04:56 Förtrycksretorik
Rasism. Genusism. Homofobi. Religionsförtryck. Mobbing. Det är precis samma sak, alltihop; samma kärna, samma substans, missgrepp, felslut och fördomar. Men folk envisas med att benämna det som skilda fenomen, hantera det som separata frågor, kraftsamla på en i taget, och börja om från noll varje gång.
Men det är samma sak. Ett vi mot dem, ett ältande om bättre sämre, rättigheter att vinna för oss eller förvägra dem. Och jag vill bara ställa mig mitt i tjattret och ropa HÅLL KÄFT!
Men det gör jag inte, för jag har inte eldtalet att följa upp det med som får alla att förstå, och lägga ned. Och kanske finns det inte, heller. En del kommer heller aldrig att förstå eller vilja förstå, och de senare kommer även tillhöra de förra. Men de som i alla fall kan tänka sig att vilja förstå kan oftast ta till sig budskapet.
Människors lika värde. Lika rättigheter, till möjligheter, till förutsättningar, till trygghet, till att inte diskrimineras.
Det är inte ett så jäkla långt induktionssteg att se att det inte handlar om färgen på epidermis, vad du har i byxorna, vad din älskade har i byxorna, vad du kallar din gud eller om du är med i ingruppen eller utgruppen. Det är bara en uppsjö helt godtyckligt valda selektionskriterier följda av samma helt godtyckligt valda barnsliga förtryck, dumheter och orättvisor.
I fallet mobbing är det som allra tydligast vad det handlar om, när jag formulerade det som jag gjorde, för det handlar alltid om ett destruktivt maktutövande från ett vi mot ett de, en ingrupp, en utgrupp, en stark, en svag, en förövare, ett offer. Och alltid lika dumt.
Fix och färdiga hjulspår plöjda inom varje falang, javisst; ingen behöver hitta på några egna fördomar inom någotdera fältet, för det har någon annan redan gjort, möjligen undantaget mobbing, där det alltid är upp till mobbarnas egen fantasi, i vad mån de inte tar färdiga mallar för kraftig benstomme, glasögon, eller varför inte någon av alla de nämnda upphöjda -ismerna som cementerats så hårt och globalt att de fått stoltsera med egen nomenklatur.
Men jag tycker inte vi ska tunnelse oss in på varje liten bit av kakan med lupp, när alltsammans är former av förtryck mot och inskränkningar av friheter för människor, bara för att de är vanliga och så lätt kan katalogiseras i en knappologi. Svart etikett för dig, röd etikett för dig, regnbågsetikett för dig; first line on the left, one cross each. NEXT!
Det är ett enda stort fält, om så i brokig konfigurationsvariation med strukturer och mönster, på olika nivåer av systematism, och upprätthållet av olika instanser, system och konventioner, men det är samma slags basproblem och samma slags lösningar, lärdomar och insikter som måste nå ut i folklagren för att få bukt med alltsammans, för att bli av med alla problemen.
Bekämpa rädslan för det främmande. Föra samman människor att prata med varann och visa varann den respekt och hänsyn som krävs för att leva tillsammans, hitta lösningar och kompromisser där så behövs och visa den tolerans som behövs där förstavalskompromisserna fick strykas. Ge och ta men inte roffa, lyssna och kommunicera men inte höja rösten. Lära klena egon att inte söka höja sig själva genom att trampa på andra. Upptäcka rötan, där den har fått fotfäste, våga visa på och bearbeta den så det blir någon ände på dumheterna.
Jag blev tipsad om en intervju med Orson Scott Card av en lesbisk judinna där det blev plågsamt uppenbart att Card inte bara är en av världens främsta författare av etisk skönlitteratur, utan också en av mormonernas förkämpar mot att homosexuella ska få nyttja ordet giftermål för sina äktenskap och att bestämpla homosexuell kärlek med kristendomens stora SYND-stämpel. Samtidigt påpekar han att han alls inte är homofob, han målar bara upp deras SYNDIGA leverne och pervertering av livet för vad det verkligen är.
Jag är glad att det aldrig dyker upp några homosexuella eller bisexuella karaktärer i Cards böcker; jag hade nog kastat upp direkt, om han predikat den hjärtkända svadan i något skönlitterärt (och på så vis våldtagit namnet på genren). Den där sortens gift kan tydligen angripa etikens allra starkaste fästen, och just den här gången var det visst insmuget i religiösa skrifter, som jag skulle förmoda skedmatats från barnsben. Tydligen synnerligen begränsad skadeverkan; kirurgisk precisionsbombning fungerar tydligen i förtrycksretorik i alla fall; ingen jag vet skriver så djupt och bra om älska sina fiender, människovärdets okränkbarhet och så själlöst skuldbeläggande om homosexuella kärleksdrifter. Som fan läser bibeln, om jag skulle döma, men självutnämnda domare må avperukeras och klubbas med sina egna klubbor. Någon skriftlärd skulle kanske kunna kosta på sig någon liten skärmytsling med något om falska profeter för att försöka väcka karln, men det är troligen för sent att hissa toleransflagg för homosexuella kärleksyttringar i karln; det blev nog irreversibelt fastbränt en gång att homosex är fel, ungefär som att mordbrand och våldtäkt är det.
(Borde inte våldtäkt betyda våldkälla, för övrigt? Någonting man tappar våld ur, ungefär som man tappar vatten ur en vattentäkt?)
Så utöver att vi måste bekämpa främlingsfientlighet och kvinnan tige i församlingen och män som vill jobba inom barnomsorgen är misstänkta pedofiler och män i gemen är bara efternamnet på våldtäktsmän, som vi alla bär fröet inom oss att bli och bög är litet extra fult att vara och muslim en slags synonym till självmordsbombare och tjocka människor är litet sämre än andra människor, så måste vi utrota alla profeter som sprider dyngan och inpräntar dem i varje ny generation.
För vi måste bryta de här cirklarna. Det kan inte hålla på så här; det är ett energidränage för hela mänskligheten. Utan vinnare. En stor spricka i systemet, där det läcker ut energi och läcker in dåliga känslor. Lägg ned.
Men det är samma sak. Ett vi mot dem, ett ältande om bättre sämre, rättigheter att vinna för oss eller förvägra dem. Och jag vill bara ställa mig mitt i tjattret och ropa HÅLL KÄFT!
Men det gör jag inte, för jag har inte eldtalet att följa upp det med som får alla att förstå, och lägga ned. Och kanske finns det inte, heller. En del kommer heller aldrig att förstå eller vilja förstå, och de senare kommer även tillhöra de förra. Men de som i alla fall kan tänka sig att vilja förstå kan oftast ta till sig budskapet.
Människors lika värde. Lika rättigheter, till möjligheter, till förutsättningar, till trygghet, till att inte diskrimineras.
Det är inte ett så jäkla långt induktionssteg att se att det inte handlar om färgen på epidermis, vad du har i byxorna, vad din älskade har i byxorna, vad du kallar din gud eller om du är med i ingruppen eller utgruppen. Det är bara en uppsjö helt godtyckligt valda selektionskriterier följda av samma helt godtyckligt valda barnsliga förtryck, dumheter och orättvisor.
I fallet mobbing är det som allra tydligast vad det handlar om, när jag formulerade det som jag gjorde, för det handlar alltid om ett destruktivt maktutövande från ett vi mot ett de, en ingrupp, en utgrupp, en stark, en svag, en förövare, ett offer. Och alltid lika dumt.
Fix och färdiga hjulspår plöjda inom varje falang, javisst; ingen behöver hitta på några egna fördomar inom någotdera fältet, för det har någon annan redan gjort, möjligen undantaget mobbing, där det alltid är upp till mobbarnas egen fantasi, i vad mån de inte tar färdiga mallar för kraftig benstomme, glasögon, eller varför inte någon av alla de nämnda upphöjda -ismerna som cementerats så hårt och globalt att de fått stoltsera med egen nomenklatur.
Men jag tycker inte vi ska tunnelse oss in på varje liten bit av kakan med lupp, när alltsammans är former av förtryck mot och inskränkningar av friheter för människor, bara för att de är vanliga och så lätt kan katalogiseras i en knappologi. Svart etikett för dig, röd etikett för dig, regnbågsetikett för dig; first line on the left, one cross each. NEXT!
Det är ett enda stort fält, om så i brokig konfigurationsvariation med strukturer och mönster, på olika nivåer av systematism, och upprätthållet av olika instanser, system och konventioner, men det är samma slags basproblem och samma slags lösningar, lärdomar och insikter som måste nå ut i folklagren för att få bukt med alltsammans, för att bli av med alla problemen.
Bekämpa rädslan för det främmande. Föra samman människor att prata med varann och visa varann den respekt och hänsyn som krävs för att leva tillsammans, hitta lösningar och kompromisser där så behövs och visa den tolerans som behövs där förstavalskompromisserna fick strykas. Ge och ta men inte roffa, lyssna och kommunicera men inte höja rösten. Lära klena egon att inte söka höja sig själva genom att trampa på andra. Upptäcka rötan, där den har fått fotfäste, våga visa på och bearbeta den så det blir någon ände på dumheterna.
Jag blev tipsad om en intervju med Orson Scott Card av en lesbisk judinna där det blev plågsamt uppenbart att Card inte bara är en av världens främsta författare av etisk skönlitteratur, utan också en av mormonernas förkämpar mot att homosexuella ska få nyttja ordet giftermål för sina äktenskap och att bestämpla homosexuell kärlek med kristendomens stora SYND-stämpel. Samtidigt påpekar han att han alls inte är homofob, han målar bara upp deras SYNDIGA leverne och pervertering av livet för vad det verkligen är.
Jag är glad att det aldrig dyker upp några homosexuella eller bisexuella karaktärer i Cards böcker; jag hade nog kastat upp direkt, om han predikat den hjärtkända svadan i något skönlitterärt (och på så vis våldtagit namnet på genren). Den där sortens gift kan tydligen angripa etikens allra starkaste fästen, och just den här gången var det visst insmuget i religiösa skrifter, som jag skulle förmoda skedmatats från barnsben. Tydligen synnerligen begränsad skadeverkan; kirurgisk precisionsbombning fungerar tydligen i förtrycksretorik i alla fall; ingen jag vet skriver så djupt och bra om älska sina fiender, människovärdets okränkbarhet och så själlöst skuldbeläggande om homosexuella kärleksdrifter. Som fan läser bibeln, om jag skulle döma, men självutnämnda domare må avperukeras och klubbas med sina egna klubbor. Någon skriftlärd skulle kanske kunna kosta på sig någon liten skärmytsling med något om falska profeter för att försöka väcka karln, men det är troligen för sent att hissa toleransflagg för homosexuella kärleksyttringar i karln; det blev nog irreversibelt fastbränt en gång att homosex är fel, ungefär som att mordbrand och våldtäkt är det.
(Borde inte våldtäkt betyda våldkälla, för övrigt? Någonting man tappar våld ur, ungefär som man tappar vatten ur en vattentäkt?)
Så utöver att vi måste bekämpa främlingsfientlighet och kvinnan tige i församlingen och män som vill jobba inom barnomsorgen är misstänkta pedofiler och män i gemen är bara efternamnet på våldtäktsmän, som vi alla bär fröet inom oss att bli och bög är litet extra fult att vara och muslim en slags synonym till självmordsbombare och tjocka människor är litet sämre än andra människor, så måste vi utrota alla profeter som sprider dyngan och inpräntar dem i varje ny generation.
För vi måste bryta de här cirklarna. Det kan inte hålla på så här; det är ett energidränage för hela mänskligheten. Utan vinnare. En stor spricka i systemet, där det läcker ut energi och läcker in dåliga känslor. Lägg ned.
postad 04:56 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar