06:47 Om strumpor och färger
Joorin är upprörd; världsordningen är bruten, ety alla tvättade strumpor inte längre matchar till hela par, vilket brukat vara fallet tidigare. (Joorin refereras här, ety Joorin har en komplikationsfull inställning till att citeras. Joorin äger dock förstås rätteligen sina ord, ehuru hur här verkshöjdslösa, vilket tillbörligen respekteras ovan. Slut parentes!)
Redin:
Matcha strumpor har jag inte gjort på åratal, det är ett onödigt arbete.
Padrone:
Sen jag köpte 40 par likadana strumpor och slängde alla mina gamla så har matchningen blivit mycket lättare.
Rickard Westman:
Jag tycker snarare det borde bli svårare, eftersom skillnaden mellan strumporna blir så liten. Däremot syns förstås matchningsfelen inte lika tydligt.
pd:
Har du strumporna i nån slags fifokö(*) för att få jämn förslitning?
Sten Sunnergren:
Är det önskvärt? Om alla slits lika mycket är ju alla lika fula och man har inga att ta till den dagen det är extra viktigt. Dessutom måste men köpa alla nya på en gång.
Hmmm... kanske ändå, för när man köper nya får man aldrig tag i likadana. Point taken.
(Men jag skulle nog ändå spara ett par par att ha vid speciella tillfällen.)
pd:
Ja, det är ju just för att alla ska slitas lika mycket som man behöver en fifokö.
Mange:
Hur gör man en sån på ett bra sätt? Har ett rör som man trycker in strumporna i i ena änden och tar ut dem i andra?
Johan Sundström:
Två förslag på samma triviala grundprincip:
A) Skjut upp tvätten tills alla strumpor är nyttjade en gång var.
B) Vid !A, organisera strumporna i två mängder, där strumporna ur mängden "förra tvätten" måste brukas innan du börjar använda strumpor ur mängden "senast tvättade".
En strump-FIFO behöver ju inte uppfylla riktigt alla krav man har på en data-FIFO för det här ändamålet. I vad mån man nu känner sig manad att säkerställa att alla ens strumpor nyttjas rättvist, så ingen blir buren oproportioneligt ofta. Vilket dock låter synnerligen svenskt, så det är säkert en jättebra princip.
Om jag inte dessförinnan skaffar mig partner som hindrar mig, kommer jag förmodligen prova Padrones linje någon gång innan jag fyller 40. Huruvida jag finner det önskvärt att säkerställa jämnt slitage eller nyttjande över populationen är nog mer oklart; jag tror inte min natur är nog visuellt pedantisk och hågad att fästa det någon nämnvärd uppmärksamhet. Varför ersätta ett pedanteri med ett annat, menar jag?
Jag undrar hur det skulle vara att ha 40 par snusmumriken-strumpor. Det är nog inga snusmumrikar på Padrones strumpor. Det närmsta jag har är nog en slips med snusmumrikar spädda med muminar, och kanske några sniffar. Och med litet tur några lilla My. Jag gillar snusmumrikar och små Myn. Troligtvis är utbudet såpass sparsamt att det inte skulle bli någon hård kamp om mina fötter; båda förlorar nog på walk over. Heter det nog.
(*) FIFO står för First In - First Out, det vill säga principen för en helt vanlig kö, i vardagligt lekmannatal. I sammanhanget LysKOM, där citerade midnattligautbyte skedde, är konceptet (datalogisk) kö ett mycket rikare begrepp med fler aspekter och möjliga variationer i egenskaper, på ungefär samma sätt som det i färgmedvetna människors vokabulär kan finnas en hel massa ord som fyller respektive spektrum mellan "svart" och "blå", eller "blå" och "grön" (medan det i många primitiva språk respektive nuvarande språks ursprung inte ens förekommit någon urskillning mellan dessa respektive färgrymders yttre gränser).
Tränade färgconnaîsseurer kan tänkas hävda att det existerar och kan kännas skillnad på alla möjliga upptänkliga färger som mörkgrönt, turkost, himmelsblått, marinblått, curacao, moderatblått, blåbär och bromtymolblått, och inte blott grönt och blått. En riktigt rävig färgkännare menar att allting är relativt, och börjar ställa komplicerade frågor som om det hela vore beroende på ljusförhållanden, hur många man fått i sig eller vilket pH det handlar om.
Jag hade en gång en flickvän, och två blå T-shirts som hon tyckte mycket om, minns jag. Hon lånade dem gärna, litet då och då, så där som händer i en del lättsamma förhållanden där man inte tar så hårt på det där med kalsonger, trosor, boxershorts, g-string eller tangas, men vi hade aldrig riktigt samma namn på dem; då hon bar dem var de lila, och när jag hade dem var de blå. (Bäraren har oomtvistligen tolkningsföreträde, förstås, även om jag i färg kan gå med på en viss ytterligare pondus och tyngd för flickors expertutlåtanden.)
Som jag själv fäster större emotionellt värde vid känsla än synintryck, och dessa alls inte var några särskilda nummer värda att tala om på den taktila skalan (till skillnad från mitt Tornado thin-thin-tunna, högt älskade exemplar av en silkesmjuk T-shirt, idag beklagligen mer hål än tröja, vilken jag befarar en dag kommer att möta sitt öde och sin bane i en mer visuellt än hjärtligt orienterad partner -- hör här min stilla bävan), övergick den ena i hennes lila ägo när vi bröt med varann. Och alls icke på några oegentliga vägar; jag vill minnas att det var min idé att den finge ett hem runt henne snarare än mig, och sällan har jag gett någon en bättre och mer väl emottagen present.
Månne låg det någon litet sardoniskt road romantisk tanke bakom att skilja paret från varann, snarare än att ge henne båda två; jag vet inte säkert och var säkert mer benägen att kuva sådana tankar då än nu och snarare låta dem hända än slå genom till mitt medvetande. Vi var rakt inte menade för varann, och som en bildlig storasyster kanske liter orättvist förskjuter sina missräkningar på en lika bildlig lillebror, tycks dessa tvillingar ha fått åtnjuta samma separation. (Bildliga, för att jag inte kan komma på någon gång min egen gjort något sådant där.) Den har i alla fall blivit en litet glad påminnelse om att de två är separerade, i en sådan där charmerande indirekt symbolik som nästan bara förekommer litterärt och i en del bättre film.
De hade nog båda mist all den färg de någonsin kommer berövas, redan när hon stidtade sin första bekantskap med dem, och jag har kvar min än i garderoben. Den åker fram någon gång ibland, när mina mjukare nummer kastar en skugga över samvetet i en dignande tvättkorg. Med största sannolikhet är den lika identiskt blå idag som hennes lila.
Redin:
Matcha strumpor har jag inte gjort på åratal, det är ett onödigt arbete.
Padrone:
Sen jag köpte 40 par likadana strumpor och slängde alla mina gamla så har matchningen blivit mycket lättare.
Rickard Westman:
Jag tycker snarare det borde bli svårare, eftersom skillnaden mellan strumporna blir så liten. Däremot syns förstås matchningsfelen inte lika tydligt.
pd:
Har du strumporna i nån slags fifokö(*) för att få jämn förslitning?
Sten Sunnergren:
Är det önskvärt? Om alla slits lika mycket är ju alla lika fula och man har inga att ta till den dagen det är extra viktigt. Dessutom måste men köpa alla nya på en gång.
Hmmm... kanske ändå, för när man köper nya får man aldrig tag i likadana. Point taken.
(Men jag skulle nog ändå spara ett par par att ha vid speciella tillfällen.)
pd:
Ja, det är ju just för att alla ska slitas lika mycket som man behöver en fifokö.
Mange:
Hur gör man en sån på ett bra sätt? Har ett rör som man trycker in strumporna i i ena änden och tar ut dem i andra?
Johan Sundström:
Två förslag på samma triviala grundprincip:
A) Skjut upp tvätten tills alla strumpor är nyttjade en gång var.
B) Vid !A, organisera strumporna i två mängder, där strumporna ur mängden "förra tvätten" måste brukas innan du börjar använda strumpor ur mängden "senast tvättade".
En strump-FIFO behöver ju inte uppfylla riktigt alla krav man har på en data-FIFO för det här ändamålet. I vad mån man nu känner sig manad att säkerställa att alla ens strumpor nyttjas rättvist, så ingen blir buren oproportioneligt ofta. Vilket dock låter synnerligen svenskt, så det är säkert en jättebra princip.
Om jag inte dessförinnan skaffar mig partner som hindrar mig, kommer jag förmodligen prova Padrones linje någon gång innan jag fyller 40. Huruvida jag finner det önskvärt att säkerställa jämnt slitage eller nyttjande över populationen är nog mer oklart; jag tror inte min natur är nog visuellt pedantisk och hågad att fästa det någon nämnvärd uppmärksamhet. Varför ersätta ett pedanteri med ett annat, menar jag?
Jag undrar hur det skulle vara att ha 40 par snusmumriken-strumpor. Det är nog inga snusmumrikar på Padrones strumpor. Det närmsta jag har är nog en slips med snusmumrikar spädda med muminar, och kanske några sniffar. Och med litet tur några lilla My. Jag gillar snusmumrikar och små Myn. Troligtvis är utbudet såpass sparsamt att det inte skulle bli någon hård kamp om mina fötter; båda förlorar nog på walk over. Heter det nog.
(*) FIFO står för First In - First Out, det vill säga principen för en helt vanlig kö, i vardagligt lekmannatal. I sammanhanget LysKOM, där citerade midnattligautbyte skedde, är konceptet (datalogisk) kö ett mycket rikare begrepp med fler aspekter och möjliga variationer i egenskaper, på ungefär samma sätt som det i färgmedvetna människors vokabulär kan finnas en hel massa ord som fyller respektive spektrum mellan "svart" och "blå", eller "blå" och "grön" (medan det i många primitiva språk respektive nuvarande språks ursprung inte ens förekommit någon urskillning mellan dessa respektive färgrymders yttre gränser).
Tränade färgconnaîsseurer kan tänkas hävda att det existerar och kan kännas skillnad på alla möjliga upptänkliga färger som mörkgrönt, turkost, himmelsblått, marinblått, curacao, moderatblått, blåbär och bromtymolblått, och inte blott grönt och blått. En riktigt rävig färgkännare menar att allting är relativt, och börjar ställa komplicerade frågor som om det hela vore beroende på ljusförhållanden, hur många man fått i sig eller vilket pH det handlar om.
Jag hade en gång en flickvän, och två blå T-shirts som hon tyckte mycket om, minns jag. Hon lånade dem gärna, litet då och då, så där som händer i en del lättsamma förhållanden där man inte tar så hårt på det där med kalsonger, trosor, boxershorts, g-string eller tangas, men vi hade aldrig riktigt samma namn på dem; då hon bar dem var de lila, och när jag hade dem var de blå. (Bäraren har oomtvistligen tolkningsföreträde, förstås, även om jag i färg kan gå med på en viss ytterligare pondus och tyngd för flickors expertutlåtanden.)
Som jag själv fäster större emotionellt värde vid känsla än synintryck, och dessa alls inte var några särskilda nummer värda att tala om på den taktila skalan (till skillnad från mitt Tornado thin-thin-tunna, högt älskade exemplar av en silkesmjuk T-shirt, idag beklagligen mer hål än tröja, vilken jag befarar en dag kommer att möta sitt öde och sin bane i en mer visuellt än hjärtligt orienterad partner -- hör här min stilla bävan), övergick den ena i hennes lila ägo när vi bröt med varann. Och alls icke på några oegentliga vägar; jag vill minnas att det var min idé att den finge ett hem runt henne snarare än mig, och sällan har jag gett någon en bättre och mer väl emottagen present.
Månne låg det någon litet sardoniskt road romantisk tanke bakom att skilja paret från varann, snarare än att ge henne båda två; jag vet inte säkert och var säkert mer benägen att kuva sådana tankar då än nu och snarare låta dem hända än slå genom till mitt medvetande. Vi var rakt inte menade för varann, och som en bildlig storasyster kanske liter orättvist förskjuter sina missräkningar på en lika bildlig lillebror, tycks dessa tvillingar ha fått åtnjuta samma separation. (Bildliga, för att jag inte kan komma på någon gång min egen gjort något sådant där.) Den har i alla fall blivit en litet glad påminnelse om att de två är separerade, i en sådan där charmerande indirekt symbolik som nästan bara förekommer litterärt och i en del bättre film.
De hade nog båda mist all den färg de någonsin kommer berövas, redan när hon stidtade sin första bekantskap med dem, och jag har kvar min än i garderoben. Den åker fram någon gång ibland, när mina mjukare nummer kastar en skugga över samvetet i en dignande tvättkorg. Med största sannolikhet är den lika identiskt blå idag som hennes lila.
postad 06:47 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar