04:11 Vilket berör etik
Nyliga konversationer med nya bekanta ledde så småningom in på ett spår kring julen 2003, där jag lärde mig en hel del om etik, den tyvärr ack så hårda vägen. Om att såra dödligt, som i dödligt för en lovande relation vänskap i vardande, som var, i alla fall vad det verkade då, bortom all reparation. Om att orsaka lidande och erfara eget lidande av att ha gjort just detta, mot sin vilja och utan att ha lagt märke till det när det skedde. Men jag tänkte inte gå in på detaljerna nu, utan i stället ge mig i kast med ett litet knippe relateria.
Jag tycker om starka kvinnor. Jag har lätt för att förälska mig i dem, och det är lätt att älska dem då det väl har hänt -- i allra minst dubbla bemärkelser. Den jag avser mest nu är att det är väldigt lätt att älska en stark kvinna för att det inte tarvar(*) ett fullt så försiktigt och vaksamt handlag som det fordras för att älska en mycket ömtålig, fragil flicka. Ni noterar säkert att jag bytte ord av bara farten. En stark kvinna har en smula skinn på näsan, och skyggar inte för att sätta dig på plats, ordentligt, om så behövs, när du håller på att trampa på eller i hennes revir hon vill ha för sig själv, eller när du råkar närma dig ärrad farozon på en inritt hon inte känner sig bekväm med. Hon säger till. Garanterat. Raka bud, inget jams, ingen risk i helvetet att du råkar ha av henne utan att ha gett dig fan på att uppnå just det. Det finns få större tryggheter i umgänget med medmänniskor du kan ge en empat än en sådan garanti kring din person.
Varför? Jo, kort sagt för att du är så stark att empaten kan stänga av det mesta av eller rätt och slätt hela sitt välbestyckade, tätt vävda nät känslosensorer som ständigt pejlar av omgivningens känslor och reaktioner och lyssnar in alla hen umgås meds känsloliv, så väl hen kan, för att lyssna in var de befinner sig på välmågekurvor, hur de reagerar på stimuli och hur empatens eget beteende återspeglar sig i deras reaktioner och känslor; om de stärks av det som sker, tar skydd, eller rentav stryk, och i vad mån det kommer an på vad empaten själv gjort, gör eller undlåtit göra. Empaten kan vila, lugn som en filbunke, i tryggheten av vetskapen att hen kan kasta vad som helst på vederbörande och få tillbaka en så rak smash på en boll utanför tillåtna gränser att det inte behövs ens en minsta pejlingsantenn; det kommer blinka och tuta och gå sirener som väcker de döda om det är minsta fara å färde.
Så empaten vet att hen kan vara hur trött, hungrig, ledsen, arg eller på andra vis funktionellt nedsatt, utan att bry sig alltför mycket om att tänka på omgivningen, utan att riskera att krossa skört glas och porslin i hennes hus. Och, vad bättre är, hen kan kosta på sig att leka fritt och närgånget och intimt så det förslår, och lita på att alla gränser värda att vakas på för den andra sidan kommer signalleras med ett rakt och klart och tydligt Hit men inte längre! när de är nådda, eller troligen redan strax dessförinnan. Så det är fri lek och inga farliga konsekvenser på andra planhalvan. Vi älskar det.
Min första flickvän var en stark kvinna. Herrejäklar, vad jag lärde mig mycket av henne, och utan att det gjorde ont någonstans, vare sig i mig eller henne. En fantastiskt bra relation på oerhört många sätt och vis. Jag var 21, hon 33, och när vi möttes var vi lika gamla mentalt; låt säga 25, även att mental ålder inte kan mätas i år, och med åren grenade vi åt olika håll litet grand tills vi bröt upp och blev nära vänner i stället, på litet andra livskoordinater, var och en. Det är förresten fint, när relationer tar slut i så där gemensamma ömse ordalag, och när man fortsätter råkas utan att något skär sig, när man ses.
Min andra flicka var hennes direkta motsats, och det var också oerhört lärorikt, men på ett å båda sidor desto mer smärtsamt vis. Jag tror jag var 23 och hon 21, i år räknat, men mentalt började jag väl på 23, uppåtgående, och hon på säg 18, starkt nedåtgående. Ett tag föll hon fritt och var nere närmare nio, eller kanske bara sju, och tvingade upp mig närmare 40, eller i alla fall i ensamstående faders roll. Det blev en mycket svårare separation, då det tog ett oerhört bra tag innan jag vågade trassla isär våra liv och känna mig rimligt säker på att hon inte skulle ta livet av sig. Ruskigt otäckt, och hon är den enda flickvän jag haft jag inte står på god fot med idag; tvärtom står jag på odefinierad fot med henne, för hon har aldrig hört av sig igen. Jag tror hon skäms, men jag vet inte riktigt. (Såvitt jag vet säkert, skulle hon egentligen kunna ha avlidit, och jag blott besparats lasten av att få veta det, även om jag håller det för synnerligen osannolikt, och inte så litet uppblåst, att alls föra på tal som möjlighet).
Vad övriga flickor i mitt liv beträffar, relationer som bekanta, har egentligen allesamman sorterat in någonstans i utrymmet mellan dem, litet grovt räknat. Jag har ett kel på Lidingö som också är så där behagfullt stark och vilken jag kan lita på att få tydliga signaler om jag gör övertramp hos, och det är en tokigt bra asexuell relation. Det hade säkerligen inte varit en asexuell relation om inte hon hade velat ha det så, men nu är det det, och det gör den inte sämre. Det är ryggmassage och sova strax intill och det är vakna och kela litet segt så där på morgonkvisten när jag hälsar på, leka med katterna, laga middag och äta frukost tillsammans, en kram och skiljas åt, de gånger vi ses och båda är singlar. Ljuvligt enkelt, mysigt och trevligt.
Men julen 2003 var jag i Stockholm på litet släktbesök, som så många gånger förr, och hade på självaste julafton (släktjularna brukar vara någon av mellandagarna) på jag minns inte riktigt vems förslag blivit inbjuden eller bjudit in mig över kväll och natt på besök hos min då största förebild i taförsighet, en, trodde jag, stark kvinna med skinn på näsan, gott om livslust och vett att leva det på egna villkor, ensamstående tvåbarnsmor, om jag minns rätt, och ett livfullt och lekfullt språk inte alldeles olikt mitt. Hon var i grund och botten fransyska, men talade båda språken oklanderligt och utan brytning; jag minns hennes telefonfranska med ett glatt pirr i maggropen än idag. Jag hade läst henne långt om länge och tyckte att jag kände henne utan och innan, och hade mycket gott sinne för hennes humor och språkliga böjlighet, men ingen aning om hennes själsliga förflutna. Och mycket liten aning om hur hennes känsloliv satt ihop inuti.
Alla mina relationer och umgängen innan henne hade dessutom gett mig ett utomordentligt förtroende för min förmåga att lyssna in allt och alla och hantera och behandla dem med största respekt och så oklanderligt som en såpass perfekt gentleman var dam krävde, mycket i enlighet med ovan nämnda kriterier, och människor jag lär känna huvudsakligen IRL gick jag nog då och går jag nog fortfarande så där sakta fram med, ett litet snäpp i taget för att prova ut var gränser går och vad som är välkommet. Icke så med denna dam jag redan kände. Visste vad hon gick för, hur hon svängde sig obehindrat med karlar och hade pli på sig och andra.
...Right.
Jag har aldrig sårat någon så hårt och så djupt och så intensivt och under så många timmar i sträck och utan att se ett spår av det. Vi spenderade cirka 20 timmar tillsammans den julhelgen med att riva upp djupa sår i henne och minst lika många mailledes efteråt, utredandes vad som hände, blev fel, hur och varför, och när det konstruktiva var slut fick jag så mycket verbalt anfall på min person att ingen människa i världen borde vilja vara i samma rum som mig om en bråkdel var sant. Jag hoppas det åtminstone hjälpte henne gå vidare. Vi var på precis samma verbalt och intellektuellt lekfulla plan, när vi möttes, men jag var dessutom på ett kärleksmässigt och fysiskt lekfullt plan och det var inte hon. Tvärtom hade hon rätt sargad historia av, säg, våldtäktsmän, psykopater, kvinnomisshandlare, mentalt såväl som handgripligen, såvitt jag kan bedöma, och detta hade utrustat henne med en perfekt yta av oberördhet under pågående anfall, en säkerligen livsnödvändig överlevnadsstrategi under omständigheter hon varit under, och ett lika säkert recept på undergång kring en pilsk och full i älsk Johan.
Det kunde ha varit skolboksexemplet på date rape, om hon hade betett sig litet mer som jag tror att en litet vacklig och utsatt svenska invand i undfallenhetsmönster av förtryck under starka skoningslösa män skulle ha betett sig och eskalerat mina närmanden till sex, men det gjorde hon lyckligtvis inte. Vi pratade och skämtade och skrattade tillsammans och jag hade en av mina allra bästa jular någonsin i hennes spirituella sällskap och hon hade en av sina värsta, tror jag. Alltsammans troligen för att vi kände varann så bra, vi visste precis var den andra stod, men vi talade inte samma språk längre, inte på det här planet. Vi respekterade varann för de personer vi byggt upp inom oss av den andra, och jag sällskapade med hennes alter ego hon inte var och stormtrivdes, och hon sällskapade med mitt alter ego jag var på ytan men varför är han en sådan jäkla knöl med kroppen när han är en sådan fantastisk gentleman med munnen?
Och den italienska långfilmen var bra och det var jättetrevligt i soffan vi satt och jag drog henne i håret, som hon kallade det och tyckte om, och jag tyckte om, och mitt glada kön som också trivdes mellan oss och massa kläder också tyckte om och krossade hennes värld på ett sätt hon inte tyckte om och inte gav minsta tecken på att vara obekväm med. Det hade varit så lätt att ge henne en lika ljuvlig jul som jag fick av henne om hon lyckats tala mitt språk, bete sig som den starka kvinna jag såg skulle ha betett sig, eller projicerat den svagare kvinna hon var så jag lyssnat efter hennes tecken och kalibrerat mig för situationen som förelåg, men det blev inte så. Till hennes försvar ska dessutom sägas att hon i ord förmanade mig jag vet inte hur många gånger att inte kyssa henne i nacken och inte kladda, insprängt med en sådan massa charm och humor och värme i rösten att jag inte hade en aning om att det inte var mer än ett än har du inte förfört mig, men försök, om du kan; jag väljer kräset.
Det tog mig nog mer själstid att hämta mig från den där backlashen än det någonsin tagit mig att repa mig i sorgearbetet efter en brusten relation, ens den gång jag sprängt framtidsvallen med mitt ex i våras, och såg ett liv som öppnats för mig med henne utan ände ta en abrupt ände i intet. Det var första gången jag mötte den känslan, och ett så stort och fantastiskt att det känns som något det borde ha tagit oerhört mycket längre tid och arbete att repa mig från, men julen 2003 slog ändå hårdare mot mig; det satte hela min identitet i gungning och jag fick en del vansinnigt vassa orättvist utdelade ord detonerade i mig om att jag verkligen inte borde söka en karriär inom barnavård -- som jag redan då övervägt, och som kanske blev framskjutet i tiden något år för det -- innan jag lekt av mig och vuxit upp. Som en lustig detalj a propos det, fick jag med en helt annan vinkling och ett helt annat bemötande samma tips av en mycket vis kvinna i Fredriks närmre vänkrets vilken jag dinerade med ännu en dam och honom under Valborg i år -- återkom till dagistanken när du sett världen och stadgat dig på hemmaplan med en kvinna du älskar och som älskar dig lika kärt. Jag är 100% övertygad om att hon har rätt, och att jag egentligen fick rätt tips men (med fel härledning) redan 2003.
Så just nu håller jag på som bäst att leka av mig och växa upp. And I think I like it. Come on, come on, come on, come on, come on, I want you; want you!
Idag försöker jag måna om att inte förutsätta för mycket om hur stark någon är innan jag mött henne, och är jag intresserad av någon det minsta, köttsligen så att säga, se till att försäkra mig om att hon kommer ge mig någon form av återkoppling jag kan läsa, om jag skulle överträda mina befogenheter. För till syvende och sist är det något du aldrig kan veta själv; det finns inga förutsättningar du kan göra om hur någon annan är kopplad inuti, och det som är jättekänslig mark för någon är ett vasa? för nästa, och vice versa. Det är benhårt och oförhandleligt; kan jag inte lita på att jag får impulssvar på mina handlingar kring dig, står inte dörren för raktinihjärtatochtättinpåkroppen öppen för dig, det blir den traditionella långsamvalsen med små små steg och ett steg bakåt för att avgöra vad som hände och inte över så lång tid att det blir tråkigt. Helst slipper jag, för jag vill älska folk jag redan älskar utan en massa omständligt dansande för att luska ut var de satt sig på kartan, och just för närvarande är den vägen stängd för nya sökande, för jag kommer lämna landet innan jag hunnit slutföra en sådan där dans till med vem den än vara månde.
Så just nu flirtar jag bara med de som går mig till mötes lika rakt och öppet och ärligt som jag själv. Nej, okej, det är bara idealfallet. Men jag ser till att i alla fall att veta att de inte drar in mig i situationer där de (eller omständigheter jag inte har något eget medvetet finger i) använder mig för att åsamka skada på sin egen person, med eller mot sin egen vilja. I will have no part in that. Det går stick i stäv med mitt kärleksbud, och det står fast, oavsett vart Herr Gårman pekar. (Nej, jag har ingen formulerad etik, och skulle aldrig kunna hålla reda på ett regelverk i skrift med paragrafer och tjafs; det här är ryggmärgskunskap, precis som språk också alltid varit för mig. Och nej, jag kan inte räkna upp alla oregelbundna verb, jag använder dem för att det präntats in i något subsystem jag inte underhåller på ett medvetet plan.)
Älskipälsk på er!
* Det går förstås att älska folk, stark som svag, utan att ta någon som helst hänsyn till eller ansvar för vad ens handlingar gentemot dem tar för effekt i deras känsloliv och vad de gör av dem, men det råkar vara ett synsätt jag inte lever efter själv. Den som argumenterar för att var och en i slutänden har ansvar för att ta hand om sig själv, har förvisso också rätt, åtminstone beträffande vuxna människor, men då jag själv inte skyggar för att då och då förälska mig också i svagare människor, och emotionellt tar mer stryk själv av att blandas in i någons åsamkade skador, tar jag ibland på mig en mer förmyndande roll än ett sådant synsätt förordar. Jag kan villigt hålla med om att det kan vara fel ibland, men nog orerat om det. Det här går att formulera i mindre egennyttiga termer med av den som så vill, men det ser genast svårt romantiskt ut, så jag låter bli för närvarande, och låtsas att det är helt själviskt resonerande. Tro't, den som vill. :-)
Jag tycker om starka kvinnor. Jag har lätt för att förälska mig i dem, och det är lätt att älska dem då det väl har hänt -- i allra minst dubbla bemärkelser. Den jag avser mest nu är att det är väldigt lätt att älska en stark kvinna för att det inte tarvar(*) ett fullt så försiktigt och vaksamt handlag som det fordras för att älska en mycket ömtålig, fragil flicka. Ni noterar säkert att jag bytte ord av bara farten. En stark kvinna har en smula skinn på näsan, och skyggar inte för att sätta dig på plats, ordentligt, om så behövs, när du håller på att trampa på eller i hennes revir hon vill ha för sig själv, eller när du råkar närma dig ärrad farozon på en inritt hon inte känner sig bekväm med. Hon säger till. Garanterat. Raka bud, inget jams, ingen risk i helvetet att du råkar ha av henne utan att ha gett dig fan på att uppnå just det. Det finns få större tryggheter i umgänget med medmänniskor du kan ge en empat än en sådan garanti kring din person.
Varför? Jo, kort sagt för att du är så stark att empaten kan stänga av det mesta av eller rätt och slätt hela sitt välbestyckade, tätt vävda nät känslosensorer som ständigt pejlar av omgivningens känslor och reaktioner och lyssnar in alla hen umgås meds känsloliv, så väl hen kan, för att lyssna in var de befinner sig på välmågekurvor, hur de reagerar på stimuli och hur empatens eget beteende återspeglar sig i deras reaktioner och känslor; om de stärks av det som sker, tar skydd, eller rentav stryk, och i vad mån det kommer an på vad empaten själv gjort, gör eller undlåtit göra. Empaten kan vila, lugn som en filbunke, i tryggheten av vetskapen att hen kan kasta vad som helst på vederbörande och få tillbaka en så rak smash på en boll utanför tillåtna gränser att det inte behövs ens en minsta pejlingsantenn; det kommer blinka och tuta och gå sirener som väcker de döda om det är minsta fara å färde.
Så empaten vet att hen kan vara hur trött, hungrig, ledsen, arg eller på andra vis funktionellt nedsatt, utan att bry sig alltför mycket om att tänka på omgivningen, utan att riskera att krossa skört glas och porslin i hennes hus. Och, vad bättre är, hen kan kosta på sig att leka fritt och närgånget och intimt så det förslår, och lita på att alla gränser värda att vakas på för den andra sidan kommer signalleras med ett rakt och klart och tydligt Hit men inte längre! när de är nådda, eller troligen redan strax dessförinnan. Så det är fri lek och inga farliga konsekvenser på andra planhalvan. Vi älskar det.
Min första flickvän var en stark kvinna. Herrejäklar, vad jag lärde mig mycket av henne, och utan att det gjorde ont någonstans, vare sig i mig eller henne. En fantastiskt bra relation på oerhört många sätt och vis. Jag var 21, hon 33, och när vi möttes var vi lika gamla mentalt; låt säga 25, även att mental ålder inte kan mätas i år, och med åren grenade vi åt olika håll litet grand tills vi bröt upp och blev nära vänner i stället, på litet andra livskoordinater, var och en. Det är förresten fint, när relationer tar slut i så där gemensamma ömse ordalag, och när man fortsätter råkas utan att något skär sig, när man ses.
Min andra flicka var hennes direkta motsats, och det var också oerhört lärorikt, men på ett å båda sidor desto mer smärtsamt vis. Jag tror jag var 23 och hon 21, i år räknat, men mentalt började jag väl på 23, uppåtgående, och hon på säg 18, starkt nedåtgående. Ett tag föll hon fritt och var nere närmare nio, eller kanske bara sju, och tvingade upp mig närmare 40, eller i alla fall i ensamstående faders roll. Det blev en mycket svårare separation, då det tog ett oerhört bra tag innan jag vågade trassla isär våra liv och känna mig rimligt säker på att hon inte skulle ta livet av sig. Ruskigt otäckt, och hon är den enda flickvän jag haft jag inte står på god fot med idag; tvärtom står jag på odefinierad fot med henne, för hon har aldrig hört av sig igen. Jag tror hon skäms, men jag vet inte riktigt. (Såvitt jag vet säkert, skulle hon egentligen kunna ha avlidit, och jag blott besparats lasten av att få veta det, även om jag håller det för synnerligen osannolikt, och inte så litet uppblåst, att alls föra på tal som möjlighet).
Vad övriga flickor i mitt liv beträffar, relationer som bekanta, har egentligen allesamman sorterat in någonstans i utrymmet mellan dem, litet grovt räknat. Jag har ett kel på Lidingö som också är så där behagfullt stark och vilken jag kan lita på att få tydliga signaler om jag gör övertramp hos, och det är en tokigt bra asexuell relation. Det hade säkerligen inte varit en asexuell relation om inte hon hade velat ha det så, men nu är det det, och det gör den inte sämre. Det är ryggmassage och sova strax intill och det är vakna och kela litet segt så där på morgonkvisten när jag hälsar på, leka med katterna, laga middag och äta frukost tillsammans, en kram och skiljas åt, de gånger vi ses och båda är singlar. Ljuvligt enkelt, mysigt och trevligt.
Men julen 2003 var jag i Stockholm på litet släktbesök, som så många gånger förr, och hade på självaste julafton (släktjularna brukar vara någon av mellandagarna) på jag minns inte riktigt vems förslag blivit inbjuden eller bjudit in mig över kväll och natt på besök hos min då största förebild i taförsighet, en, trodde jag, stark kvinna med skinn på näsan, gott om livslust och vett att leva det på egna villkor, ensamstående tvåbarnsmor, om jag minns rätt, och ett livfullt och lekfullt språk inte alldeles olikt mitt. Hon var i grund och botten fransyska, men talade båda språken oklanderligt och utan brytning; jag minns hennes telefonfranska med ett glatt pirr i maggropen än idag. Jag hade läst henne långt om länge och tyckte att jag kände henne utan och innan, och hade mycket gott sinne för hennes humor och språkliga böjlighet, men ingen aning om hennes själsliga förflutna. Och mycket liten aning om hur hennes känsloliv satt ihop inuti.
Alla mina relationer och umgängen innan henne hade dessutom gett mig ett utomordentligt förtroende för min förmåga att lyssna in allt och alla och hantera och behandla dem med största respekt och så oklanderligt som en såpass perfekt gentleman var dam krävde, mycket i enlighet med ovan nämnda kriterier, och människor jag lär känna huvudsakligen IRL gick jag nog då och går jag nog fortfarande så där sakta fram med, ett litet snäpp i taget för att prova ut var gränser går och vad som är välkommet. Icke så med denna dam jag redan kände. Visste vad hon gick för, hur hon svängde sig obehindrat med karlar och hade pli på sig och andra.
...Right.
Jag har aldrig sårat någon så hårt och så djupt och så intensivt och under så många timmar i sträck och utan att se ett spår av det. Vi spenderade cirka 20 timmar tillsammans den julhelgen med att riva upp djupa sår i henne och minst lika många mailledes efteråt, utredandes vad som hände, blev fel, hur och varför, och när det konstruktiva var slut fick jag så mycket verbalt anfall på min person att ingen människa i världen borde vilja vara i samma rum som mig om en bråkdel var sant. Jag hoppas det åtminstone hjälpte henne gå vidare. Vi var på precis samma verbalt och intellektuellt lekfulla plan, när vi möttes, men jag var dessutom på ett kärleksmässigt och fysiskt lekfullt plan och det var inte hon. Tvärtom hade hon rätt sargad historia av, säg, våldtäktsmän, psykopater, kvinnomisshandlare, mentalt såväl som handgripligen, såvitt jag kan bedöma, och detta hade utrustat henne med en perfekt yta av oberördhet under pågående anfall, en säkerligen livsnödvändig överlevnadsstrategi under omständigheter hon varit under, och ett lika säkert recept på undergång kring en pilsk och full i älsk Johan.
Det kunde ha varit skolboksexemplet på date rape, om hon hade betett sig litet mer som jag tror att en litet vacklig och utsatt svenska invand i undfallenhetsmönster av förtryck under starka skoningslösa män skulle ha betett sig och eskalerat mina närmanden till sex, men det gjorde hon lyckligtvis inte. Vi pratade och skämtade och skrattade tillsammans och jag hade en av mina allra bästa jular någonsin i hennes spirituella sällskap och hon hade en av sina värsta, tror jag. Alltsammans troligen för att vi kände varann så bra, vi visste precis var den andra stod, men vi talade inte samma språk längre, inte på det här planet. Vi respekterade varann för de personer vi byggt upp inom oss av den andra, och jag sällskapade med hennes alter ego hon inte var och stormtrivdes, och hon sällskapade med mitt alter ego jag var på ytan men varför är han en sådan jäkla knöl med kroppen när han är en sådan fantastisk gentleman med munnen?
Och den italienska långfilmen var bra och det var jättetrevligt i soffan vi satt och jag drog henne i håret, som hon kallade det och tyckte om, och jag tyckte om, och mitt glada kön som också trivdes mellan oss och massa kläder också tyckte om och krossade hennes värld på ett sätt hon inte tyckte om och inte gav minsta tecken på att vara obekväm med. Det hade varit så lätt att ge henne en lika ljuvlig jul som jag fick av henne om hon lyckats tala mitt språk, bete sig som den starka kvinna jag såg skulle ha betett sig, eller projicerat den svagare kvinna hon var så jag lyssnat efter hennes tecken och kalibrerat mig för situationen som förelåg, men det blev inte så. Till hennes försvar ska dessutom sägas att hon i ord förmanade mig jag vet inte hur många gånger att inte kyssa henne i nacken och inte kladda, insprängt med en sådan massa charm och humor och värme i rösten att jag inte hade en aning om att det inte var mer än ett än har du inte förfört mig, men försök, om du kan; jag väljer kräset.
Det tog mig nog mer själstid att hämta mig från den där backlashen än det någonsin tagit mig att repa mig i sorgearbetet efter en brusten relation, ens den gång jag sprängt framtidsvallen med mitt ex i våras, och såg ett liv som öppnats för mig med henne utan ände ta en abrupt ände i intet. Det var första gången jag mötte den känslan, och ett så stort och fantastiskt att det känns som något det borde ha tagit oerhört mycket längre tid och arbete att repa mig från, men julen 2003 slog ändå hårdare mot mig; det satte hela min identitet i gungning och jag fick en del vansinnigt vassa orättvist utdelade ord detonerade i mig om att jag verkligen inte borde söka en karriär inom barnavård -- som jag redan då övervägt, och som kanske blev framskjutet i tiden något år för det -- innan jag lekt av mig och vuxit upp. Som en lustig detalj a propos det, fick jag med en helt annan vinkling och ett helt annat bemötande samma tips av en mycket vis kvinna i Fredriks närmre vänkrets vilken jag dinerade med ännu en dam och honom under Valborg i år -- återkom till dagistanken när du sett världen och stadgat dig på hemmaplan med en kvinna du älskar och som älskar dig lika kärt. Jag är 100% övertygad om att hon har rätt, och att jag egentligen fick rätt tips men (med fel härledning) redan 2003.
Så just nu håller jag på som bäst att leka av mig och växa upp. And I think I like it. Come on, come on, come on, come on, come on, I want you; want you!
Idag försöker jag måna om att inte förutsätta för mycket om hur stark någon är innan jag mött henne, och är jag intresserad av någon det minsta, köttsligen så att säga, se till att försäkra mig om att hon kommer ge mig någon form av återkoppling jag kan läsa, om jag skulle överträda mina befogenheter. För till syvende och sist är det något du aldrig kan veta själv; det finns inga förutsättningar du kan göra om hur någon annan är kopplad inuti, och det som är jättekänslig mark för någon är ett vasa? för nästa, och vice versa. Det är benhårt och oförhandleligt; kan jag inte lita på att jag får impulssvar på mina handlingar kring dig, står inte dörren för raktinihjärtatochtättinpåkroppen öppen för dig, det blir den traditionella långsamvalsen med små små steg och ett steg bakåt för att avgöra vad som hände och inte över så lång tid att det blir tråkigt. Helst slipper jag, för jag vill älska folk jag redan älskar utan en massa omständligt dansande för att luska ut var de satt sig på kartan, och just för närvarande är den vägen stängd för nya sökande, för jag kommer lämna landet innan jag hunnit slutföra en sådan där dans till med vem den än vara månde.
Så just nu flirtar jag bara med de som går mig till mötes lika rakt och öppet och ärligt som jag själv. Nej, okej, det är bara idealfallet. Men jag ser till att i alla fall att veta att de inte drar in mig i situationer där de (eller omständigheter jag inte har något eget medvetet finger i) använder mig för att åsamka skada på sin egen person, med eller mot sin egen vilja. I will have no part in that. Det går stick i stäv med mitt kärleksbud, och det står fast, oavsett vart Herr Gårman pekar. (Nej, jag har ingen formulerad etik, och skulle aldrig kunna hålla reda på ett regelverk i skrift med paragrafer och tjafs; det här är ryggmärgskunskap, precis som språk också alltid varit för mig. Och nej, jag kan inte räkna upp alla oregelbundna verb, jag använder dem för att det präntats in i något subsystem jag inte underhåller på ett medvetet plan.)
Älskipälsk på er!
* Det går förstås att älska folk, stark som svag, utan att ta någon som helst hänsyn till eller ansvar för vad ens handlingar gentemot dem tar för effekt i deras känsloliv och vad de gör av dem, men det råkar vara ett synsätt jag inte lever efter själv. Den som argumenterar för att var och en i slutänden har ansvar för att ta hand om sig själv, har förvisso också rätt, åtminstone beträffande vuxna människor, men då jag själv inte skyggar för att då och då förälska mig också i svagare människor, och emotionellt tar mer stryk själv av att blandas in i någons åsamkade skador, tar jag ibland på mig en mer förmyndande roll än ett sådant synsätt förordar. Jag kan villigt hålla med om att det kan vara fel ibland, men nog orerat om det. Det här går att formulera i mindre egennyttiga termer med av den som så vill, men det ser genast svårt romantiskt ut, så jag låter bli för närvarande, och låtsas att det är helt själviskt resonerande. Tro't, den som vill. :-)
postad 04:11 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar