03:11 Pie in the sky when you pry

Det var ingenting quiltat i systerns födelsedagspresent, som damp ned i brevlådan igår morse, utan en cd-skiva med Skivor från Vetlanda, tjugo originalinspelningar från 1932 till 1953. Helt i min melodi! :-) De är underbara och förgiftar hjärnan med fastbitande melodislingor på dragspel och bas, och den alldeles särskilt ekvivoka "Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen" sköt upp mungiporna i höjden, till att sitta kvar där halva natten igår. Många gånger på repeat blev det, och då är jag sällan särskilt musikfanatisk av mig. Ren, ljuv humor som inte fick sändas i radio när den kom för att det var aja baja fy fy. Vad sjutton heter meloditypen? Jag är rätt säker på att det inte är bossa, calypso, samba; kan det vara rumba, eller mambo? Det är någon slags sextakt, och jag kan lätt komma på en stump som cirkusar och liknande gärna använder, vars namn inte heller dyker upp. Av någon anledning vägrar namnet "Take Five" lämna hjärnan, även att jag är rätt säker på att det är en annan låt i en annan taktart. :-)

Jaja, strunt samma. Slutklämmen "...och det finns inget annat ställe där moralen vågar stå, på en så sjunkande och angenäm nivå!" ger en vink om den ungefärliga nivån och humorn, i alla fall, och jag har skrivit upp "Fröknarna von Pahlen" på min att-läsa-lista, som tycks vara moraliskt förfall á la 1930 att döma av en snabbgoogling. ^_^ Dessutom fick jag ett vänligt tips om "Sången om den röda rubinen", men den var tyvärr utlånad idag, så det blev ingen tur till biblioteket. Men till dagen idag!

I tre (3) dagar i sträck nu har jag försökt komma ut i skogen att plocka blåbär att laga paj av. Igår var det på vippen, men det bidde lunchpaj med Maya i stället, och på sådant blir man lätt dåsig, så på det blev det en massa dås och dåsgos och sen var tiden ute, för det skulle visst fixas dator eller dylikt. Men idag lyckades det. till slut! Jag fick till och med gott sällskap med mig, i form av en flicka jag nattjattrat med en del på sistone. Det fanns en hel del blåbär i Vallaskogen, men här och där var tuvorna tomma. Man blev väldigt blålilaröd om fingrarna, och då vi fått ihop en halv lingonsyltburk kom vi överens om att det var en rätt bra dos och att det säkert gick an att mygla med hälften tinade köpeblåbär utan att magarna tog illa upp.

Det gjorde de inte; det blev tokigt gott.

Och min kafslakokare fick en sekundiär, om gången efter premiären har ett eget namn, vilket den nog egentligen inte har. Men kafsla blev det. Svart, ondskefullt kafsla som rann ned i flickan utan att det såg ut att gå hål på henne. När vi väl kommit på hur man rattade maskinens plastbidivipper så de inte droppade allt kokhett vatten på bordet i stället för genom filtret. Sen gick det som en dans.

Jag måste komma ihåg att ge mamma strängaste order om att inte använda min tekokare till att tillaga denna fräna sörja då hon flyttar in här i höst, över sista vintern före sin pension. Vi kom överens om att hon kunde få bo här när jag flyttar till USA, så hon inte bryter benet på någon cykelväg en mörk vintermorgon eller -kväll på väg till eller från jobbet ute i obygdernas obygd i Ulrika, X mil söder om Linköping. Originalplanen var väl att Maya skulle flytta in här i stället, men inga löften hade hunnit utväxlas, och mamsen behöver det nog egentligen bättre så här sin sista tid i arbetslivet innan hon ger sig på att sätta sprätt på resten av livet på det sätt hon alltid brukat. Även om det hade varit mer praktiskt för mig med en efterträdarhyresgäst i mitt möblemang som ämnar bo kvar och kan tänkas förvalta alltsammans för mig litet lagom undanstoppat, och, om jag bestämmer mig för att flytta hem igen, hjälper mig med skuffen jag tror jag skulle behöva till att ta mig för att skaffa en bättre, mer Johan-anpassad lägenhet, så jag inte fortsätter med en hyresrätt jag egentligen inte gillar så där fasligt bra. För stor och för dyr och dumma vattenkranar och alldeles för samma gamla vanliga, ingen köksfläkt, och så vidare.

Oj, vilken lång parentes. Har jag hängt tvätten än? Jo, det har jag bestämt; den har nog hunnit få en timme eller ett par redan till och med. Återstår någon innan jag kan få en härlig dusch och krypa till kojs mellan mina rena bäckiböljiga. (Mums!)

Jag är på finfint solskenshumör; det blev en förträfflig dag, och efter pajandet dåste det till litet igen i soffan, så där som man blir när man långsamt övergår till det själsliga tillståndet deg av att massera någon, eller för den delen bli masserad av någon. Varma sköna axlar och nacke, som blev ännu litet varmare när kaffet runnit ned och pyrt ut i alla porerna. Det var inte utan att vi båda inte direkt längtade efter paj då det började bli dags att kika efter om den månne var klar, en halvtimme efter att den åkt in i sin lilla form (jag insåg att jag inte har någon pajform med löstagbar botten! ve och fasa!) i ugnen, så degigmysigt var det. Det går ganska bra att massera genom bra jeans om de sitter passformigare än jag brukar bry mig om att jaga rätt på.

Det där åt på ett trevligt sätt upp hela eftermiddagen och kvällen, och då vi klockan halv elva promenerade bort till G:a Linköping för att sällskapets bil landat där och jag blev påmind om att det visades Brokeback Mountain på utebio i kväll, med början för litet drygt en halvtimme sedan, gjorde det inte så mycket. Jag hade väl i och för sig tänkt se den, men villken ack så blötkindad film står sig mot ett riktigt trevligt soffmys, som dessutom är en gnutta välbehövd honing i själen för sällskapet? Just det. Den väntar nog på mig någon annan gång. Själv kattspann jag på nästan alla frekvenser samtidigt.

Somliga dagar känns det rätt okej att stå i en slags relationsstasis av att inte kunna bygga något bestående för att livet snart börjar om igen på nytt. (Som jag påpekades så sent som igår natt, var det inte "Jag sticker till San Francisco och börjar ett nytt liv" alla bovar i Lucky Luke sade?) Det blir korta dopp i grytan, små hjärtdyk och titta känna på hålla om pyssla med; ses kanske en gång eller två, ett slags flyktigt hej och trivsel, men det är alls inget fel på trivseln för det, den är bara inte riktigt det där jag vill ha i en relation, som är det jag inte kan bygga, det man kan somna intill om kvällarna och vakna upp intill om morgnarna. Men det känns ändå alltid lika bra att ligga intill med armen om och lyssna nöjt till hjärtats slag eller känna bröstet hävas, eller sila hårstrån mellan fingrarna och stötta huvudet i sin hand. Smeka hud mot sin kind. Och det måste lika litet vara mitt som förut; huden är lika härlig, varm och len, vems den än är, men är det inte synd att alla vackra flickor är så övertygade om att de är tjocka eller mindre vackra än sina egna kroppsliga sempais?

Oftast har de fel. Jag brukar åtminstone påtala det, även att jag vet att det är lönlöst; någon liten hjälp är väl bättre än ingen, till att rubba de där självintalningarna, och just den här flickan visste tillräckligt mycket om golfteori för att ha förstått en av de där viktigaste insikterna i livet, att det blir som man tänker sig; tänk något negativt, och det går åt pipan, tänk något bra och det går åt något bra. Men helt botad är man förstås inte bara för att man förstått; det tar sin tid och sitt jobb att få det att slå genom precis överallt, och med ond hjälp litet varstans som säger att du är fet, är det väl inte så jäkla lätt, inte. Flickor ska inte vara hårda som beniga pojkar! Det ska inte vara ben som sticker ut som ena tältpinnar med hårt spänd tältduk över och skinntorrt som går av när man böjer dem; det ska vara litet att ta i och borra in näsan i och gulla med och må som en prins när kinder läppar handlovar innerarmar stryker över huden och trivs knollriga av hudlycka.

Jag tror jag ska gå på biblioteket i morgon förmiddag, och hoppas på mer prat och mys och trivsel framåt eftermiddagen. Kanske jobbar jag litet i helgen; min chef, vilken både i morse och igår morse kring tio ringt och väckt mig, har kommit på att det kanske är en bra idé att sikta på någon mer konventionell lösning för vad de kommer bygga när jag lämnat dem, och det vore onekligen litet stiligt om de kunde ro iland det utan så mycket magiker i bagaget.

Sen när jag sticker till San Francisco och börjar ett nytt liv.