22:57 I Photoshops fotspår
Jag tror det går en magisk gräns i min egen tidslinje kring milennieskiftet, som tidpunkten då Photoshop nådde ut till vanliga människor. Givetvis vet jag att vi inte ens är där nu, men vad beträffar folk jag kommer i kontakt med, är vi i alla fall med marginal förbi den horisonten, och det påverkar mina latenta reaktioner på vad livet kastar på mig.
För jag skulle inte riktigt kalla det vare sig förväntningar eller farhågor.
Men jag blir nästan alltid fasligt förvånad och positivt överraskad när flickor är mycket vackrare i verkligheten än de är på bild.
Det var precis så med min nyliga blåbärsbekant, med Angelika jag hälsade på ute på landet härom sistens, med Cissi i Stockholm ännu någon tid dessförinnan och med mitt senaste ex, än längre bort. När vad man redan sett i bildväg inte är något som selekterats fram ur ett stort urval mer eller mindre smickrande bilder, i sin tur polerats och slipats, före fotografering med massa IRL-photoshopping (så kallat smink), efter via först gallring och sedan färgbalansering, filtrering, smudge, tinting, vitning och tusen former av pill och meck och tillrättalägg som om allt det här var delar av framkallningsprocessen lika naturligt som kamerans avtryckare.
Det finns något dumt uttryck om att kameran lägger till tio kilo, eller något åt det hållet. Dumt, inte så mycket för att det skulle vara falskt eller något ditåt; det har jag ingen åsikt om; det är dumt för att det är så jäkla irrelevant och viktcentriskt. Kameran berövar bilden liv och rörelse, interaktionsmomentet med återkoppling, kontext runt omkring.
Jag skulle nog må bra av att umgås intensivt ett tag med folk som inte lever i en dimension som har vikt på kartan. Och jag känner mig skitdum som inte tog tillfället att viga dagen åt att socialisera med nördskocken i animehålan som stämmer in på det receptet till punkt och pricka. Hoppas det blir busstur till kolmila i Ulrika över dagen i morgon, i alla fall, på moderns förslag. Veteranbuss från Folkets hus klockan nio, tillbaka eftermiddag, raggmunkslunch. Undrar om Folkets hus är lika med Folkets park? Känns troligt.
För jag skulle inte riktigt kalla det vare sig förväntningar eller farhågor.
Men jag blir nästan alltid fasligt förvånad och positivt överraskad när flickor är mycket vackrare i verkligheten än de är på bild.
Det var precis så med min nyliga blåbärsbekant, med Angelika jag hälsade på ute på landet härom sistens, med Cissi i Stockholm ännu någon tid dessförinnan och med mitt senaste ex, än längre bort. När vad man redan sett i bildväg inte är något som selekterats fram ur ett stort urval mer eller mindre smickrande bilder, i sin tur polerats och slipats, före fotografering med massa IRL-photoshopping (så kallat smink), efter via först gallring och sedan färgbalansering, filtrering, smudge, tinting, vitning och tusen former av pill och meck och tillrättalägg som om allt det här var delar av framkallningsprocessen lika naturligt som kamerans avtryckare.
Det finns något dumt uttryck om att kameran lägger till tio kilo, eller något åt det hållet. Dumt, inte så mycket för att det skulle vara falskt eller något ditåt; det har jag ingen åsikt om; det är dumt för att det är så jäkla irrelevant och viktcentriskt. Kameran berövar bilden liv och rörelse, interaktionsmomentet med återkoppling, kontext runt omkring.
Jag skulle nog må bra av att umgås intensivt ett tag med folk som inte lever i en dimension som har vikt på kartan. Och jag känner mig skitdum som inte tog tillfället att viga dagen åt att socialisera med nördskocken i animehålan som stämmer in på det receptet till punkt och pricka. Hoppas det blir busstur till kolmila i Ulrika över dagen i morgon, i alla fall, på moderns förslag. Veteranbuss från Folkets hus klockan nio, tillbaka eftermiddag, raggmunkslunch. Undrar om Folkets hus är lika med Folkets park? Känns troligt.
postad 22:57 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar