07:28 Bekännelse

Den som nyligen observerat murknande språkliga tendenser och extra mycket bedrövligt luddiga jättelånga haranger ord här i krokarna har inte misstagit sig. Det har varit extra illa ett tag, sedan jag, en junimorgon, tror jag, sög i mig den mest ögonvattnande beskrivning av ett mål mat någon annan intog, som var till machoövermått och vilda excesser lastat med dödligt stark wasabi. Hennes skildring av sina egna direkt fysiska gensvar under sitt livliga inkännande av precis hur denna måltid skulle vara att inta fick något slags grepp om mig och drog in mig i hennes i övrigt riktigt bra blogg, vilken sedan dess åstadkommit en hel hög barnsliga billiga efterapningar och plöjt rätt taffliga influenser i det jag skriver, på tomgång och med berått mod likaså.

Jag har lekt och lattjat med diverse stilistiska grepp som parfymerat läsnäsan så länge (och det var, jag vet inte hur länge, tre-eller-fyra veckor sedan) att det smittat av sig både här och där i det jag skriver, men utan samma vana i formen, och det generar mig litet att läsa delar av det, på det där sättet det är litet genant när man lägger märke till att man dreglat litet och stått med öppen mun som ett fån när någon särskilt omvurmad kommit inom synhåll och man haft så litet kontroll över sig själv och spelet att man kunnat vara sexton och ett halvt och det pojkiga stoffet i någon av Jakob Hellmans visor.

Med ett sådant språk, en sådan inlevelse i känslor, egna och andras, är det inte så förvånande att det dykt upp en till liten Jenny-docka i mitt rymliga hjärta intill den (hemska tanke, konkurrerande! :-) befintliga Jennyn, och från denna plats har hon börjat sprida alla möjliga små influenser på hur jag tänker och låter och vill i mitt skrivande, vilket på det stora hela är rätt kul. Jag är den första som erkänner sig glad i att bli förförd, avsiktligt eller ej, och i just det här fallet har jag väl så gott som gjort hela jobbet själv, månne undantaget någon hint om att jag saknades, någon gång när jag inte fånat omkring och reflekterat som jag gärna gör kring andra skribenter jag läser, på deras planhalva.

Stiliga saker jag tyckt om och blivit sugen på att rama in mitt eget skrivande i; det där att ha en förenande sammankapslande form på rubriksättningen, till exempel. "Den där om", i Jennys version, en litet för osnofsig och variationsfri, för att inte tala om knyckt version för mitt eget bruk, och alldeles för upptagen i början av rubriken -- de första två-tre orden vill jag egentligen ha sagt det viktiga i, de dagar jag alls lägger någon tyngd eller vikt i en rubrik, och då får de inte redan vara upptagna på förhand. Men tanken har litet envist hängt kvar, och jag har flirtat litet med tanken på gamla böckers kapitelrubricering med något gillande i maggropen. Och något mycket pretentiöst i samvetssviterna. Ett lätt generande drag författarnarcissism och pyntgenans. Kanske en dag.

Jag försöker ibland dra mig till minnes vad min nätdagbok var tänkt som, och känner inte riktigt igen att den blev kladd-och-experiment-blocket där jag kastade ihop helt osammanhängande nycker och lekar, plotter med form och meter och fokus och syfte, högt och lågt och framför allt blandat. En berättarröst bosatte sig, började flirta vilt med flickor och känslor och hormoner och utge sig för att vara jag och ibland vara oerhört klok, ibland oerhört naiv, ibland lätt nostalgisk, centrallyrisk eller smärtsamt ärlig, och oftast synnerligen självupptagen eller samvetsrannsakande. Och sedan dess blev det inte så ofta av att jag kapade dagboken för annan lek, annat än under former som ovan. Så kanske är det back to basics, egentligen, utan att jag lagt märke till det.

Lita på att jag är nyfiken på om det kommer gå över när jag erkänt det så öppet för mig själv. När det gäller det just under näsan är jag annars expert på att undgå de mest uppenbara ting, för jag har blinda fläcken mitt framför näsan och kan springa på lyktstolpar och litet vad som utan att lägga märka till det, nästan som om jag lyckats passera genom dem via ögonblicklig osmos. Men om jag hängt ut mig så här, då?