01:45 Skriftmurar

Jag har inte så mycket murar själv, men mitt skrivande har en hel del murar. Jag vill egentligen bara prata med en viss publik, förtroligt och friktionsfritt, men vänder mig till en bredare publik än så helt enkelt för att jag läses av en bredare publik än så. Jag gödslar med förbehåll, vägskyltar och tass runt gröten, för att inte bränna någon och för att proaktivt fäkta bort felåterkoppling av stundoma publikbesökare som inte förstår vad jag pratar om, mitt språk eller vad det kommer ur för människa och därigenom ska uttydas som.

Och jag tippar att det syns rätt bra. Det "fungerar" på sätt och vis också rätt bra. Jag är konfliktskygg, och undviker onödiga improduktiva missförstånd. Relationskonflikter och liknande som har en riktig botten i någon kritisk meningsåtskillnad eller inkompatibilitet tar jag, men fåniga upprörda missförstånd duckar jag genom att vara onödigt övertydlig bäst jag orkar, eller kanske ibland för luddig för att ens begripa vad jag skriver själv ett år senare. "Jahapp, här var jag upp över öronen i någon eller över något; jag undrar vad eller vem det var."

Jag märker det mest själv när jag då och då får en känslobredbandigare direktkontakt med någon jag förstår och som förstår mig, och jag ömsar alltsammans i ett svep. Alla förbehåll, allt preventivt duckande, tillrättaläggande, all överordighet. Återstår ett rent, koncentrat budskap, en varm känsla och en befriande, litet berusande, friktionsfrihet.

Inom loppet av de senaste 24 timmarna har jag känt det med tre olika personer, och för var gång känt starkare att det är ju det där jag vill ha, inte det här jag får när jag skriver så här jag gör här. Känt att får jag bara prata om saker med sådana här människor så kan det där med dagbok egentligen kvitta lika. Eller krympas till en bråkdel och bara bli kvar som små tankefrön till nya samtal i vad mån det alls behövs.

Ta gårdagens not. Den är helt nedlusad med defensivt tjatter, småskollärande, åsiktsmarkerande, pekande, manifesterande, predikande och trivialiserande. Mest illa tycker jag nog egentligen om småskollärandet, men alltsammans är kommunikativ börda jag inte vill bära. Jag vill ha mindre och rikare. En liten rännil som förflyttar mer vatten per tidsenhet och bokstav än Huang Ho:s slambeblandade flodmassor.

Jag kan sträcka mig efter det. Det är ett och tio steg ifrån dagboken och närmare en riktig människa. Om jag får prata mellan fyra ögon. Med dig. Om något värt att byta tankar om. Om något värt att byta erfarenheter, känslor, åsikter om. Berika varann med. Nicka samförstånd, komma överens om att inte vara överens om. Förstå varann och lämna samtalet, litet rikare. Mötas igen, vetandes litet mer om varann. Litet närmare. Så färre och färre ord behövs för att delge varann någonting lika abstrakt eller svårpresenterat nästa gång. Till slut behövs bara ögon för en del av budskapen. Ibland räcker redan hållningen. Följt av en kram, ett varmt tonfall och det enda lilla ordet "Berätta?", om det var en sådan hållning, eller ett ystert kramande och ett glatt tjoande "Berätta!" innan stimmandet tar vid igen.

Så jag är inte så murfri jag ibland vinnlägger mig om, även om jag vill bli. Jag vet bara inte hur jag ska befria mitt skrivande. Kanske måste jag ändra på formen, så jag kan välja målgrupp litet mer. Kanske är det bara viktigt att välja bort vissa målgrupper, så jag kan fortsätta publicera helt ostört på öppet nät men hålla huvudspåret i slutna communities för en ännu slutnare inbjuden grupp av alla som läser och förstår, känner mig litet till själ och hjärta, er jag är naken för av invand bekvämlighet och trivsel.

Jag velar än så länge, för att jag är så förtjust i öppenheten. Men har jag ändå redan offrat den i att resa murar jag inte tänkt på som murar, har jag ju egentligen inte en öppenhet att bevara längre, mer än på ytan; budskapet och formen förblir fortfarande i bojor.

• murar
• öppenhet