00:39 Men hur läser ni, fröken?
Jag satt på sniktåget till Stockholm igår kväll. Sentåget som till och med klådde Swebus i pris. Jag hade just bytt plats, för jag hade läst snett på min biljett och slagit mig ned på någon annans plats, ätit upp hela min medhavda sushi, läst ut Slända i bärnsten och fått en stolsgranne som undrade om vi fått samma biljett när det uppdagades att det stått 74, inte 24, på min. Hoppsan.
I stället fick jag plats med bord, utsikt över en flicka mitt emot, samt åka baklänges. Inget direkt nedköp; hon var litet söt, på det där väldigt prydliga städad flicka-sättet -- vilket främst satt i frisyr och uppsyn, men ytterligare underströks av prydliga glasögon och att hon läste Året Runt, eller möjligen Hemmets Journal. Själv dök jag ned i medhavd bok numro två, Underkastelsens sötma (se föregående not), och när jag något senare tittade upp igen, gav hon prov på nästa egenskap ovanpå "städad flicka", nu adjektivet "excentrisk". Hon tycktes ha tröttnat på tidningen, och bytt upp (gissar jag) sig till Theodor Kallifatides' "Kärleken".
Upp och ned.
Jo. Jag tittade duktigt nyfiket på en stund. Jodå, sidnumreringen var också uppochned, när hon råkade tilta boken litet vid bläddring. Hon läste den dock i bokens färdriktning, så att säga; högersidor före vänstersidor och bläddring mot (vad som, givet bokens orientering, borde vara) högre sidnummer.
Mycket fascinerande. Hon hade inte läst sin tidning upp och ned.
Och fina kindknotor, och urläcker hals. Jag försjönk en stund i tanken "sätta tänderna i", och kom av mig alldeles tillräckligt för att inte drista mig faktiskt fråga hur det kom sig att hon läste upp och ned. Eller hur det kom sig att hon inte läste tidningen upp och ned också. Så jag får troligen aldrig veta. Vi var framme strax därefter, packade ned våra respektive böcker och lämnade Stockholms centralstation för våra respektive destinationer.
Jag är osäker på om jag hellre hade fått veta varför hon läste upp och ned, eller hur det känts att sätta tänderna i området där hennes hals mötte axlarna. Försagda pojkar får ingetdera veta.
I stället fick jag plats med bord, utsikt över en flicka mitt emot, samt åka baklänges. Inget direkt nedköp; hon var litet söt, på det där väldigt prydliga städad flicka-sättet -- vilket främst satt i frisyr och uppsyn, men ytterligare underströks av prydliga glasögon och att hon läste Året Runt, eller möjligen Hemmets Journal. Själv dök jag ned i medhavd bok numro två, Underkastelsens sötma (se föregående not), och när jag något senare tittade upp igen, gav hon prov på nästa egenskap ovanpå "städad flicka", nu adjektivet "excentrisk". Hon tycktes ha tröttnat på tidningen, och bytt upp (gissar jag) sig till Theodor Kallifatides' "Kärleken".
Upp och ned.Jo. Jag tittade duktigt nyfiket på en stund. Jodå, sidnumreringen var också uppochned, när hon råkade tilta boken litet vid bläddring. Hon läste den dock i bokens färdriktning, så att säga; högersidor före vänstersidor och bläddring mot (vad som, givet bokens orientering, borde vara) högre sidnummer.
Mycket fascinerande. Hon hade inte läst sin tidning upp och ned.
Och fina kindknotor, och urläcker hals. Jag försjönk en stund i tanken "sätta tänderna i", och kom av mig alldeles tillräckligt för att inte drista mig faktiskt fråga hur det kom sig att hon läste upp och ned. Eller hur det kom sig att hon inte läste tidningen upp och ned också. Så jag får troligen aldrig veta. Vi var framme strax därefter, packade ned våra respektive böcker och lämnade Stockholms centralstation för våra respektive destinationer.
Jag är osäker på om jag hellre hade fått veta varför hon läste upp och ned, eller hur det känts att sätta tänderna i området där hennes hals mötte axlarna. Försagda pojkar får ingetdera veta.
postad 00:39 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar