02:41 Sökes: bortsprungen disciplin

Var är stilen min, disciplinen min?
Var är listan jag hade fyra bockar på?
Var är slitet mitt, jobba dit'et mitt?
Var är duktigpånken som fick pricka av allting?
-- Jag är säker på jag hade dem igår!


...eller i förra veckan. Eller förra månaden, i alla fall? Där, någonstans, på andra sidan sommaren! Jag vet, här är precis som där, fast... ...varmare!

Och disciplinen strejkar och kapsejsar och fast, fast, fast! och gnäll, gnäll, gnäll! ...

...och argh, argh, argh!
och blä, blä, blä!
och usch! och fy! och blärk!
Och argh, argh, argh!
och blä, blä, blä!
och usch! och fy! och blärk!

Ej framåt, ej framåt,
men *pill* och *meck* och *krafs*
Ej framåt, ej framåt,
men jobbflykt i ett nafs!


Håhåjaja. Gamla kompisgänget köper på sig materiell standard så det knakar i fogarna och själv är jag väl också på väg in i lönesmöret på någon månads sikt eller så, men det går just nu käppis åt helsicket, med allt vad FÅ SAKER GJORDA heter och det känns som att det är rätt stor risk att det har med sommar och social törst jag inte vattnar med någon vidare framgång, och jag nojar och gnölar, och nej, jag tror vi tar en sång i stället.

Tänk, om jag vore, en liten, liten hacker,
*knapp-knapp*, *knapp-knapp*, fallerallera,
Tänk, massa kod -- kanske rentav riktigt vacker,
*knapp-knapp*, *knapp-knapp*, fallerallera!

Inte för dig, nej, men för en liten hacker,
*knapp-knapp*, *knapp-knapp*, fallerallera,
Inte för alla, men för en liten hacker,
*knapp-knapp*, *knapp-knapp*, fallerallera!


Och visst, jo, nog kommer det massa kod ur mig, sådant där jag kommer jobba med sen, i runda slängar, men inte sådant där som står på schemat nu, som att följa spässifickaschoner och idka rifäcktårring på kod som inte lär bli vare sig till nytta eller glädje för tredje man eller bli klar eller fin eller något annat engagerande, ja, si där kör det fast i stället. Jag tror jag klockat under tio jobbtimmar i veckan nu, och inte stort mycket mer förra veckan heller, och jag sade litet försiktigt att jodå, jag skulle kunna försöka gå upp från halvtid till heltid tills jag slutar. Kort sagt är det väl inte riktigt vad jag fick till, nej. Faeces, att jag ska ha så svårt för driv när jag är i ensamprojekt jag inte brinner för!

I stället rinner det ut i gladhack som dagens Helgon-pyssel eller att undersöka unicodegenomslaget i dagens IM-system genom att skicka söta dödskallar genom dem -- ☠ -- och tillbaka, och se om de går sönder på vägen eller kommer fram hela och välbehållna. Det ser ut som att transportlagret grejar dem i såväl ICQ som MSN och Jabber / Google Talk, men med typsnitt eller presentationslager som fixar att visa dem är det inte fullt så väl beställt; Google Talk, ICQ 2003a och en MSN-klient missade det, min GAIM likaså, men Adium för Mac grejade den finfint. Gästböcker på helgon.net har inga problem heller, men Lunarstorms manglar sönder dem.


See? Inte precis den sorts research som jag dygdigen borde ägna mig åt. Fast det slår upp litet glada nördvågor kring sådana här små nedslag och ta-tempen-på-saker, och vad beträffar lekhackandet, är det precis den där färdigheten jag håller så brinnande liv i som jag headhuntats för, så någon nytta ska det väl vara med'et i alla fall.

Jag date:ade förresten en tjej igår, trots eller tack vare att jag redan sonderat av att hon med största sannolikhet inte alls var min typ. Nå, jag hade nosat på henne även (eller i synnerhet) om hon varit det med, för jag är som sagt inte så hård i tyglarna på att gå under jorden när det är otaktiskt och opraktiskt att förälska sig. Litet för att det inte precis rasar flickor för mina fötter vart jag vänder mig, så jag har råd att ge var och en en vettig chans att säga hej och visa sig på riktigt även om hon inte är en språkvirtuos i text, vilket annars är ett av mina primära intressera-sig-för-kriterier, men också litet för att smaka på en situation jag sällan ser så mycket av.

Den där gravt orättvisa situationen som egentligen alltid uppstår när någon är mycket nyfiknare än den andra och inte sliter hund för att hålla det hemligt. En rätt angenäm rättframhet, i min bok, kanske för att de jag nosar på torde ha mångårig hård träning och självbevarelsedriftsdriven erfarenhet av att dra åt varje lättläst "välkommen hit!" för att det var så länge sedan de hade råd på samma sätt som jag ännu har råd i tid, engagemang och hej och goddag. Så jag lät henne övertala sig själv om att hälsa på, göra mig sällskap över min middag, en sipp limelemonad och att ta en liten promenad i kväll och grönska, och precis så förlöpte kvällen, med precis en kram (hej då), inget kel eller knåd (det kliade helt enkelt aldrig i fingrarna, som det gör när man känner en minsta gnista kemi), och kroppskontakt i övrigt inte mer än de små strykningarna när man går bredvid varann i kortärmat och då och då precis touchar, kanske bara med gåshudsmorrhåren som står på vakt i kvällssvalkan.

Och vad övrigt var, tog jag tillfället i akt att speja in litet i andra världar jag ser och sett litet av, delvis för att de icke allra främst befolkas av skarpa språkbegåvningar. Det vore helt enkelt inte jag annars. Jag visste inte att vårdboendet strax intill Ryds Centrum var både pensionärer, missbrukare och psykiska vårdtagare, eller vad man ska kalla senare kategorin. ("Knäppa" hade varit enkelt, om det nu inte legat så mycket dom, värdeomdöme och alla över en kam i alla praktiskt direktintuitiva ord.)

En dusch av allmän hövlighet dessförinnan, en brist på rakning av explicit ohövlighet, eller vad man ska kalla tanken att markerat visa sig veckolångt skäggig för att inte vara i sitt allra mest presentabelt intagande. Omtanken att inte göra sig onödigt lätt att fallas för, när jag inte vill trassla till någon annans känsloliv i onödan. Med flera koketta funderingar kring allt möjligt som inte brukar ligga på mitt bord att bry sig om. Och det var ett kul experiment. Jag kommer nog göra om det, om kanske inte med samma person.

En del tjejer kan man umgås med rakt och lätt och rättframt och hej, hej då, vi ses på måndag, utan att det står tjej! skrivet över dem och relation! på allt över midjan och lek med mig! i håret och knåda mig! över hela ryggen och smek mig! i ansiktet, och jag ska inte säga någonting om ät mig! och där gjorde jag det ändå, men i alla fall. Ibland är kemin bara så tokigt neutral, att det är som att vara fem och ha hittat en ny kompis som heter Bert, eller Åsa, eller Kim, och alla är en och samma sak. Det är inte så jätteofta man hittar dem när man inte redan har flickvän, och egentligen inte så ofta då heller, såvida de inte också har partner.

Det är kanske ännu mer sällsynt för mig, eftersom jag har så lätt för att bli förtjust i allting med en hjärna och gärna pysslar om och med människor jag tycker om, så fort det står klart att det inte skrämmer dem, och en gång där, är man inte riktigt fem år längre tillsammans, även om man pratar och skrattar och inte har en ömsint relation större delen av tiden man råkas. Men egentligen är jag rätt förtjust i de riktigt enkla relationerna med. Då jag inte törstar. För då funkar jag inte riktigt.

Förmodligen är det likadant för väldigt många människor, och att döma av hennes mindset var det i alla fall någonting åt det hållet nu också, för jag kände tydligt att här styr jag, om jag vill, och hon följer, och blir det en stunds paus blir den obekväm för henne i tron att jag väntar mig att hon fyller den med någonting när jag halkat in i någon liten småtanke, eller bara lyssnar litet på ljuden runt omkring. Sådana där små nyanserade findetaljer i umgänget som talar så tydligt utan ord.

Förresten, en annan observation -- hon fick aldrig någon form för mig; jag vidrörde henne ju knappt. Jag har nästan ingen aning om hur hon ser ut, men det har jag inte så ofta, då det där med utseende inte går så djupt i mig annat än när det hoppar ut och biter mig, som Cissi, Elin eller annat fotomodellsmaterial som inte svultit sönder sin kvinnlighet. Men just att jag inte kände in någonting av hennes hud; ingen hand i håret, om armen, över axeln eller ned över ryggen, inte ens kvar en stund i kramen; inte ett bestående Hon någonstans alls. Kanske finns det något spår undermedveten takt och strategi; vad vet jag -- hon kanske var en sådan där hud som får fingrarna att domna av förtjusning? Så känslojag kommer inte ropa da capo al fine. Jag är rätt säker på att hon var någorlunda kraftig eller välbyggd, men det är allt. Ansiktslös för mina fingrar. Ordlös för mina ögon. Och försiktig nog med sin dörr halvstängd för att också fastna litet som själlös för min inre blick och vad litet den såg av henne.

Så på det stora hela blev det väl en rätt narcissistisk date där jag fick bekanta mig med och umgås mer med delar av mig själv jag sällan ser och sett och hälsat på, än föra in en ny människa på min karta. Små lån ur hennes värld, javisst, men hur mycket av det här kom att handla om människan jag träffade?

Nej.

• sång
• disciplin
• date