18:30 Honungsläppar, morgondagg

Livets goda är ingenting man skjuter på. Även om jag väl, rent allmänt, förespråkar att odla litet längtan för att piffa upp vardagstristessen, ska det inte drivas för långt. Exempelvis längtan som gör ont och frustrerar med sin långtbortenhet. Igår kväll åkte jag ut på landet och bekantade mig IRL med en nätvän, av ungefär sagda anledning. Om semester i allmänhet var så här bra, skulle jag semestra mer. Som landet ligger, far jag snarare på klassiska semestrar ett par gånger per fem år, och det är högt räknat. Det jag kommer ihåg att jag semestrat under 2000-talet är en vecka i Verbanien med min kör härom året (och har jag nöjet att vara kvar i landet i slutet av oktober, blir det en till tur av samma slag till Prag).

Vi dinerade ute, och jag högg in på dagens andra fisk, ett lass pasta med gös, vilket var nästan lika gott som sällskapet och konversationstrivseln. Hon pratar med hela ansiktet och då och då delar av kroppen, men mer ansiktet. Mer mimik ger en trevlig känsla i maggropen av att en människa är, eller låter sig vara, lättläst i känslor, vare sig det visar sig vara äkta känslor eller den roll hon väljer att spela. Jag insåg för mig själv att endera fallet egentligen var välkommet nu. Det gör mig inte så mycket om någon jag inte kommer ge mig hän i syfte att stämma våra liv och hjärtan efter varandras grundtoner, väljer ett litet annat jag än sitt eget eller blandar och ger högst selektivt ur det outspädda jaget och fantasikärlet. Åtminstone så länge hon trivs med vad hon gör och saluför en trovärdig helhet vad beträffar känslomarkörerna, så det inte luktar hej du pratar med fronten som skyddar mig från allt som gör ont.

Själv tror jag mig inte om den sortens skådespelartalang, och ger glatt ur djupet, i stället; det verkar alldeles tillräckligt otrovärdigt som det är, i allt utom hur jag porträtterar det som känslohelhet. Och inte utan en lättnadens suck kunde jag så småningom konstatera att jag inte hade gått hem så in i norden hårt hos henne som människa av kött och blod, som jag delvis befarat som nätlevande sublimerad existens sammansatt av tankar, känslor och språk. Det var som att luta sig tillbaka och känna alla smärre samvetskval av "det här kan och kommer inte bli en relation jag kommer sätta högst på min livsagenda" rinna av, och så mycket mer för att jag tycker om henne. Hon är jättetrevlig. Kan man skriva så om någon utan att hon gnisslar tänderna? Det är en stark understatement, men jag har inte riktigt ord att måla hur. Det behöver kanske klarna över litet mer tid.

Kvällen fortsatte till Danny Elfmans toner och i Tim Burtonsk stil med Corpse Bride, under tiden vi sjönk närmare in i varandras bekvämlighetszoner och smekning blev mer regel än undantag, och ett som kortast hej till återvänd familj senare, tog vi ficklamporna och gick ut det halvannat hundratal meter i trädgården eller på ägorna till det lilla pittoreska krypin som blev vårt natthärberge, en friggebod ungefär, på åtta kvadrat, som inte inrymde stort mer än säng, luft och en härlig känsla av trä, natur och frihet. Och oss, och en hund. Utanför en tystnad som slöt sig mjukt om syrsors sång och mörkret. Inomhus det svaga ficklampsskenet som ersatte elektriciteten som inte fanns, och som blev kvarglömt på när vi somnade.

Resten av kväll och natt och morgon var en ljuvlig blandning av känsla och känsel och känslighet, och att hälsa på och smaka på och lära känna en för mig helt ny typ av kropp; en med samma ögonhöjd som min, och en av ungefär samma vikt och typ som min, men mjukare rundad, och lyckligtvis också betydligt bättre vadderad. (Den lille kreationisten gjorde allt ett bättre jobb med kvinnan än med mannen, på rätt många punkter, och på söndagen vilade han, eller hur det var.) Jag tror upptäckarglädjens lyster i min egen trivselvokabulär bara gick upp mot bekräftelsen av att känna den, och till min inre lycka kanske det bidrog till att smälta några inre murar till ett förvar känslor, sorger och bekymmer som spann lång och nära och ljuvlig fördjupning i livets invecklade fraktal av alltmöjligt. Jag lånade ut min kompass och hoppades att hon fick ut minst lika mycket av samtalet som jag själv.

Och ingen öppenhet går upp mot en famns slutenhet när tårarna brister och famnen bär.

Jag tror jag slutar där.