04:36 Där toner ljuder i natten
En drömsträng brast, och jag satte mig yrvaket upp, för sömntöcknet sjönk inte in över mig som en dyning mot en mjuk sandstrand igen så jag finge dras ut till havs igen, som jag väl hellre velat. Inte för att det varit en dröm värd ett återbesök, men väl för att det var så mörkt att jag inte kunde se vad klockan var eller behövde undra, för att gryningen i vilket fall torde krypa in över landet först framåt fyrasnåret, och näppeligen ens låg i startgroparna under dessa förhållanden.
Men jag klev ändå upp, utan att tända några lampor, för jag såg ingenting annat värt att ägna mig åt ändå. En liten hoppfull längtan i magen efter att krafsa litet kring hennes hjärta igen för att bekanta mig mer med det och lyssna in dess klang och övertoner, slår jag mig ned ett slag, och känner mig litet diffust lycklig då jag burrar upp mig lätt i min svarta fluffiga morgonrock när en sval fläkt går genom rummet och ut genom det öppna korsdraget på andra sidan lägenheten. Trycker på den lilla mjukt och tyst fjädrande knappen på monitorn och bländas strax av den plötsligt upplysta LCD:ns vita sken, medan rodopsinet bränns bort från mina näthinnor under de första plågsamma sekunderna.
Minuten senare en liten resignerad suck över att hon haft det goda förståndet att inte vara här, inte nu, och hoppeligen sover sött i en annan landsände jag själv inte sett. Men härom dagen, härom natten, var jag på besök där borta, där, inuti. Inbjuden gäst med rätt att nosa. Snusa litet nyfiket på allt det spännande och lägga huvudet lätt på sned. Och jag längtar tillbaka, in bland mjuka bolster av välkommen. Vill lyssna till igen, och gracera henne lätt med mina nyfikenheter, svara hennes och gå upp i den där levande sfären kommunikativitet, som vi stämt senast. Det där, och ordet skär sig för min blick även när jag bejakar dess sanning, djupt sociokulturella, när några mått kärlek och vilja och obändig nyfikenhet rörs samman och själar byter aggregationstillstånd och flyter in i och runt och om och förbi och tillbaka in i varann och det inte är så självklart vad som är upp längre.
Men minuterna tickar tyst förbi och min längtan byter form och färg och manifesterar sig snart i stället i flödande musik. Jag glider in i Coldplays "Fix you", och innan jag vet ordet av har jag en tenoröverstämma utan text, och sången rinner ut genom min balkongdörr med en mjuk tenors aaa, som formar sig kring tonslingorna och åter skingrar sig och upplöses någonstans ute i den lyssnande nattluften. Körsångens ande fyller mig med ny längtan efter fler röster om och kring min egen, och sången får gå igen, och igen, och jag är bas, och jag flirtar med sopranerna, och jag är tillbaka i min tenor igen, och som jag längtar till den tjugofjärde augusti när körsången börjar flöda på regelbunden basis igen, en gång i veckan, torsdagkväll på torsdagkväll på torsdagkväll, med en och annan söndagsmorgon insprungen någonstans i kyrkoåret där de passar sig, något lördagsframträdande någonstans i sommaren och någon körresa någonstans i världen till hösten. Prag, i år, ett ljuvligt sensomrigt norditalienskt Verbania en höst för något år sedan.
Det kommer bli vemodigt att lämna dem, min kära kör, min kära körledare och alla ryggar jag knådat under de där härliga inledande fem minuter av varje pass när vi mjukar upp varandras sångröster ur deras västerländska kroppsfängsel, stela nackar hårda knutar anspända musarmsmuskler lossnar under mina tysta fingrar åh vad jag kommer sakna er allesamman. Tåren i ögonvrån jag inte gitter släcka. Men jag ska söka nya körer, odla minnet och sprida sådden som en god ambassadör i ett fjärran jag ännu inte ens kan stava mig till själsligen. Ett inte otäckt men inte hemma långt bort, någonstans, bland människolandskap jag aldrig sett inte förstår saknar förförståelser för som går längre än kroppsliga gensvar.
Och samtidigt som jag törstar efter dricka den där fjärran kulturen vill jag bara stilla mig med dig som dykt upp på himlen ned på jorden in i mitt välkomstfält var är du? Litet kravlös kärlek hej vill läsa förstå känna, inte minera din väg, kanske går det inte? Jag vet inte riktigt. Svarar i fjäderflykten några noveller på ett par frågor ställda av någon annan och fyllda av mening men ställda i perspektiv jag förstår men inte delar, en flicka som undrar hur kelet jag understundom engagerar mig i inte lämnar höga svallvågor av brustna hjärtan efter mig där jag bryter vattnet, och jag förklarar att allas djupaste skälvande drömmar inte är att lägra mig äga mig ha mig alltid evigt, hur märkligt det än kan te sig, och spinner in det utan några vassa hörn eller sarkasmer eller uppblåstheter. Det är tala hjärta till hjärta, även om det inte är det där dualogiska man har när man engagerar varann live och spinner mjuka kokonger kring varann.
Och jag minns mig tillbaka hennes yrkande om att jag skrive poesi och undrar om det inte är det jag gör i en poetry slam prose, och det handlar väl som alltid om att finna sitt eget medium och sina egna vänner och de former man trivs i, och det flödande ordet som fyller rader och stycken och hjärtan är en av mina. Att skriva på meter och med så litet bäring på att bli snappad för det jag själv lägger i orden och förpacka är mer sällan mig mitt i smaken, tror jag; det kommer mest när jag hudglömskelyckligt lättar mig då jag annars sprucke av välmåga, eller när jag sitter i ett töcken av längtan på en långfärdsbuss, eller vill minnas en dag en känsla en stund ett möte, som några gånger förr. Annars är det flödet jag flyter helst, som nu.
Rösten vill sjunga igen, så gärna, och snart sprida sin glädje sina toner sin klara stämma genom diskantrymderna utanför mitt fönster över slätterna genom gryningen utför backar över vidder genom snår in i värmen tyst i ett öra på en kudde i en dröm. Och sen vill jag vakna och börja om på nytt och dela en stund för två. Det blir sällan finare än så.
Men jag klev ändå upp, utan att tända några lampor, för jag såg ingenting annat värt att ägna mig åt ändå. En liten hoppfull längtan i magen efter att krafsa litet kring hennes hjärta igen för att bekanta mig mer med det och lyssna in dess klang och övertoner, slår jag mig ned ett slag, och känner mig litet diffust lycklig då jag burrar upp mig lätt i min svarta fluffiga morgonrock när en sval fläkt går genom rummet och ut genom det öppna korsdraget på andra sidan lägenheten. Trycker på den lilla mjukt och tyst fjädrande knappen på monitorn och bländas strax av den plötsligt upplysta LCD:ns vita sken, medan rodopsinet bränns bort från mina näthinnor under de första plågsamma sekunderna.
Minuten senare en liten resignerad suck över att hon haft det goda förståndet att inte vara här, inte nu, och hoppeligen sover sött i en annan landsände jag själv inte sett. Men härom dagen, härom natten, var jag på besök där borta, där, inuti. Inbjuden gäst med rätt att nosa. Snusa litet nyfiket på allt det spännande och lägga huvudet lätt på sned. Och jag längtar tillbaka, in bland mjuka bolster av välkommen. Vill lyssna till igen, och gracera henne lätt med mina nyfikenheter, svara hennes och gå upp i den där levande sfären kommunikativitet, som vi stämt senast. Det där, och ordet skär sig för min blick även när jag bejakar dess sanning, djupt sociokulturella, när några mått kärlek och vilja och obändig nyfikenhet rörs samman och själar byter aggregationstillstånd och flyter in i och runt och om och förbi och tillbaka in i varann och det inte är så självklart vad som är upp längre.
Men minuterna tickar tyst förbi och min längtan byter form och färg och manifesterar sig snart i stället i flödande musik. Jag glider in i Coldplays "Fix you", och innan jag vet ordet av har jag en tenoröverstämma utan text, och sången rinner ut genom min balkongdörr med en mjuk tenors aaa, som formar sig kring tonslingorna och åter skingrar sig och upplöses någonstans ute i den lyssnande nattluften. Körsångens ande fyller mig med ny längtan efter fler röster om och kring min egen, och sången får gå igen, och igen, och jag är bas, och jag flirtar med sopranerna, och jag är tillbaka i min tenor igen, och som jag längtar till den tjugofjärde augusti när körsången börjar flöda på regelbunden basis igen, en gång i veckan, torsdagkväll på torsdagkväll på torsdagkväll, med en och annan söndagsmorgon insprungen någonstans i kyrkoåret där de passar sig, något lördagsframträdande någonstans i sommaren och någon körresa någonstans i världen till hösten. Prag, i år, ett ljuvligt sensomrigt norditalienskt Verbania en höst för något år sedan.
Det kommer bli vemodigt att lämna dem, min kära kör, min kära körledare och alla ryggar jag knådat under de där härliga inledande fem minuter av varje pass när vi mjukar upp varandras sångröster ur deras västerländska kroppsfängsel, stela nackar hårda knutar anspända musarmsmuskler lossnar under mina tysta fingrar åh vad jag kommer sakna er allesamman. Tåren i ögonvrån jag inte gitter släcka. Men jag ska söka nya körer, odla minnet och sprida sådden som en god ambassadör i ett fjärran jag ännu inte ens kan stava mig till själsligen. Ett inte otäckt men inte hemma långt bort, någonstans, bland människolandskap jag aldrig sett inte förstår saknar förförståelser för som går längre än kroppsliga gensvar.
Och samtidigt som jag törstar efter dricka den där fjärran kulturen vill jag bara stilla mig med dig som dykt upp på himlen ned på jorden in i mitt välkomstfält var är du? Litet kravlös kärlek hej vill läsa förstå känna, inte minera din väg, kanske går det inte? Jag vet inte riktigt. Svarar i fjäderflykten några noveller på ett par frågor ställda av någon annan och fyllda av mening men ställda i perspektiv jag förstår men inte delar, en flicka som undrar hur kelet jag understundom engagerar mig i inte lämnar höga svallvågor av brustna hjärtan efter mig där jag bryter vattnet, och jag förklarar att allas djupaste skälvande drömmar inte är att lägra mig äga mig ha mig alltid evigt, hur märkligt det än kan te sig, och spinner in det utan några vassa hörn eller sarkasmer eller uppblåstheter. Det är tala hjärta till hjärta, även om det inte är det där dualogiska man har när man engagerar varann live och spinner mjuka kokonger kring varann.
Och jag minns mig tillbaka hennes yrkande om att jag skrive poesi och undrar om det inte är det jag gör i en poetry slam prose, och det handlar väl som alltid om att finna sitt eget medium och sina egna vänner och de former man trivs i, och det flödande ordet som fyller rader och stycken och hjärtan är en av mina. Att skriva på meter och med så litet bäring på att bli snappad för det jag själv lägger i orden och förpacka är mer sällan mig mitt i smaken, tror jag; det kommer mest när jag hudglömskelyckligt lättar mig då jag annars sprucke av välmåga, eller när jag sitter i ett töcken av längtan på en långfärdsbuss, eller vill minnas en dag en känsla en stund ett möte, som några gånger förr. Annars är det flödet jag flyter helst, som nu.
Rösten vill sjunga igen, så gärna, och snart sprida sin glädje sina toner sin klara stämma genom diskantrymderna utanför mitt fönster över slätterna genom gryningen utför backar över vidder genom snår in i värmen tyst i ett öra på en kudde i en dröm. Och sen vill jag vakna och börja om på nytt och dela en stund för två. Det blir sällan finare än så.
postad 04:36 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar