23:58 En trött emotionär

Det är litet dålig svikt i mitt hjärta nu; jag har visst slitit det litet för hårt. Eller snarare snedbelastat det; det tycker om en hel del action, men jag behöver balansera det bättre än jag gjort. För mycket ge, för litet få. Ont om vila; vi har inte vilat på flera veckor nu, och jag skulle behöva tanka litet. En varm barm och ett lugn och ro i fingrar över hud utan gränser. Jag hade sett fram mot litet semester någon gång nu i början av den här veckan, men den frös tyvärr inne på litet luddigt obestämd framtid, och det blir tyvärr inget besök från exet nu i dagarna.

Jag nosade upp ett tips igår kväll på en nybörjarsalsatimme på l'Orient i kväll klockan 19 för en spottstyver, och blev alldeles glad inuti av redan tanken -- jag vill lära mig, någon gång, men insåg att jag nog inte kan lära mig av en partner; när exet började röra sig i de där rytmerna blev jag bara så knasigt betagen i hennes gracila och följsamma kropp, så hjärnan stängde ute sådant där ovidkommande som att bry sig något om dansen, lära sig och annat irrelevant. Fast danspassen (visst var de väl flera?) jag följde med på var härliga, och de danspass vi hade på lärarprogrammet var inte heller tokiga.

Det vattnades i munnen när Medborgarskolans och Folkuniversitetets kataloger trillade ned i brevlådan igår och jag ögnade genom danssidorna. De verkar inte ha samma fina betalningsformer som de hade där nere i södern -- kom när du kan och betala för de pass du går på -- mer åt någon slags klumpsumma för genomgången kurs. Jag tycker dans har mer karaktären av pågående men inte avslutad form. Det finns en början men ingen klar ände; man växer hela tiden. Linköping Rhythm & Swing börjar dock höstens nybörjarkurs i Lindy hop den 19:e september (eller kanske 18:e; deras kalenderfeed är inte riktigt överens med websiten), och den borde jag ge mig på i vilket fall som helst.

Min salsakväll brann inne. Strax efter 19 stöp jag varm och utmattad i säng, för trött för att röra en muskel. Regnpromenaden i eftermiddags? Timmarna efteråt på jobbet i sakta torkande kläder? Begynnande förkylning? Sömnen på sniskan nyligen? Säg det. Jag kände mig tung och matt och trött lika mycket existentiellt som fysiskt; hjärtat är väl också med i bilden, snedslitet och trött. Det hade allt glatt sig åt att få öppna sig i omfamning, och var inte alls redo för att sluta sig direkt igen, om en oväntad tomhet.

Jag vill fortsätta ta in hennes liv och verklighet. Puffa på litet när hon behöver det, se med mina ögon i hennes döda vinklar, lysa litet i hennes mörker, lyssna och förstå en massa saker jag aldrig kommer se själv. Kanske få följa henne genom sorgsna sagor, tåras, hålla om. Känna mig delaktig i ett tillsammans igen, och ha ett värde igen nära roten. Det känns tomt och öde, mulet, berövat mening inuti nu. Utan känsloagenda för mig själv. Det känns tungt att försöka kväva en förälskelse jag ville ha kvar och odla. Jag vill alltid odla. Låna ut gröna händer åt andras självläkevilja, eller bara en vilofamns tröst åt en lika trött resenär som just nu jag själv. Är inte så noga med hur jag används så länge jag får ut något av det själv, som när jag ser vila, eller läkande. Någon att vara vaken intill ibland för att få se henne sova.

Det får jag nog inte.

Vänta, förresten; jag är jäkla mån om hur jag används -- jag vill aldrig ligga i träda. Skrumpna ihop sysslolös, fokuslös, utan vurm och utan del i hjärta. Jag söker ingen ensamrätt, men sannerligen tillträde. Ingen rösträtt, men väl att viska och bli hörd. En nick eller ett nej, men ingen tom oseende blick rakt genom. Hade jag anat som tonåring att det skulle vara så svårt att få ta riddaren av röda hjärtat i bruk, hade jag kanske inte kastat mig in i en sådan identitet fullt så helhjärtat, men nu känns det för sent att retrofitta ett utan det draget, när jag en gång smakat. Det får leva litet på torra rötter och smulor av att råda andra in i bejakelse per text över nätavstånd, nära kära fjärran fåglar man inte hör, ser eller känner kuttra.

Jag vill strejka, men blandar hellre ut min luft med torra rötter än ingenting. Säga att får jag inte riktigt kött och blod att bita i, vill jag inte ha något annat heller, men det skulle driva mig vansinnig, om jag inte fick något. Jag behöver dela kroppsvärme, då och då, och får leva på vänliga lån av gamla vänner; varmt tack, alla kära. Lånar titt som tätt en ny vän, men kanske tär det mer än det ger, de gånger jag vet med mig att det är hit men inte längre. Hellre svävar jag i ovisshet, lyssnar in vart du vill och var du vill ha dina gränser idag.

Det känns som att jag tecknats som utvisad, men av en gränsvakt med känslokostym, så min känslotolk fått för sig att jag sitter i karantän. Daglig ordbrottningsmatch med frustrationen att inte känna det här landets regler och former; ovillig att lämna det, lika ovillig att ligga det till last, och i slutändan mest ovillig av allt att känna sig så hemma någonstans utan att ha provat på att bo där.

Jag har några riktigt värdelösa överslätare jag ska ta till när allt är förbi om det inte blev mer än så här, när hon är på andra sidan Atlanten och jag vet att jag inte lär få svepa henne i värme när hon fryser, och jag vet så väl att de inte kommer bita alls, förrän jag börjat brinna för någon annan människa som lånat sig för mina känslor, händer och själablick. Det kommer alltid nya människor om man ger sig till tåls och inte begraver huvudet i sanden; för dig, för mig och för alla andra med. Men jag vill inte slösa bort min tid i sanden, och inte med att ge mig till tåls till nästa människa heller.

Med för litet emotion dör jag nog till slut i hjärtsvikt. Räds du själv snarare bli hjärtsvikt?