23:18 *trill*
Jag skulle kunna blunda och sjunka in i och fylla en kropp med värme ut i fingerspetsar, tår, bortersta kappilär, längsta hår; koncentrera mig till en punkt som vandrar omkring i nya rum, ser, känner, finner bärande väggar på fall, pallar upp, stöttar till och lyfter upp med en byggmästares kärlek till ett gammalt hus som nästan gett upp men inte riktigt; ett hus med livskraft som tyngts av snö som smält i tö och sipprat iskallt vatten genom alla sprickor nedför nacken.
Men det är inget restaureringsjobb och jag är bara otyglad kärlek och jag mår så bra och vill så djupt och kanske håller det väl likafullt på att bli så där litet grand som en glättig ironisk ådra ville skämta att jag hinner nog lagom kära ned mig tills jag far, och jag vet såväl nu som jag gjorde då att jag skulle trivas med det också och ta smällen och sorgen i läget med ett leende och ett que sera eller två och det gör inte ens ont att tänka det. Det är litet så där som första dagen och första ögonkastet och man kan nästan räkna sina år på fingrarna och det är alldeles varmt inuti och det pirrar mysigt i alla ventilerna och det är innan tonår innan angst och innan kärlek blev svårt, och kärlek är på det stora hela inte så svårt när den är så där mysigt kravlös, och när den inte måste döljas. Jag är löjligt förtjust i allt det fria med känslorna utanpå, och vingarna smakar litet prövande på luften och bärigheten spänner lovande upp hela vingspannet om jag vill.
Och visst minns jag läxan hjälpa älska olika ting och visst vet jag inte grunda relationer på den närheten och visst ska det bli spännande att se vart jag månde flyga den närmsta tiden? Livet är inte så allvarligt på min front och jag ser mig omkring och inser hur långt jag gått och hur mycket jag ser, och jag ser teknologerna svärma över innerstan och fadderierna marschera och känner fadderglädjen genomströmma mig igen och vet hur rika inre behag jag kan dela med mig av och det var så länge sedan jag hade någon större glädje av dem; kan de göra större nytta om jag uttalat bara delar dem i vänskap och kärlek men aldrig i en terapeutisk roll? Aldrig med ett sigill av auktoritet och aldrig något starkare än kan det inte vara så här? eller har du känt på det från ett annat håll? Det är dur om moll, prinsessor och troll, lyssnarglädje familjegroll spelar ingen roll.
Jag vill gunga med henne i min famn in i vaggande ord av Bo Kaspers, sluta ögonen en stund och ta en gemensam paus i hennes sagor, tona ned, lyssna vidare följa med gå förbi visa alla stigarna runt omkring, alla människor runt omkring alla ting det är värt att leva för. Ystra runt i glädjen att brinna litet i någons kamin och värma blod och fylla lungor och sträcka ut armar och visa hur man flyger igen bland molnen bland de förlorade och bland de ofödda, i stället för att ha dem över sig och om livet mellan sig själv och världen runt omkring och orden leker med mig och meningar mister fotfäste och tumlar omkring med varann och det är inte så mycket sans någonstans.
Jag har semester och tänk att få pyssla om och bry sig om litet grand igen och finnas nära när det är svårt och när var det senast någon lutade sig litet grand mer än bara låna litet trygghet närhet hos mig, tro? Det kanske var en lycklig PMS eller två i våras som jag saknar än i hjärtat, en tid då livet var enkelsvårt men lyckligare i det svåra, njutningen i stötta en riktigt älskad, ömt omhuldad, ju svårare desto bättre, tappra älskade kära du. Jag har lyckats förtränga så bra hur det kväver mig att inte kunna ge det där ibland till någon som behöver det, och nu skriker kroppen lyckligt euforiskt över redan kansket att låna den sitsen någon tid, om jag får om hon vågar om hon vill och tänk inte för mycket på efterverkningar jag inte kan veta någonting om eller har någon rätt att välja bort för någon annans skydd.
Jag tror det kan vara lärdomen som väntar för mig att släppa förmyndarspöet som krymper andra människor till att inte få välja in sig under mina vingar om de skulle brista när jag går; den där om att jag är guds gåva till kvinnan som jag vet är så in i vassen uppblåst självgod, och det där högförmynderiet jag avskytt så brinnande när jag blivit utsatt för själv, som jag kanske till slut får lära mig bränna bort ur mina känsloresonemang av någon individ som medveten om vägarna framför sig väljer själv, och prövar en väg jag sett spöken på. Mina spöken om att såra någon annan människa genom handling eller genom undlåtenhet till handling eller genom indirekt jag vet inte vad, och jag lägger så mycket onödig hjärnbark i alltsammans och tänk så lätt det är att bara trassla in hjärtat och vandra framåt utan att bomma för någonting och se vart vägen leder?
En slags avart av Sigges lagun.
Vi fikade ett slag i eftermiddags på varsin sida om ett bord, och jag vet fortfarande inte hur hennes hår känns under mina fingrar men jag vet att hennes ögon viker som mina brukat och jag lade lyckligt märke till att jag inte viker så mycket eller snavar mer än trillet inuti och det är så lätt att be om mer och får jag följa med dig genom det förflutna litet grand på vägen hit med en kopp te under himlen. Och jag vet hur hennes arm känns och handen om hennes rygg och på hennes axel men höll undan för att bli för fysisk och nu känns det litet dumt att inte ha lånat en stund i hennes hår, när känseln var så brinnande nyfiken på det.
Och jag skrattar igen åt det löjliga i att så tokigt vackert är blint för sig självt och ser småsyskonet i ett upptillperspektiv när det är tvärtom, men vad gör väl det när de till slut tar mark intill ett duvkutter som ser i deras ställe och kan berätta de ord som får de där dumheterna att smälta bort och inte spela någon roll? Det är litet roligt att se så långt in i hennes framtid bortom en stund jag kanske får dela själv och innerst inne är jag litet nyfiken på vem han blir och vem han är idag, för hennes skull. Precis som när jag pejlar in Angelikas liv genom hennes ögon, diskuterar framtider med henne i andra famnar och känner mig som ett kutter i duvslagets rådslag om vad framtiden bär för var och en. Och jag undrar för exet som bröt med mig i våras med, men jag kom henne aldrig så nära att jag fick ha mycket av den dialogen annat än då vi satt intill varann på en pinne och pratade, och hon kan inte föra det kuttret över nät och avstånd, och jag har släppt henne och det mesta av sorgen att inte få dela det med henne nästan helt, samtidigt som jag ser fram emot att kanske få sitta strax intill ett slag igen någon gång den närmsta framtiden innan jag far, för att ta adjö.
Och jag kan se in genom ett fönster i Gävle dit jag inte heller når in i ett liv jag vill värma litet grand men inte kan inte förmår, en liten värld som behöver någon som har tillträde fysiskt, precis som jag här nere i Linköping har här, men inte där, och det smärtar bara litet att inte kunna värma med vad jag gjort om jag varit där, men det kommer andra till henne med, när hon är redo och när de finner varann och jag hoppas de blir lyckliga. Säger jag med en snudd på löjlig sentimentalitet som om jag ägde världen och inte bara mina känslor för dess invånare och invånerskor i synnerhet -- men det är okej. Jag har licens att vara fånig; se här, jag har signerat den själv.
Det är så där bra att vara jag nu. Jag fick höra de där orden om att det är inte likt mig att släppa in så här nära så här fort, och jag ska inte påstå att jag hört dem förut men jag hör så ofta någonting om undantag kring min person och det värmer varje gång och jag vill ge någonting tillbaka och det spelar nästan alltid ut sig precis så. Och jag vill smitta alla jag når med min syn om hur man vänder spiralerna uppåt och tar sig vart man vill genom uppåtgående luftströmmar. Termiken bär. Dig med.
Men det är inget restaureringsjobb och jag är bara otyglad kärlek och jag mår så bra och vill så djupt och kanske håller det väl likafullt på att bli så där litet grand som en glättig ironisk ådra ville skämta att jag hinner nog lagom kära ned mig tills jag far, och jag vet såväl nu som jag gjorde då att jag skulle trivas med det också och ta smällen och sorgen i läget med ett leende och ett que sera eller två och det gör inte ens ont att tänka det. Det är litet så där som första dagen och första ögonkastet och man kan nästan räkna sina år på fingrarna och det är alldeles varmt inuti och det pirrar mysigt i alla ventilerna och det är innan tonår innan angst och innan kärlek blev svårt, och kärlek är på det stora hela inte så svårt när den är så där mysigt kravlös, och när den inte måste döljas. Jag är löjligt förtjust i allt det fria med känslorna utanpå, och vingarna smakar litet prövande på luften och bärigheten spänner lovande upp hela vingspannet om jag vill.
Och visst minns jag läxan hjälpa älska olika ting och visst vet jag inte grunda relationer på den närheten och visst ska det bli spännande att se vart jag månde flyga den närmsta tiden? Livet är inte så allvarligt på min front och jag ser mig omkring och inser hur långt jag gått och hur mycket jag ser, och jag ser teknologerna svärma över innerstan och fadderierna marschera och känner fadderglädjen genomströmma mig igen och vet hur rika inre behag jag kan dela med mig av och det var så länge sedan jag hade någon större glädje av dem; kan de göra större nytta om jag uttalat bara delar dem i vänskap och kärlek men aldrig i en terapeutisk roll? Aldrig med ett sigill av auktoritet och aldrig något starkare än kan det inte vara så här? eller har du känt på det från ett annat håll? Det är dur om moll, prinsessor och troll, lyssnarglädje familjegroll spelar ingen roll.
Jag vill gunga med henne i min famn in i vaggande ord av Bo Kaspers, sluta ögonen en stund och ta en gemensam paus i hennes sagor, tona ned, lyssna vidare följa med gå förbi visa alla stigarna runt omkring, alla människor runt omkring alla ting det är värt att leva för. Ystra runt i glädjen att brinna litet i någons kamin och värma blod och fylla lungor och sträcka ut armar och visa hur man flyger igen bland molnen bland de förlorade och bland de ofödda, i stället för att ha dem över sig och om livet mellan sig själv och världen runt omkring och orden leker med mig och meningar mister fotfäste och tumlar omkring med varann och det är inte så mycket sans någonstans.
Jag har semester och tänk att få pyssla om och bry sig om litet grand igen och finnas nära när det är svårt och när var det senast någon lutade sig litet grand mer än bara låna litet trygghet närhet hos mig, tro? Det kanske var en lycklig PMS eller två i våras som jag saknar än i hjärtat, en tid då livet var enkelsvårt men lyckligare i det svåra, njutningen i stötta en riktigt älskad, ömt omhuldad, ju svårare desto bättre, tappra älskade kära du. Jag har lyckats förtränga så bra hur det kväver mig att inte kunna ge det där ibland till någon som behöver det, och nu skriker kroppen lyckligt euforiskt över redan kansket att låna den sitsen någon tid, om jag får om hon vågar om hon vill och tänk inte för mycket på efterverkningar jag inte kan veta någonting om eller har någon rätt att välja bort för någon annans skydd.
Jag tror det kan vara lärdomen som väntar för mig att släppa förmyndarspöet som krymper andra människor till att inte få välja in sig under mina vingar om de skulle brista när jag går; den där om att jag är guds gåva till kvinnan som jag vet är så in i vassen uppblåst självgod, och det där högförmynderiet jag avskytt så brinnande när jag blivit utsatt för själv, som jag kanske till slut får lära mig bränna bort ur mina känsloresonemang av någon individ som medveten om vägarna framför sig väljer själv, och prövar en väg jag sett spöken på. Mina spöken om att såra någon annan människa genom handling eller genom undlåtenhet till handling eller genom indirekt jag vet inte vad, och jag lägger så mycket onödig hjärnbark i alltsammans och tänk så lätt det är att bara trassla in hjärtat och vandra framåt utan att bomma för någonting och se vart vägen leder?
En slags avart av Sigges lagun.
Vi fikade ett slag i eftermiddags på varsin sida om ett bord, och jag vet fortfarande inte hur hennes hår känns under mina fingrar men jag vet att hennes ögon viker som mina brukat och jag lade lyckligt märke till att jag inte viker så mycket eller snavar mer än trillet inuti och det är så lätt att be om mer och får jag följa med dig genom det förflutna litet grand på vägen hit med en kopp te under himlen. Och jag vet hur hennes arm känns och handen om hennes rygg och på hennes axel men höll undan för att bli för fysisk och nu känns det litet dumt att inte ha lånat en stund i hennes hår, när känseln var så brinnande nyfiken på det.
Och jag skrattar igen åt det löjliga i att så tokigt vackert är blint för sig självt och ser småsyskonet i ett upptillperspektiv när det är tvärtom, men vad gör väl det när de till slut tar mark intill ett duvkutter som ser i deras ställe och kan berätta de ord som får de där dumheterna att smälta bort och inte spela någon roll? Det är litet roligt att se så långt in i hennes framtid bortom en stund jag kanske får dela själv och innerst inne är jag litet nyfiken på vem han blir och vem han är idag, för hennes skull. Precis som när jag pejlar in Angelikas liv genom hennes ögon, diskuterar framtider med henne i andra famnar och känner mig som ett kutter i duvslagets rådslag om vad framtiden bär för var och en. Och jag undrar för exet som bröt med mig i våras med, men jag kom henne aldrig så nära att jag fick ha mycket av den dialogen annat än då vi satt intill varann på en pinne och pratade, och hon kan inte föra det kuttret över nät och avstånd, och jag har släppt henne och det mesta av sorgen att inte få dela det med henne nästan helt, samtidigt som jag ser fram emot att kanske få sitta strax intill ett slag igen någon gång den närmsta framtiden innan jag far, för att ta adjö.
Och jag kan se in genom ett fönster i Gävle dit jag inte heller når in i ett liv jag vill värma litet grand men inte kan inte förmår, en liten värld som behöver någon som har tillträde fysiskt, precis som jag här nere i Linköping har här, men inte där, och det smärtar bara litet att inte kunna värma med vad jag gjort om jag varit där, men det kommer andra till henne med, när hon är redo och när de finner varann och jag hoppas de blir lyckliga. Säger jag med en snudd på löjlig sentimentalitet som om jag ägde världen och inte bara mina känslor för dess invånare och invånerskor i synnerhet -- men det är okej. Jag har licens att vara fånig; se här, jag har signerat den själv.
Det är så där bra att vara jag nu. Jag fick höra de där orden om att det är inte likt mig att släppa in så här nära så här fort, och jag ska inte påstå att jag hört dem förut men jag hör så ofta någonting om undantag kring min person och det värmer varje gång och jag vill ge någonting tillbaka och det spelar nästan alltid ut sig precis så. Och jag vill smitta alla jag når med min syn om hur man vänder spiralerna uppåt och tar sig vart man vill genom uppåtgående luftströmmar. Termiken bär. Dig med.
postad 23:18 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar