05:36 Natur, piroger och persistens
Igår gick solen ned halv nio. På lördag går den ned kvart över åtta. Det börjar bli höst på riktigt. Snart är nog svampen i farten i markerna. Marie skulle troligen hälsa på i byn ett slag till svampsäsongen, sade hon härom dagen. Själv ska jag nog ut i skogen och jaga nya blåbär någon gång redan innan dess. Pajkrävan är tom och skriker efter påfyllning.
Och jag vill röra mig i den här hemmanaturen jag känner och förstår, medan jag har den omkring mig. Svensk urskog. Barrskog, björnmossa, små trattisar, gula kantareller och stenmurklor. Vildhallon, blåbär, lingon. Träd jag kan namnen på. Vet någonting om. Och myrstackar, tordyvlar, insekter, fåglar, småvilt, ornitologer, älg, fältbiologer, svampplockare, skojter och allt annat kul som smyger omkring mellan trädstammarna. Hemmaskog jag redan blivit litet så där nostalgisk över. En natur vars årstidsväxlingar följt mig sedan barnsben. Haren som sitter på skaren, liksom. Allt kommer jag inte hinna se igen innan jag far, men det som återstår känns värt att i alla fall passa på att lägga märke till och tycka om.
Sigge kvalade in i min kör idag. Jag bjöd in och firade med att laga litet piroger. Det tog precis lika löjligt länge att göra dem som vanligt, var lika kul som vanligt och blev lika tokigt gott som vanligt också. Och jag har tre pirogmåltider över för framtiden; mums. Det är kul hur språk naturligt formas av umgänget; hjärnan kastar sig in i så där fåniga banor man intuitivt vet sig ha gemensamt, och när fyllningen just håller på att rymma ur ett hål som rivits upp i degen när man försökt sig på litet för mycket färsblandning kan det hända att man kläcker ur sig dumheter som "Hull integrity breach imminent; all personal evacuate decks four through eight!" medan man febrilt försöker patcha ihop hålet med en bit av nästa pirogs degklump. Sen flydde vi det av ugnsvärme heta köket och tittade på stjärnor ute i svalkan på balkongen, hängmattade och pratade allmän strunt till rätt sent. På torsdag börjar sjungandet.
Jag har sovit väldigt mycket på sistone; litet så där som Sara på Roxen då hon var nere i sin depression, och uträttade mycket litet med mycket stort besvär på jobbet. Jag minns värmen i det rummet då vi alla stöttade varann; det var tokbra atmosfär i manualrummet på den tiden. Någon gång i framtiden vill jag åter jobba i en miljö där man på kul gemensamt beslutar sig för att ha dress code day och dyker upp i kostym, eller att ha herrmiddag, trots att den fagrare cirka hälften inte riktigt "kvalar in". Fast depression och utbrändhet är nog bådadera litet att ta i för vad som gnager mig. Jag känner mig mest litet ur balans. Det repar sig. Om det känns likadant när jag har hittat litet inte alldeles temporär famnvila kan jag nog kosta på mig en orolig min.
Och tills dess kan jag nog köpa bortåt tio timmar sömn i snitt per dygn. De där andra två timmarna får gärna omvandlas till litet livskvalitet så småningom i stället. Jag är bra på livskvalitet, när jag inte behöver servera den själv, utan kan ge mig på menyn för två.
Jag försökte leta rätt på bilderna av dress code day, troligen anno 2001, under någon timme, men för gäves; jag har ingen aning om vart de tog vägen i den uppsjö diskar och websiter de kan tänkas bo på. Hittar jag dem någon gång ska jag nog försöka se till att lägga allt på flickr, så jag har sådant på ett enda ställe jag garanterat kan leta rätt på det genom. På samma sätt som jag börjat sträva efter att få så mycket som möjligt av textuellt utbyte till GMail från ouppfostrade siter med skräpsamlingspolicy. Helst skulle jag vilja ha en gemensam överblick över all min text ut och in över tiden, tio, tjugo, femtio år.
Inte behöva hålla reda på när jag skrev vad och till vem och därigenom vilket medium det kan ha varit i och var det i så fall var jag skrev i början av tvåtusentalet, när jag börjar bli senil, men inte hindras från att gräva fram den där noten där jag uppfann det där ordet siochså. Eller vad jag nu kan tänkas vilja gräva fram. Vi är förstås rätt långt ifrån det där än; inte ens de mest självorganisatoriska har en enda sådan kanal idag, där allt samlas på hög. Men jag tror det kan vara oerhört värdefullt att få det, om man, som jag, vill ha det. Kanske jobbar jag med litet sådant om något år eller tre, har jag på känn. I mitt nästa företag, eller kanske på Google. Jag är en sådan där som skulle kunna ta den idén och stöpa verklighet av den. Med hög "fuck off"-faktor, som Aftonbladet kallade det härom dagen. Tvåtusentalets framgångsbild, tydligen. Yay.
Jag undrar vad nästa melodi kan tänkas bli. Och vad chansen att Aftonbladet-länken fungerar om femtio år är. Jag tippar på att Aftonbladets kulturskymning för länkar är något eller några få år bakåt i tiden, på sin höjd. Långsiktigt tänkande och längre tidsperspektiv är det inte så väl beställt med på webben idag. Fast hon är ännu bara tonåring, om man ska vara petig; fyller moppe i år. Det kan nog dröja litet innan det där med att tänka framåt i livet riktigt kommer stort.
Uj. Det blir nog extra skumt med sömn idag. Nåja.
Och jag vill röra mig i den här hemmanaturen jag känner och förstår, medan jag har den omkring mig. Svensk urskog. Barrskog, björnmossa, små trattisar, gula kantareller och stenmurklor. Vildhallon, blåbär, lingon. Träd jag kan namnen på. Vet någonting om. Och myrstackar, tordyvlar, insekter, fåglar, småvilt, ornitologer, älg, fältbiologer, svampplockare, skojter och allt annat kul som smyger omkring mellan trädstammarna. Hemmaskog jag redan blivit litet så där nostalgisk över. En natur vars årstidsväxlingar följt mig sedan barnsben. Haren som sitter på skaren, liksom. Allt kommer jag inte hinna se igen innan jag far, men det som återstår känns värt att i alla fall passa på att lägga märke till och tycka om.
Sigge kvalade in i min kör idag. Jag bjöd in och firade med att laga litet piroger. Det tog precis lika löjligt länge att göra dem som vanligt, var lika kul som vanligt och blev lika tokigt gott som vanligt också. Och jag har tre pirogmåltider över för framtiden; mums. Det är kul hur språk naturligt formas av umgänget; hjärnan kastar sig in i så där fåniga banor man intuitivt vet sig ha gemensamt, och när fyllningen just håller på att rymma ur ett hål som rivits upp i degen när man försökt sig på litet för mycket färsblandning kan det hända att man kläcker ur sig dumheter som "Hull integrity breach imminent; all personal evacuate decks four through eight!" medan man febrilt försöker patcha ihop hålet med en bit av nästa pirogs degklump. Sen flydde vi det av ugnsvärme heta köket och tittade på stjärnor ute i svalkan på balkongen, hängmattade och pratade allmän strunt till rätt sent. På torsdag börjar sjungandet.
Jag har sovit väldigt mycket på sistone; litet så där som Sara på Roxen då hon var nere i sin depression, och uträttade mycket litet med mycket stort besvär på jobbet. Jag minns värmen i det rummet då vi alla stöttade varann; det var tokbra atmosfär i manualrummet på den tiden. Någon gång i framtiden vill jag åter jobba i en miljö där man på kul gemensamt beslutar sig för att ha dress code day och dyker upp i kostym, eller att ha herrmiddag, trots att den fagrare cirka hälften inte riktigt "kvalar in". Fast depression och utbrändhet är nog bådadera litet att ta i för vad som gnager mig. Jag känner mig mest litet ur balans. Det repar sig. Om det känns likadant när jag har hittat litet inte alldeles temporär famnvila kan jag nog kosta på mig en orolig min.
Och tills dess kan jag nog köpa bortåt tio timmar sömn i snitt per dygn. De där andra två timmarna får gärna omvandlas till litet livskvalitet så småningom i stället. Jag är bra på livskvalitet, när jag inte behöver servera den själv, utan kan ge mig på menyn för två.
Jag försökte leta rätt på bilderna av dress code day, troligen anno 2001, under någon timme, men för gäves; jag har ingen aning om vart de tog vägen i den uppsjö diskar och websiter de kan tänkas bo på. Hittar jag dem någon gång ska jag nog försöka se till att lägga allt på flickr, så jag har sådant på ett enda ställe jag garanterat kan leta rätt på det genom. På samma sätt som jag börjat sträva efter att få så mycket som möjligt av textuellt utbyte till GMail från ouppfostrade siter med skräpsamlingspolicy. Helst skulle jag vilja ha en gemensam överblick över all min text ut och in över tiden, tio, tjugo, femtio år.
Inte behöva hålla reda på när jag skrev vad och till vem och därigenom vilket medium det kan ha varit i och var det i så fall var jag skrev i början av tvåtusentalet, när jag börjar bli senil, men inte hindras från att gräva fram den där noten där jag uppfann det där ordet siochså. Eller vad jag nu kan tänkas vilja gräva fram. Vi är förstås rätt långt ifrån det där än; inte ens de mest självorganisatoriska har en enda sådan kanal idag, där allt samlas på hög. Men jag tror det kan vara oerhört värdefullt att få det, om man, som jag, vill ha det. Kanske jobbar jag med litet sådant om något år eller tre, har jag på känn. I mitt nästa företag, eller kanske på Google. Jag är en sådan där som skulle kunna ta den idén och stöpa verklighet av den. Med hög "fuck off"-faktor, som Aftonbladet kallade det härom dagen. Tvåtusentalets framgångsbild, tydligen. Yay.
Jag undrar vad nästa melodi kan tänkas bli. Och vad chansen att Aftonbladet-länken fungerar om femtio år är. Jag tippar på att Aftonbladets kulturskymning för länkar är något eller några få år bakåt i tiden, på sin höjd. Långsiktigt tänkande och längre tidsperspektiv är det inte så väl beställt med på webben idag. Fast hon är ännu bara tonåring, om man ska vara petig; fyller moppe i år. Det kan nog dröja litet innan det där med att tänka framåt i livet riktigt kommer stort.
Uj. Det blir nog extra skumt med sömn idag. Nåja.
postad 05:36 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar