04:01 Om att glida ifrån

Gårdagens stordåd var att fara iväg och storhandla. Och som jag gjort slut på mina citrusar, var det dags för att fylla på förrådet, och de var ju så billiga och jag köpte tjugo stycken limefrukter och tänkte att nu är det dags att benchmarka hur mycket mer svinn det blir på citroner, som ger nästan lika god juice men mer kärnbôs och skal, och hur är det med priset och volym-lemonadutväxlingen och det här kommer bli ett jättenördigt minitest värdigt tidningen Vi. Tror jag. Som det fanns jag vet inte hur många årgångar av under min uppväxt i hem och hushåll men som jag aldrig läste i.

Nå, jag har inte gjort mitt minitest än, men jag vet i alla fall att det går 20 limefrukter på 1,2 kg för 38 kronor och det går fem citroner på 1,2 kg för 16 kronor och det är ena riktiga jättebamsingar till citroner och det var ena ganska ynkliga, men piggt ärtiga små limefrukter och jag kan slå mig i backen på att det kommer bli en faslig massa lemonad, som kommer smaka lika läskande lyxigt som resten av sommaren redan gjort före dem.

Dagens illdåd var att glömma bort att mamma bestämt sig för att lunchdate:a mig. Och att missa två fånsamtal som ville veta var jag höll hus. Jag ska visst få present för att jag fyllt år. Och systern har visst också skickat present för att jag fyllt år, och meddelat också per fån att den kommer från henne men att hon glömde påpeka det men att jag nog torde luska ut det ändå när jag öppnar den. Så det är gissningsvis något quiltat. :-)

Fortsättningsinsikter har börjat skvalpa upp på min strand efter gårdagens tankar om att jag sakta mister dem vars röster ebbar ut, och snabbare mister dem jag inte själv når med ord, eller når utan att deras reaktion ekas tillbaka till mig. De dör litet i mig. När jag känner mig behövd av dem då mitt eget empatisystem går på högvarv när jag läst om vad sorger som drabbar eller tynger dem och jag helst vill kasta mig över dem och dränka i ompysslenhet men troligare sträckt fram en hand och sökt driva hem att jag vill finnas där för dem om de ens känner lockelsen att luta sig...

...så har det rest sig en vägg framför mig. Väggen som på nätet säger att du inte ska lägga dig i. Vänner man skaffat eller förankrat ute i verkligheten kan man fortfarande rycka tag i och ömma för och undra om man kan palla upp och stötta på något vis eller veta precis vad det är som behövs och bara ge det direkt men nätbekanta fastnar där och så tar det stopp. Usch. Jag vill ha någonstans att göra av empatin, men får kväva den i stället efter förmåga. Och så blir det ett sådant där fånigt vågspel mellan två aj -- ett aj som skar ned vem jag brytt mig om, och så ett snitt som skar ned mig, strax intill. Så jag funderar på att dra mig undan det i stället, även om jag inte vill, för att i alla fall inte riskera att dämma upp en källa som behöver ha ont öppet, tills jag fått tillbaka kontakten igen och kan empatisera i stället för att spricka och skära mig på mina egna vassa kanter.

Nytt försök med lunch i morgon. Jag borde natta mig, men fastnade för fjärde gången idag i en trevlig konversation. Men det är ett gift jag gärna tar. Och i morgon eller någon gång och hoppeligen snart borde jag skriva om alla mina beroenden, en trevlig soppa jag numera lyckligtvis täcker upp sånär som på kel. Och även där är det ganska långt från skörbjugg och större bristsjukdomar. God natt!