19:19 Tandféns lovpris
Ha! Jag har nu fyra dates inbokade i september, i rätt rask följd, med min utomordentligt fenomenala tandfé, för att få bukt med litet allsköns olater i truten. Och det är tokigt bra! Tandistiderna har inte duggat så tätt hittills; månader mellan besöken och ett par års kö för att komma in i systemet, men nu har det tydligen lossnat, till slut.
En mer om sig och kring sig människa än jag hade förstås sett till att hamna rätt i alla papper och jams direkt då han flyttade in i Linköping ’97, men jag tog inte tag i projektet förrän behovet uppstod (plus ränta för ställtidströghet), så jag hade litet backlogg att beta av och fixa, när poletterna väl trillat ned.
Men nu är jag som sagt utomförträffligt nöjd, och folktandvården vid Lilla Torget rekommenderas varmt, när man väl clearat byråkratilevelbossarna som står på vakt kring helgedomen.
Idag blev jag alltså av med något djupt hål i nedre vänstra käken. Bedövat sned i käften som en Cissi på bithumör, låg jag och kände efter, inte efter smärtor eller vad-hålls-det-på-med-här-inne-nu, som den litet mer klassiska tandläkarsituationen påkallar, utan i största allmänhet hur jag trivdes där, och myste förtjust över hur oerhört bra det var. Bra klimat och stämning, lugnt, nästan litet sömndrivande fackprat och samarbete sinsemellan tandfé och syster om nästa grepp eller pryttel. Söt tandfé. Noll stressmoment. God uppmärksamhet och följsamhet på mina egna reaktioner; lätt att lämna över sig i deras händer, och mest ligga och trivas, under tiden all service blir ombesörjd. Expertis at work -- relax!
Så där låg jag och trivdes, och längtade nästan redan tillbaka innan det var färdigt. Ännu någonting jag lär sakna i USA, helt klart. Och nu: back to work. Jag har en fånig liten teveguidemeny som ska öppna sig mjukt och snällt för att rymma litet mer text som just nu inte får plats. Så Sesam, passa dig! I kväll är det allt slut på det där envisa knipet.
En mer om sig och kring sig människa än jag hade förstås sett till att hamna rätt i alla papper och jams direkt då han flyttade in i Linköping ’97, men jag tog inte tag i projektet förrän behovet uppstod (plus ränta för ställtidströghet), så jag hade litet backlogg att beta av och fixa, när poletterna väl trillat ned.
Men nu är jag som sagt utomförträffligt nöjd, och folktandvården vid Lilla Torget rekommenderas varmt, när man väl clearat byråkratilevelbossarna som står på vakt kring helgedomen.
Idag blev jag alltså av med något djupt hål i nedre vänstra käken. Bedövat sned i käften som en Cissi på bithumör, låg jag och kände efter, inte efter smärtor eller vad-hålls-det-på-med-här-inne-nu, som den litet mer klassiska tandläkarsituationen påkallar, utan i största allmänhet hur jag trivdes där, och myste förtjust över hur oerhört bra det var. Bra klimat och stämning, lugnt, nästan litet sömndrivande fackprat och samarbete sinsemellan tandfé och syster om nästa grepp eller pryttel. Söt tandfé. Noll stressmoment. God uppmärksamhet och följsamhet på mina egna reaktioner; lätt att lämna över sig i deras händer, och mest ligga och trivas, under tiden all service blir ombesörjd. Expertis at work -- relax!
Så där låg jag och trivdes, och längtade nästan redan tillbaka innan det var färdigt. Ännu någonting jag lär sakna i USA, helt klart. Och nu: back to work. Jag har en fånig liten teveguidemeny som ska öppna sig mjukt och snällt för att rymma litet mer text som just nu inte får plats. Så Sesam, passa dig! I kväll är det allt slut på det där envisa knipet.
postad 19:19 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar