mig utanför även mina tankefängelser när någon pratar med mig om sina tankar, sina världar, sina referensramar och de går långt utanför mina egna åt något håll; jag språkar gärna med självmordsbombare, sverigedemokrater, extrema religiösa element, människor som varit med både ena och andra foten långt in i tunga drogkretsar, misshandel, människohandel, tortyr, folkmord, särskrivning, offentligt petande i näsan, grov anstiftan till etikettbrott eller förledande av ungdom. Vare sig för att sympatisera med eller att döma, men väl för att förstå. Helst kunna empatisera med såpass att hjärtat förstår hur det passar in i deras världsbild, och jag kanske själv ser vilka bitar i mitt eget pussel som landat mig på samma plupp som dem. Jag är övertygad om att det alltid finns minst en väg dit som jag också kunnat ha tagit; de lyckades ju ta sig dit, längs sin egen.
Men när jag inte är i dialog med någon, inte ens en text, är jag låst i mina egna banor, på sätt som i någon mån styrs av vilka tabun och referensramsgärdesgårdar jag själv underkastat mig och infogat mig i utan närmare reflexion. En hel del tror jag till och med att jag kämpar rätt hårt för att upprätthålla i mig, till exempel mina rätt romantiska tankar om hur jag själv förhåller mig till, säg, flickor, relationer, med mera. Jag ska inte påstå att jag är sugen på att riva upp en massa av det här, men jag vill lära mig se medvetet var jag reser tankemurar för mig, hur och varför, vad jag vill skydda eller uppnå och hur jag går till väga, kunna ifrågasätta om jag gör på rätt sätt eller om det finns bättre. Om jag alls borde. Och just att lära mig känna de olika typer av gränser som rests i mig, var de går och varifrån de kommit.
Jag lyfte en otänkt tanke från golvet härom veckan, just kring relationer och mitt nu, och fundrade ett slag över om de aspekter av mig själv jag borde bottna i just nu borde vara mer hedonistiska, utsvävande, egoistiska och playermässiga än mitt vanliga primärjag, som har en mer hjärtligt dualistisk, inlyssnande grundton, mer på dina villkor där jag tar en roll som blir litet vad du gör den till och behöver av mig. Det jaget tar stora anspråk på tid jag inte riktigt har, och gör sig bäst över obegränsad tid, etablerar långa, starka band, och i en tid där jag vet att jag snart kommer behöva klippa just fysiska band för att korsa en ocean och en kontinent, är det, kanske inte direkt oansvarigt, som jag reflexmässigt lägger ordet, men väl oklokt eller en björntjänst att ge det jaget så stort spelrum och så mycket scentid och hjärtuppmärksamhet. Det håller på som bäst på högvarv att skaffa sig underbara väninnor, men mer här på hemmaplan, eller i Europa, i alla fall, eller i alla fall inte på USA:s västkust, annat än mycket marginaliserat. Vilket ger mig massor, ska inte heller stickas under stol med, men djuplyssnar jag på mig själv som jag gör på andra, är det jag vill ha mest, just nu, en varm kropp intill min och ett lystmäte ömhet, hud, kyssar, smek och intimitet. Inte egentligen sex, men gärna på köpet, när båda parter känner det för rätt och naturligt.
Och en klokare väg dit, hade nog mycket väl kunnat vara att barhoppa eller flasha en playerattityd, ögon som tar vad de vill ha ur leden, singlar ut, bjuder upp. lånar för en kväll, för att skamlöst utnyttja till mjukishånglet de inte hade någon aning om att jag var ute efter. Spelad burdus alfahanne men byta segerritual mot ett slags älskande som nog inte korsat deras väg om de naturligt dras till prisjägare. En rätt juste ironikick på humorskalan i det snygga bakochfram eller uppochned jag trivs så bra i och ibland undrar om jag hänger mig lika mycket för att jag fått smak på att vara tvärtom som att jag har smak på att göra det jag gör som jag gör det. Det är därtill en sida jag inte odlat särskilt hårt i mig, och därigenom samtidigt förmodligen en som kunnat få litet nyttig övning, om jag sadlat den mer. Tanken är tänkt. Jag har bara så bekvämt fallit tillbaka i mitt invanda hemmajag, det där jag inrett mest och verkat främst från. Det där jag tror de flesta som känner mig identifierar som mig. Min kärna.
Jag flaxade litet på andra vingar med min blivande australiensiska bekantskap, vilket var rätt kul. Hon väcker starkt flirtspjuvern i mig, och likaså en annan kanske snart god vän här på hemmaplan som jag tjattrade med igår under hennes tvätt och bommade idag på grund av kör och egen tvätt. Påflugenheten personifierad kanske vore alldeles ypperligt? Noll startsträcka och famn i famn så snart tygen håller dit? Jag vet inte riktigt, och det är något jag bara provat på en gång hittills, med Angelika, men sen var vi så där trivsamt täta i ungefär allt; hud, tanke, känsla, relationer med andra och vart livet bär. Det är väl rätt troligt att vi inte ses mer innan jag far, har jag på känn, men hon är en sådan där god vän det var naturligt att befrända så snabbt och där ingendera parten slets sönder av att det gick fort och rakt in i hjärtat, på en och samma gång. Och som det var på förhand givet att vi dels inte var på samma plats nu, dels var på väg åt än mer disparata platser snart kanske det heller inte slog rot några djupare önskningar om att det skulle vara annorlunda. Jag känner inte ens att det smärtar om det inte blir fler möten, vilket annars går djupt i mig -- jag har oerhört svårt för att sätta större värde på en vänskap där jag inte rätt mycket kan hälsa på, träffa, känna vännen på riktigt, i verkligheten, med mina händer, konversera med röst och bild, kropp och tonfall, ögon, mimik. Det rika mötet. Det med kramrätt.
Jag lär inte styra om någon vardande bekantskap ur den linje de börjat i; den jag de möter är den de blivit nyfikna på, den jag är med dem, och som växer runt respektive relations spaljé, men om det finns någon del jag kvar som längtar ut där jag fortfarande är törstig efter någonting jag inte får genom mina vänskaper funderar jag på om det är dags för stapplande steg i andra klädnader. Vänja in litet fler delar av mig som oftast smugits undan bakom små som stora mentala barriärer jag rest för att kasta allt ljus på min huvudroll och mitt huvudjag och vara trygg i det i stället för att växa på många olika fronter samtidigt och skifta tyngdpunkt litet mer.
Det ska bli underbart skönt med en massa kvalitetstid med riktigt nära vänner de närmaste dagarna, på riktigt och utan mellanliggande skärmabstraktioner. Det är troligt att det kan bli ganska tyst här de närmaste dagarna, om det inte uppstår stora skrivhål i tiden, på något oförutsett vis. Var inte oroliga för mig; jag har troligen rätt fullt upp med trivsel; nära samtal, utvecklandes pikanta nya världar i gränslandet mellan tidigare inre upplevt motstridiga idéer, tabun, förlustelser och livsåskådningar. Sådant där jag tycker om som allra bäst. Det är en stor lycka att vara den du kommer till när du inte kan komma på någon annan du kan tala med om sådant där. Tack, alla nära och kära!
Även om den första lockelsen var att idissla hans tankar direkt, och jag faktiskt också fyrade av ett brev till Tiina, en estländsk väninna jag fört en del rätt högtflygande mental / själslig korrespondens med nyligen per det underbara (främst genom sin beständighet; det vi skriver finns kvar om femtio timmar, dagar och år) mediet elpost mer eller mindre direkt om tanken om att plocka vänner för deras kapacitet att diskutera tabubelagda, normbrytande, illegala eller på andra sätt chockerande avvikande ting... ...ska jag nog ge mig in på ett eget litet sidospår jag började trampa upp, a propos en annan stig han inte följde så långt.
Jo, klockan är litet mycket, och jag ber om ursäkt för meningslängden. Det är som att min sömnighet kommer som en lastbilskaravan och lassar av tyskklingande bisatser på varann tills det blivit ett berg tills till slut övertysken kommer och trunkerar alltsammans med en verbsats och alla ekvationer går ut. Det är ett rätt lustigt fenomen även om det inte är så läsvänligt. Ibland misstänker jag att jag är smygtysk eller kanske litet halvutomäktenskaplig. (Fast sen avfärdar jag snabbt den tanken, för jag känner mig som att jag brås mer på far min än min mor, och jag tippar att de flesta hemligt utomäktenskapliga barn är hemligt utomäktenskapliga på andra sidan. Å tredje sidan kanske det bara är mig det hemlighållits för; vad vet jag; det första minne jag har är, trots allt, av att jag är två år, sitter på Peterslundsskolans småbarnsavdelning en kväll någon gång strax innan pappa kommer och hämtar mig för att det är dags att gå hem. Tror jag. Men jag minns inte mer än just medvetandeflashen och känslan av ett jag.)
Tes: de flesta av oss anser oss nog som rätt öppensinniga. Det är förmodligen få som anser sig om motsatsen, oavsett hur det faktiskt förhåller sig. Det enda undantag jag ser framför mig är de som distanserar sig från andra de stött på som proklamerat sig som öppensinniga för att sedan göra saker som går stick i stäv med deras egna tabun eller starka etiska/moraliska trosfrågor och ställningstaganden för att på så vis ha fått en nedlortad bild av vad uttrycket "öppensinnig" står för och positionerar sig som "jag är inte som honom/henne utan snarare motsatsen". Eller "jag är väldigt öppensinnig, men det finns ju gränser!" -- ett litet roande uttalande, om man tittar på det så där ur ett strikt mentalt perspektiv, som förläner det en litet självkontradiktorisk touch. (Men jag ska inte gå in på att det också är en litet dum enögdhet, för då blir jag aldrig klar.)
Nåja. I vidsynthet och öppensinnighet ingår inte främst tillåtna ting, utan det förbjudna, det ögonbryn rynkas åt och det oroliga grupper känner sig hotade av. Grupper som är starka nog att ha viss influens men svaga nog att behöva missionera för sin otrygghet, till exempel i form av att odla tabun och förbjudenhet kring sina känsliga utsattheter i folkmedvetandet. Skivindustrin, till exempel, är idag mycket måna om att utmåla fildelning som stöld. Vi är i valtider, och de har gjort ett riktigt bra jobb med Sverige, tycker jag, även om jag tror att jag noterade någon miljöpartist härom sistens som luftade en åsikt som kunnat komma från en piratpartist, vilka i övrigt är de enda nejsägarna mot den våg lagar som nu vankas som ska skydda denna bräckliga fågelunge.
Det är synd om artisterna! säger copyrightindustrin, i ett odlande av en opinion som söker måla en mental bild av ett FYY över handlingar som att maila en låt du tyckt om till en kompis för att visa vad det är du blivit så betuttad i. Det är samma slags agerande som när en seriestripp gått genom en kopiator och hamnar på avdelningens anslagstavla, men det slaget är förlorat och utkämpades aldrig. Det formades aldrig någon känsla av upprördhet över att tecknaren inte i varje ögonblick kan styra vem som gör vad med hans serie hur. Medieindustrin är dock på väg att inrätta sig i precis den sitsen med litet alla möjliga medel, däribland något som kallas DRM, digital rights management, som hindrar dig från att konsumera musik på sätt som inte i varje led står under den industrins kontroll (deras mjukvara, hårdvara, konsumtionsregler).
Äsch. Det där var inte alls det spår jag hade tänkt landa i nu, och fullt så brokigfokal hade jag inte tänkt bli; jag tänkte faktiskt prata vidare egocentrerat på uppslagen väg. Kring vad jag själv har för mentala utposter där jag låser mina tankar och inte rör mig utanför på egen hand och eget bevåg. Jag vet med mig att jag med lätthet rör mig utanför även mina tankefängelser när någon pratar med mig om sina tankar, sina världar, sina referensramar och de går långt utanför mina egna åt något håll; jag språkar gärna med självmordsbombare, sverigedemokrater, extrema religiösa element, människor som varit med både ena och andra foten långt in i tunga drogkretsar, misshandel, människohandel, tortyr, folkmord, särskrivning, offentligt petande i näsan, grov anstiftan till etikettbrott eller förledande av ungdom. Vare sig för att sympatisera med eller att döma, men väl för att förstå. Helst kunna empatisera med såpass att hjärtat förstår hur det passar in i deras världsbild, och jag kanske själv ser vilka bitar i mitt eget pussel som landat mig på samma plupp som dem. Jag är övertygad om att det alltid finns minst en väg dit som jag också kunnat ha tagit; de lyckades ju ta sig dit, längs sin egen.
Men när jag inte är i dialog med någon, inte ens en text, är jag låst i mina egna banor, på sätt som i någon mån styrs av vilka tabun och referensramsgärdesgårdar jag själv underkastat mig och infogat mig i utan närmare reflexion. En hel del tror jag till och med att jag kämpar rätt hårt för att upprätthålla i mig, till exempel mina rätt romantiska tankar om hur jag själv förhåller mig till, säg, flickor, relationer, med mera. Jag ska inte påstå att jag är sugen på att riva upp en massa av det här, men jag vill lära mig se medvetet var jag reser tankemurar för mig, hur och varför, vad jag vill skydda eller uppnå och hur jag går till väga, kunna ifrågasätta om jag gör på rätt sätt eller om det finns bättre. Om jag alls borde. Och just att lära mig känna de olika typer av gränser som rests i mig, var de går och varifrån de kommit.
Jag lyfte en otänkt tanke från golvet härom veckan, just kring relationer och mitt nu, och fundrade ett slag över om de aspekter av mig själv jag borde bottna i just nu borde vara mer hedonistiska, utsvävande, egoistiska och playermässiga än mitt vanliga primärjag, som har en mer hjärtligt dualistisk, inlyssnande grundton, mer på dina villkor där jag tar en roll som blir litet vad du gör den till och behöver av mig. Det jaget tar stora anspråk på tid jag inte riktigt har, och gör sig bäst över obegränsad tid, etablerar långa, starka band, och i en tid där jag vet att jag snart kommer behöva klippa just fysiska band för att korsa en ocean och en kontinent, är det, kanske inte direkt oansvarigt, som jag reflexmässigt lägger ordet, men väl oklokt eller en björntjänst att ge det jaget så stort spelrum och så mycket scentid och hjärtuppmärksamhet. Det håller på som bäst på högvarv att skaffa sig underbara väninnor, men mer här på hemmaplan, eller i Europa, i alla fall, eller i alla fall inte på USA:s västkust, annat än mycket marginaliserat. Vilket ger mig massor, ska inte heller stickas under stol med, men djuplyssnar jag på mig själv som jag gör på andra, är det jag vill ha mest, just nu, en varm kropp intill min och ett lystmäte ömhet, hud, kyssar, smek och intimitet. Inte egentligen sex, men gärna på köpet, när båda parter känner det för rätt och naturligt.
Och en klokare väg dit, hade nog mycket väl kunnat vara att barhoppa eller flasha en playerattityd, ögon som tar vad de vill ha ur leden, singlar ut, bjuder upp. lånar för en kväll, för att skamlöst utnyttja till mjukishånglet de inte hade någon aning om att jag var ute efter. Spelad burdus alfahanne men byta segerritual mot ett slags älskande som nog inte korsat deras väg om de naturligt dras till prisjägare. En rätt juste ironikick på humorskalan i det snygga bakochfram eller uppochned jag trivs så bra i och ibland undrar om jag hänger mig lika mycket för att jag fått smak på att vara tvärtom som att jag har smak på att göra det jag gör som jag gör det. Det är därtill en sida jag inte odlat särskilt hårt i mig, och därigenom samtidigt förmodligen en som kunnat få litet nyttig övning, om jag sadlat den mer. Tanken är tänkt. Jag har bara så bekvämt fallit tillbaka i mitt invanda hemmajag, det där jag inrett mest och verkat främst från. Det där jag tror de flesta som känner mig identifierar som mig. Min kärna.
Jag flaxade litet på andra vingar med min blivande australiensiska bekantskap, vilket var rätt kul. Hon väcker starkt flirtspjuvern i mig, och likaså en annan kanske snart god vän här på hemmaplan som jag tjattrade med igår under hennes tvätt och bommade idag på grund av kör och egen tvätt. Påflugenheten personifierad kanske vore alldeles ypperligt? Noll startsträcka och famn i famn så snart tygen håller dit? Jag vet inte riktigt, och det är något jag bara provat på en gång hittills, med Angelika, men sen var vi så där trivsamt täta i ungefär allt; hud, tanke, känsla, relationer med andra och vart livet bär. Det är väl rätt troligt att vi inte ses mer innan jag far, har jag på känn, men hon är en sådan där god vän det var naturligt att befrända så snabbt och där ingendera parten slets sönder av att det gick fort och rakt in i hjärtat, på en och samma gång. Och som det var på förhand givet att vi dels inte var på samma plats nu, dels var på väg åt än mer disparata platser snart kanske det heller inte slog rot några djupare önskningar om att det skulle vara annorlunda. Jag känner inte ens att det smärtar om det inte blir fler möten, vilket annars går djupt i mig -- jag har oerhört svårt för att sätta större värde på en vänskap där jag inte rätt mycket kan hälsa på, träffa, känna vännen på riktigt, i verkligheten, med mina händer, konversera med röst och bild, kropp och tonfall, ögon, mimik. Det rika mötet. Det med kramrätt.
Jag lär inte styra om någon vardande bekantskap ur den linje de börjat i; den jag de möter är den de blivit nyfikna på, den jag är med dem, och som växer runt respektive relations spaljé, men om det finns någon del jag kvar som längtar ut där jag fortfarande är törstig efter någonting jag inte får genom mina vänskaper funderar jag på om det är dags för stapplande steg i andra klädnader. Vänja in litet fler delar av mig som oftast smugits undan bakom små som stora mentala barriärer jag rest för att kasta allt ljus på min huvudroll och mitt huvudjag och vara trygg i det i stället för att växa på många olika fronter samtidigt och skifta tyngdpunkt litet mer.
Det ska bli underbart skönt med en massa kvalitetstid med riktigt nära vänner de närmaste dagarna, på riktigt och utan mellanliggande skärmabstraktioner. Det är troligt att det kan bli ganska tyst här de närmaste dagarna, om det inte uppstår stora skrivhål i tiden, på något oförutsett vis. Var inte oroliga för mig; jag har troligen rätt fullt upp med trivsel; nära samtal, utvecklandes pikanta nya världar i gränslandet mellan tidigare inre upplevt motstridiga idéer, tabun, förlustelser och livsåskådningar. Sådant där jag tycker om som allra bäst. Det är en stor lycka att vara den du kommer till när du inte kan komma på någon annan du kan tala med om sådant där. Tack, alla nära och kära!
postad 04:45 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar