21:17 Veteranbuss till milan, and back again

Igår natt blev det sentsentsent och jag kände datumen ticka mot den femtonde då mitt hyresuppskov går ut och lönen inte ticka in på mitt konto trots inskickade tidrapporter för det senaste kvartalet för ett par veckor sedan, och i den där allmänna jefla-skit-om-två-timmar-ska-jag-gå-upp så slet jag loss tummen ur och fick ur mig inte en utan fyra(!) saker jag skjutit framför mig nu:

• Först en äskan till min chef om att skynda på ärendet litet,


• samtidigt med det en anhållan om rekommendationsbrevet jag blivit lovad från honom,


• sen att skicka över mina kvitton från utgifterna USA skulle betala av min resa dit för två månader sedan och som hamnat på mina konton,


• och sist men definitivt inte minst, ett första svar på anställningsavtalsutkastet där jag undrade om det här inte var en värt-en-chans-i-alla-fall och bad om en verklighetsanpassad som handlade om mitt jobb och inte mitt liv.

Jag tror jag ska försöka se om jag inte kan navigera mig genom alla de här pappren så jag i slutändan landar med ett avtal där jag kan belysa hela den mailprocess som lett från inget till färdigt resultat och blogga alltsammans för att dels visa andra vad man kanske vill se upp med, dels själv få tips om vad jag missade. Mamma tipsade om att gå på Nyföretagarcentrum på Ågatan 9 också och be om deras hjälp med att syna pappren med, menandes att trots allt är jag ju i viss mån grundaren av företaget, även om jag för närvarande känner mig mer som någon slags strykpojke under paragrafryttares svidande ridpiskor som försöker tämja mig till en toppriden kuvad pålle, något jag är totalt övertygad om skulle skada företaget mycket mer än om jag slogs mig fram till ett avtal jag kände mig belåten med.

Jag menar, vem fanken presterar bra i ett kreativt jobb om hon känner sig bakbunden, pistolhotad, våldtagen, inlåst, kidnappad, framtidsberövad och helägd innan hon ens börjat? Inte jag, i alla fall. Jag avslutade med att i ett stelt leende förklara att det var precis det här jag avskydde i den amerikanska Army of Lawyers jag uttryckt min hjärtkända skepsis inför under mitt besök där borta. Jag föredrar en Army of Lovers, bildligt och bokstavligen. Beträffande det senare kanske särskilt "Obsession". Maken till skön basgång är det ont om.

Nå, att det bara blev en och en halvtimme sömn på det gjorde inte så fasans mycket, för jag hade i vild frustration under lördagseftermiddagen flytt upp i min säng med en KitKat och en bok, skickat ett längtansfullt SMS till en kär det är så ont om här och via bokens sidor flytt vidare in i sömn, sovit några timmar tills demonerna somnat och jag vaknade utan att kroppen var i vilt galopperande hormonupplopp efter tre dagars intensivt drunkna i kel med vackra flickor, säkert fyra-fem timmar i snitt per dag till nollnivå -- och visserligen vaknade jag jättegroggy då larmet gick halv nio i morse, men jag kom ändå upp, och cyklade ändå till Folkets Park, och hann ändå dit i tid.

Sen åkte jag som ensam passagerare i en omnibus från 1965 till Ulrika, fyra mil ut i skogen, över hoppiga gropiga småvägar läsandes mer Fröknarna von Pahlen än jag gjort dessförinnan. Väl ute i Ulrika blev jag avsatt vid busstationen, vandrade en bit mot vad jag förmodade vara Hembygdsgården men visade sig vara Sockenstugan, blev fångad av en arrangör i bil på väg till rätt destination innan jag hunnit ta fel, hälsad av modern och påpälsad hennes regnponscho för att regnet kommit och jag inte haft med mig mer än långbyxor och skjorta. För egen del tog hon medhavt backupregnställ, och sen knatade vi och kikade litet på kolmilan som pyrde förtjust strax intill sedan gårdagen.

Det doftade tjära, lättflyktiga kolväten och andra rester av alträ som färgade de flyende vattenångorna vita när de steg upp ur skorstenen intill milan, tre hopsvetsade tunnor av tunt järn, vad det verkade, och det var ett mycket gediget arbete med 40 till 45 kubik ved i som sakta och kärleksfullt förvandlades till grillkol av bygdens skiftjobbande karlar. Upp till 50% utbyte kunde det bli med litet tur, trodde de, och vad det led pratade de engagerat om kolmilors historik och praktik. Hon hade trilskats litet, Eleonora II, men på det stora hela var hon en lugn och fin tjej, och jag log litet inombords när två kraftiga bestar klev upp på henne med varsin enorm trähammare och började banka hjässan med liv och lust för att få henne att sätta sig litet, om förkolningen börjat lämna luftfickor i toppskiktet. Det verkade inte göra henne nämnvärt förnär dock; hon puffade glatt vidare i sin höga skorsten, och jag blev alldeles varm inombords av att höra kolmilans brinnande eldsjäl låga för henne.

Resten av tillställningen var inte så mycket att hänga i granen, även om raggmunkarna var goda och träsnideriet som räddats ur allmäna arvsfondens käftar rakt inte var fy skam, det heller. Till slut bar det av hemåt i min buss igen, och litet tidigare än schemat förordat för att jag bad om det och chauffören inte verkade nämnvärt mer intresserad än jag av att stanna där ute en minut till, jag tog farväl av mamma och plöjde något kapitel till, tills Cupolen hälsade mig välkommen hem och min cykel bar mig sista biten till min dörr via mjölk och fil och hej till gamla klasskamraten som börjat knäcka extra på ICA.

Sen var jag trött, men lyxade till det med en stunds prat med kära, och till slut var tröttheten helt glömd, medan regnet föll utanför min öppna balkongdörr. Skulle jag ta litet tid på kontoret med arbetskamraten som äskat en stund den här helgen? Jag hade ju när allt kommer omkring tänkt jobba litet för att jag praktiskt taget tagit tre dagars lyx att själavila litet i (och i stället kanske skärrat mig snudd på lika mycket som det gett), men kanske var inte Mathias sugen längre? Trum, trum. Och i annat fall kunde jag ju ta en titt på det vi sagt att vi skulle kika på i veckan, och kanske smälla ihop en liten sak som tämjer Google Video. Trum, trum. Jag tror jag börjar med att se hur långt det kan tänkas gå, så får vi se om han kvicknar till efter det.