21:35 Tystnade rösters stiltje
Jag har haft något av en dipp sedan i fredags; möglat på min kammare trots att vädret har varit ljuvligt och lagomt, solen spelat över nejden och temperaturen pendlat mellan behagliga extremer med nattsvalkan nedåt tio och dagstopparna strax under trettio. En torr och ljuv värme och litet uppfriskande regn, men inget leverne som gått hand i hand med det här styckets känsla mellan raderna. Jag har häckat inomhus och jag har strövat på webben. Sett över mina domäner, synat terrängen med en skogvaktares blick för gran och fur, suck över skadedjur, torka, röta och missväxt. Rensat litet sly, tagit några tag här och där, skärskådat ådring och stålsatt mig för frosten, rusken och vintervitan.
Idkat livsonani. Dronliv, nätsunk, umgängesbrist och inspirationstorka. Spanat på flickor på andra sidan jorden. Petat på en eller ett par av dem medelst världens längsta, mest känselberövade fingerförlängning, utan ett spår av en förnimmelse av hur det månne rör om i dem, om ens bryter ytans stiltjespegel.
Lutat mig tillbaka in i mig själv, in i mina egna inre rums tomhet, där det rått en lika obruten sommartystnad hos mina kära, och blivit överlycklig när en av dem vresigt vänt sig på andra sidan och uttalat eder över hur butter hon är på världens oförmåga att kasta något riktigt engagerande på henne, eller leva upp till hennes högt ställda krav. Dansat förtjust kring hennes röst, för att det var så länge sedan jag hörde den nu. Jag har visserligen bara nätt och jämnt börjat spåra henne bakåt genom tiden mot begynnelsen, mot andra änden av den lilla glittrande rännil ord som sprang upp ur intet för länge sedan, men lockelsen har kvävts av att inte ha henne på tråden. Ingenting som rubbar en min när jag lever mig in i hennes saga, och det berövar berättelsen dess liv. Det inre sagoberättarrummet som en levande dagbok utgör rasar i ruin när sagans kärna är utflugen ur huset, eller bommat för dörren. Jag har krafsat litet, men gett upp när det inte hörts något eko. Sagoberätterskor ska ju också ha sin sommar, när allt kommer omkring.
En annan saga som slöts bakom mig i våras att blomma i någon annans värld i stället, har nyligen börjat, om inte berättas för mig igen, vilket den nog aldrig mer kommer, så i alla fall visa sitt ansikte där jag går. Och när min förvåning tänts över att hon nu brutit sina hårda mönster av att leva ett liv jag inte längre får plats i slogs jag av oro över att hennes lyckliga saga bytt tonart, och anade oråd och bekräftelse för den misstanken i en svald snyftning i hennes rum, när jag spände örat. Ett hur står det till? senare med brydda rynkan i pannan, och en lång tystnad senare, under vilken jag bestämt mig för att hålla det för troligt att frågan gjorde ondare att besvara än hon befunne mig rustad att väga upp och trösta eller badda såren, motbevisade hon min förmodan med ett tack för ombrydenheten. Och kanske kanske en liten rännil om vad som hänt och för henne dit, framöver. Kära vän. Du vet att jag vill stötta din väg vart den än leder dig, och så mycket mer när den är tung att vandra. Det är väl sådant där jag är bra på?
Men det har inte bara varit tyst i persongalleriet. En röst har jag släppt allt närmare mig och hon mig henne och jag tror det fascinerar oss båda två att stå på så nära fot, precis intill hjärtat, så nära att man kan viska och göra sig hörd och förstådd, och så nära att inga rädslor dämmer för det man känner, döljer det som kan göra ont eller se fel ut för världen. Med Angelika har murarna inte direkt rämnat, utan bara aldrig varit där i förstone, och jag upptäcker fascinerat hur innerliga vänskaper man kan ha med någon man älskar både själsligt och kroppsligt och från båda sidor lika uttalat inte är stadd att bygga bo med, och hur mycket man kan dela, blotta och exponera, vägleda, utforska tillsammans och spela fia med livspusselbitar som inte verkar vilja sitta ihop någonstans i pusslet runt omkring.
Jag tror inte att jag känt samma frihet med någon jag ens stått så nära som allrahögstälskade någonsin, delvis just genom att det inte finns någonting att gömma för varann om varann, den där lilla sista biten tillit, som kan lägga en relation i ruin för att det är så få som är rustade för någon annans hela sanning. För att relationer alltid har ett litet element balansera på tå och spela sina brickor med litet pokerface och läsa partnerns hand och inte ta några steg hon inte redan läst och signalerat beredskap på, och man kanske faktiskt inte kan fuska sig förbi månaders väntetid att odla upp precis den tillitsnivå och närhetsgrad relationen tål, för att möta varann med samma öppenhet, så partnern inte trissar upp sig inuti utan att du får hålla hennes hand och följa hennes känslor eller tvärtom. Sakta sakta öppna sig för varann så långt och så djupt som man kan gå tillsammans utan att någons hand börjar krampa om den andras.
Jag har blivit en sådan junkie för måltillståndet för den där vandringen att jag vill vila där från första början, dela varje känsla och känna hormonernas färd genom blodet, se känslorna ta form innan de nått ögonen, följa orsak verkan kännetecken eftersvall med hennes ord och egenförståelse och självinsikt lika lätt som vore det jag själv; lättare, rentav, utan mina egna döda vinklar, och har förmodligen alldeles för bråttom dit för att vandra dit på rätt sätt; det långsamma ett prövande litet steg i taget. Men när man inte bygger en relation med varann med Framtid Vi i siktet tycks man kunna fuska mycket mer, så länge det är tydligt att man spelar med öppna kort och faktiskt inte spelar alls. Öppna känslor öppna hjärtan öppna svagheter blottade livsnerver. Det är ljuvligt och litet obegripligt men mest härligt och vackert. Och den som vet att hon kan luta sig tillbaka mot dig och landa mjukt hur illa hon än själv dämpar fallet vågar falla. Mer för varje gång. Och jag blir mer beroende ju mer det ger ju svårare fall ju knivigare pussel ju öppnare sårbarare mjukdelar. En sådan där självuppehållande bra spiral. Som uppåtströmmar under ett segelflygplan.
Termik, helt enkelt. Jag tror man kan komma vart man vill i livet och uträtta hur stora storverk som helst om man bara lär sig hur man söker och finner och känner igen termik när man möter den. I människor, i gruppbeteenden, i flockanden, i tillgång och efterfrågan och situationer och diplomatiska olösliga ekvationer och vågspel. Ser man vilka handlingar och förflyttningar och effekter och flöden som är eller ger termik, föder uppåtgående spiraler, positiva självförstärkande krafter, är man i stånd till att göra så mycket gott att det vore kriminellt att inte bejaka den färdigheten.
Och det här har funnit termik i det lilla men ändå så stora. I det inre. En karl och en tjej och ett näste lyxproblem och litet lära sig om sig själv, om varann och livet. Jag får väl tillstå att även den dipp jag genomfarits haft toppar från vilka man kunnat se ostört över somliga hela års känslobergskedjor. Men begreppet mycket vill ha mer har genomsyrat båda våra respektive liv på sistone, och för min del har det väl handlat om att det är en lucka i min famn där det inte sitter någon och spinner, vilket är en stor brist i den egna känslans räkenskaper. En arg röd kolumn i livsmatrisen, där det fattas. Ett hål i den direktfeedback som stavas en smekande hand, små kurrande läten av trivsel, ett rysmysknotter på huden, små suckars vittnesmål och ett trycka sig mot som känns i hela kroppen och hjärtat på samma gång. Allt det där ord på en skärm inte kan tävla med.
Jag vill hälsa på mina bosom buddies, över hela landet. Jag funderar starkt på att åka runt en svängom till landets alla hörn, hälsa på alla sedda och osedda jag kan komma i kontakt med och säga hej då innan jag till slut och så småningom lämnar landet. Ha med mig livet i en kappsäck och jobbet i ett ännu inte inköpt äpple och hjärtat i en liten ask spunnen till en snusmumriks munharmonikas lätta toner i gryningen och inte planera en dag längre än de man hälsat på behöver för sin del. Det är en sådan där bra och Johanig plan, långt bättre än planerade semestrar på turistiga platser, när all turism som engagerar mig för närvarande sker i hjärtan och världar som mäter inom andra människor och inte vittrande stenar under vädrets makter. Sova i små kyffen i vindskydd under en presenning, när någon har det kulet, eller njuta välmågigt i sta'n i någon annans nybyggda bångalo. Se och känna hela biotoper runt omkring de ord och sagor jag läst, och förstå dem i ett annat ljus. Med en annan slags skärpa. Lära känna personen bakom orden utifrån vad hon selekterar bort ur sin omgivning som onödigt, irrelevant, dagligdags.
Och tala direkt med människan. Se människan. Känna människans hår under min hand och kram om min kroppshydda, min om hennes. Känna dofterna, höra tonfallen, språkets melodi, undertonerna som kommer ut i talat språk men döljs i text och inte bara myntets andra sida jag redan känner så väl. Skojbrottas med ögon, leka andra slags lekar och vila intill med slutna ögon och hjärtslag mot kinden. Eller ett öra mot mitt eget bröst.
Samtidigt som jag har det ganska bra och ombonat emotionellt, är det litet kroppslig torka på någon att kela med, alltså. Någon att ha i famnen om en halvtimme när det blir utebio i Trädgårdsföreningen och Kalle och chokladfabriken går igång. Fast kanske dyker Maya upp, om hon tvättat färdigt så dags, och då kan jag i alla fall låna litet famn för stunden.
Jag tror på själens lust och köttets obotliga tvåsamhetstörst.
Idkat livsonani. Dronliv, nätsunk, umgängesbrist och inspirationstorka. Spanat på flickor på andra sidan jorden. Petat på en eller ett par av dem medelst världens längsta, mest känselberövade fingerförlängning, utan ett spår av en förnimmelse av hur det månne rör om i dem, om ens bryter ytans stiltjespegel.
Lutat mig tillbaka in i mig själv, in i mina egna inre rums tomhet, där det rått en lika obruten sommartystnad hos mina kära, och blivit överlycklig när en av dem vresigt vänt sig på andra sidan och uttalat eder över hur butter hon är på världens oförmåga att kasta något riktigt engagerande på henne, eller leva upp till hennes högt ställda krav. Dansat förtjust kring hennes röst, för att det var så länge sedan jag hörde den nu. Jag har visserligen bara nätt och jämnt börjat spåra henne bakåt genom tiden mot begynnelsen, mot andra änden av den lilla glittrande rännil ord som sprang upp ur intet för länge sedan, men lockelsen har kvävts av att inte ha henne på tråden. Ingenting som rubbar en min när jag lever mig in i hennes saga, och det berövar berättelsen dess liv. Det inre sagoberättarrummet som en levande dagbok utgör rasar i ruin när sagans kärna är utflugen ur huset, eller bommat för dörren. Jag har krafsat litet, men gett upp när det inte hörts något eko. Sagoberätterskor ska ju också ha sin sommar, när allt kommer omkring.
En annan saga som slöts bakom mig i våras att blomma i någon annans värld i stället, har nyligen börjat, om inte berättas för mig igen, vilket den nog aldrig mer kommer, så i alla fall visa sitt ansikte där jag går. Och när min förvåning tänts över att hon nu brutit sina hårda mönster av att leva ett liv jag inte längre får plats i slogs jag av oro över att hennes lyckliga saga bytt tonart, och anade oråd och bekräftelse för den misstanken i en svald snyftning i hennes rum, när jag spände örat. Ett hur står det till? senare med brydda rynkan i pannan, och en lång tystnad senare, under vilken jag bestämt mig för att hålla det för troligt att frågan gjorde ondare att besvara än hon befunne mig rustad att väga upp och trösta eller badda såren, motbevisade hon min förmodan med ett tack för ombrydenheten. Och kanske kanske en liten rännil om vad som hänt och för henne dit, framöver. Kära vän. Du vet att jag vill stötta din väg vart den än leder dig, och så mycket mer när den är tung att vandra. Det är väl sådant där jag är bra på?
Men det har inte bara varit tyst i persongalleriet. En röst har jag släppt allt närmare mig och hon mig henne och jag tror det fascinerar oss båda två att stå på så nära fot, precis intill hjärtat, så nära att man kan viska och göra sig hörd och förstådd, och så nära att inga rädslor dämmer för det man känner, döljer det som kan göra ont eller se fel ut för världen. Med Angelika har murarna inte direkt rämnat, utan bara aldrig varit där i förstone, och jag upptäcker fascinerat hur innerliga vänskaper man kan ha med någon man älskar både själsligt och kroppsligt och från båda sidor lika uttalat inte är stadd att bygga bo med, och hur mycket man kan dela, blotta och exponera, vägleda, utforska tillsammans och spela fia med livspusselbitar som inte verkar vilja sitta ihop någonstans i pusslet runt omkring.
Jag tror inte att jag känt samma frihet med någon jag ens stått så nära som allrahögstälskade någonsin, delvis just genom att det inte finns någonting att gömma för varann om varann, den där lilla sista biten tillit, som kan lägga en relation i ruin för att det är så få som är rustade för någon annans hela sanning. För att relationer alltid har ett litet element balansera på tå och spela sina brickor med litet pokerface och läsa partnerns hand och inte ta några steg hon inte redan läst och signalerat beredskap på, och man kanske faktiskt inte kan fuska sig förbi månaders väntetid att odla upp precis den tillitsnivå och närhetsgrad relationen tål, för att möta varann med samma öppenhet, så partnern inte trissar upp sig inuti utan att du får hålla hennes hand och följa hennes känslor eller tvärtom. Sakta sakta öppna sig för varann så långt och så djupt som man kan gå tillsammans utan att någons hand börjar krampa om den andras.
Jag har blivit en sådan junkie för måltillståndet för den där vandringen att jag vill vila där från första början, dela varje känsla och känna hormonernas färd genom blodet, se känslorna ta form innan de nått ögonen, följa orsak verkan kännetecken eftersvall med hennes ord och egenförståelse och självinsikt lika lätt som vore det jag själv; lättare, rentav, utan mina egna döda vinklar, och har förmodligen alldeles för bråttom dit för att vandra dit på rätt sätt; det långsamma ett prövande litet steg i taget. Men när man inte bygger en relation med varann med Framtid Vi i siktet tycks man kunna fuska mycket mer, så länge det är tydligt att man spelar med öppna kort och faktiskt inte spelar alls. Öppna känslor öppna hjärtan öppna svagheter blottade livsnerver. Det är ljuvligt och litet obegripligt men mest härligt och vackert. Och den som vet att hon kan luta sig tillbaka mot dig och landa mjukt hur illa hon än själv dämpar fallet vågar falla. Mer för varje gång. Och jag blir mer beroende ju mer det ger ju svårare fall ju knivigare pussel ju öppnare sårbarare mjukdelar. En sådan där självuppehållande bra spiral. Som uppåtströmmar under ett segelflygplan.
Termik, helt enkelt. Jag tror man kan komma vart man vill i livet och uträtta hur stora storverk som helst om man bara lär sig hur man söker och finner och känner igen termik när man möter den. I människor, i gruppbeteenden, i flockanden, i tillgång och efterfrågan och situationer och diplomatiska olösliga ekvationer och vågspel. Ser man vilka handlingar och förflyttningar och effekter och flöden som är eller ger termik, föder uppåtgående spiraler, positiva självförstärkande krafter, är man i stånd till att göra så mycket gott att det vore kriminellt att inte bejaka den färdigheten.
Och det här har funnit termik i det lilla men ändå så stora. I det inre. En karl och en tjej och ett näste lyxproblem och litet lära sig om sig själv, om varann och livet. Jag får väl tillstå att även den dipp jag genomfarits haft toppar från vilka man kunnat se ostört över somliga hela års känslobergskedjor. Men begreppet mycket vill ha mer har genomsyrat båda våra respektive liv på sistone, och för min del har det väl handlat om att det är en lucka i min famn där det inte sitter någon och spinner, vilket är en stor brist i den egna känslans räkenskaper. En arg röd kolumn i livsmatrisen, där det fattas. Ett hål i den direktfeedback som stavas en smekande hand, små kurrande läten av trivsel, ett rysmysknotter på huden, små suckars vittnesmål och ett trycka sig mot som känns i hela kroppen och hjärtat på samma gång. Allt det där ord på en skärm inte kan tävla med.
Jag vill hälsa på mina bosom buddies, över hela landet. Jag funderar starkt på att åka runt en svängom till landets alla hörn, hälsa på alla sedda och osedda jag kan komma i kontakt med och säga hej då innan jag till slut och så småningom lämnar landet. Ha med mig livet i en kappsäck och jobbet i ett ännu inte inköpt äpple och hjärtat i en liten ask spunnen till en snusmumriks munharmonikas lätta toner i gryningen och inte planera en dag längre än de man hälsat på behöver för sin del. Det är en sådan där bra och Johanig plan, långt bättre än planerade semestrar på turistiga platser, när all turism som engagerar mig för närvarande sker i hjärtan och världar som mäter inom andra människor och inte vittrande stenar under vädrets makter. Sova i små kyffen i vindskydd under en presenning, när någon har det kulet, eller njuta välmågigt i sta'n i någon annans nybyggda bångalo. Se och känna hela biotoper runt omkring de ord och sagor jag läst, och förstå dem i ett annat ljus. Med en annan slags skärpa. Lära känna personen bakom orden utifrån vad hon selekterar bort ur sin omgivning som onödigt, irrelevant, dagligdags.
Och tala direkt med människan. Se människan. Känna människans hår under min hand och kram om min kroppshydda, min om hennes. Känna dofterna, höra tonfallen, språkets melodi, undertonerna som kommer ut i talat språk men döljs i text och inte bara myntets andra sida jag redan känner så väl. Skojbrottas med ögon, leka andra slags lekar och vila intill med slutna ögon och hjärtslag mot kinden. Eller ett öra mot mitt eget bröst.
Samtidigt som jag har det ganska bra och ombonat emotionellt, är det litet kroppslig torka på någon att kela med, alltså. Någon att ha i famnen om en halvtimme när det blir utebio i Trädgårdsföreningen och Kalle och chokladfabriken går igång. Fast kanske dyker Maya upp, om hon tvättat färdigt så dags, och då kan jag i alla fall låna litet famn för stunden.
Jag tror på själens lust och köttets obotliga tvåsamhetstörst.
postad 21:35 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar