18:40 Ett arigatou

Om jag koncentrerar mig ordentligt kan jag nog samla ihop alla tankarna till en liten kärna fortfarande. Fast det är litet svårt att mana fram ett fokus när jag snarare håller på att diffundera ut i något slags tankeväsen som brer ut sig i allt vidare moln runt mig. Jag håller på att vrida tillbaka eller fram dygnet, så jag kanske kommer i normalsynk igen om några dagar. Kanske inte så mycket för att jag behöver, men för att det känns sunt.

Jag kommer somna samma minut som huvudet hittat kudden, men vill parkera några tankar, eller kanske känslor, först. En diffus från när jag cyklade hem nyss, om vad som vore givande att arbeta med eller i någon mening fördjupa sig i, i alla fall. Vill göra abstrakta saker med känslor och med riktiga människor. Forma, känna in och omforma, visa nya vägar och öppna nya dörrar. Vill aldrig sluta lära, om människor, i människor, alltid fortsätta hälsa på och bjuda upp nya sinnen till dans.

Dygnet var redan på sniskan när vi korsade vägar, men blev inte direkt mer i schack efter att äntligen ha pratat in oss en liten första smula i varann. En tämligen härlig frispråkig känsla med mycket fokus och väldigt raka stora frågor djupt in utan omsvep. Och visserligen många fallna frågor utan svar, fler diplomatiska tystnader från hennes sida än min, tror jag, men det är tvivelsutan det mest lockande land jag beträtt i år, som jag bara kunnat besnegla i förbifarten förut. Jag längtar redan tillbaka.

Och det är så lätt, så lätt att tända den där drömska lågan i mig, redan av ett rop på att få gå direkt i fängelse utan att passera Gå. Augusti lär veta mer. Och kanske skaffar jag mig litet engagerande våndor ändå, om känslolivet plötsligt hamnar på play igen. Jag gillar lyxproblem. Och jag älskar människor.