23:06 Regelbundenhet och munhuggande
Regelbundenhet är underskattat. Jag ska nog prova mer regelbundenhet. Sjunga torsdag kväll: jättebra. Nu har mödernet kapat tisdagkvällarna för mig, vilket nog också är rätt bra; dels får hon mjukstart på att flytta in i lägenheten till hösten när jag själv flyttar ur den, och dels får jag pli på att rätt givet laga bra krubb en gång i veckan, rätt tidpunkt, och i övrigt enligt konstens alla regler. (Hon har nämligen börjat sjunga i en kör här, hon med, inne i stan, och skulle inte fixa att ta sig tre mil ut i skogens sus efter det, mitt i natten.)
Jag har rätt god lust att försöka kapa någons onsdagkvällar också, till att bjuda på/laga gemensam middag en gång i veckan, och/eller kanske dito måndag. Just att ritualisera, så det inte blir en gång varefter man båda är överens om att det där var en bra idé! Det gör vi igen någon gång! och sen inte gör det igen. Så där som det blir varje gång jag och Jenny ses, för att vi båda är kassa på att få till det där dubbelriktad kommunikation med just varann. (Vi är nästan underhållande dåliga på det, av någon anledning, men envisas med att knacka på och säga Du! Vi hittar på något! utan dubbelriktat medium. Jag tippar att elpost vore alldeles för lätt.)
Jag såg ett fint ord idag som jag aldrig hört talas om förut: avskedsintervju. Fint, som i å! vilka bra företag det är som håller intervju med de som lämnar det, för att ta reda på varför tidigare anställda lämnar dem, för att se om det finns någon trend som behöver brytas, eller så. Tänk om, säg, banker skulle ha samma policy kring kunder. Det har inte, till exempel, Nordea. (Jaja. Ingenting hindrar mig från att skriva ett konkret uppunktat brev till någon lagom högt uppsatt person på Nordea och berätta för dem hur det kom sig att jag sade upp bekantskapen och vad jag tror att de skulle vinna på att ändra på. Jag ska. Någon gång.)
Det har varit en dag av dualism. En massa dualog. (Okej, dialog. Fast idag kändes det mer som dualoger, även om di onekligen hade rankat rätt mycket högre ändå på de skalorna. Men det är ohyfsat att drömma så där konkret och så här öppet. Hoppsan!)
En massa olika dun har det varit. Härliga människor. Härliga flickor. Honor. Äsch, jag känner inget riktigt bra åldersneutralt ord för flicka som inte ger en klåda i ögonen. Flickor, säger vi.
En lärarinna jag språkade som kortast med igår kväll, klass 3-4, med en underbar pli på och ett naturligt utbyte och samarbete med sina små ljus., vad det verkade. Jag blev så förtjust i hennes metod för att lätta sorlet; PPB. Pannan På Bänken. Vem som helst i klassen kunde tydligen initiera det, följt av kedjereaktion och tystnad. Härligt. Positivt använt grupptryck. Ack så ovanligt.
Vi språkade ned oss ordentligt om män i skola och barnomsorg med mera runt ikring, a propos att jag tänkte sätta den karriären på pause och nosa på andra delar av livet och världen, och mitt i alltsammans snavade jag på den felande länken, eller närmare bestämt den sorts människor det irriterade sönder mig att lärarutbildningen mer eller mindre selekterar bort från lärarkarriären -- de som är starkt praktiskt och hjärtligt, snarare än teoretiskt och upp i huvudet och bara ena halvan av huvudet -- lagda, som sätter människan framför allt och som, liksom jag själv, inte vill börja sitt kall med tre till fem års teoretiska studier, utan hellre går in i och upptäcker studiebehovet genom praktik och de behov till vidareutveckling man märker med konkret grund i en praktik. Lärlingskap. Gesällår. Med fördjupning, breddning och specialisering i teori, men med fötterna på jorden och blick för var allting passar in hela tiden. Och inte ett skitlass utredande uppsatser på akademisk höjd för att kunna prata omkull vanligt folk om diskurser och genusperspektiv för att förläna yrket akademisk höjd och därtill tillkommande status, som den mindervärdeskomplexa statustanken verkar lyda.
Nå, jag stötte på en av dessa som selekterats bort ur min egen årskull redan innan de började; den där tomma känslan av att vara ensamt kommen ur ett kall för att arbeta med barn, jag, en karl, som inte sällan kom över mig bland människor som var förtjusta i tanken över att bestämma. Styra showen. Veta bäst. Skriva sin kunskap på näsan på barn orustade med kritiskt tänkande. Snarare än att odla det i dem, ge dem en stabil egengrund att stå på och verka utifrån. Jag överidealiserar och Jesusifierar förstås mig själv och demoniserar det fulaste av vad jag såg omkring mig här, men i alla fall; det finns och odlas fram en massa saker jag inte vilja se prunkande i den där högborgen som colibakterieodlingar på agarplattor, och många av de bästa stoppades i dörren eller hänvisades tillbaka att jobba som obehöriga lärare eller göra någonting annat. Igen, precis som det jag skrev om härom dagen, ett benhårt fokus på allt det teoretiska och en slags slapphänt blick på människan.
Sen tittade det in en glad Ida-nuna (ännu en nybekant, bara dagar gammal) och pratade litet på mig, och något med den nunan gör mig busig och uppsluppen, varpå jag en stund flirtade vilt med henne. Jättekul, och vi tycks trigga en massa glädje i varann när vi kraschlandar ett slag i varandras verklighet. Hon far till Australen om några dagar; det var så jag snavade på henne senast, och förtjust slog mig i slang om hon satt fast i samma rävsax av att inte kunna bygga meningsfull närhet före avfärd, precis som jag själv. Nå, hon proklamerar sig i alla fall som söt, elak och självsäker, och jag upptäcker att jag leker mycket vildare lekar med henne än jag brukar. Och det är rätt kul, också. Och det finns inte en chans i världen att hon inte får pojkvän down under, skriver jag i samma ögonblick som jag begriper att det förstås finns alla chanser i världen om hon är lika kräsen på pojkar som väl någon pojk skulle vara till att inte nöja sig med något sämre än hon. :-) Nå, fullt av gladtjatter, i alla fall, med någon vars nusituation jag kan relatera till stenhårt.
Sen pratar jag bort resten av kvällen med en dito tokigt trevlig och lokalt bosatt Lisa, vilken motanfallit mig per ICQ efter att jag snavat någon nyfikenhet på henne, på bra nära samma grundton, men litet närmare hjärtat. Och jag har trivts något oerhört. Vi hade båda för fulla schemata för att hitta på någon dag att laga middag på, vilket är någon slags första för mig, tror jag. Synd men kul på samma gång och ett annat plan.
Men jag skulle som sagt gärna ha middagssällskap i morgon, för det är roligare att ta sig för att laga något kul och ha litet umgänge på samma gång. Jag är litet sugen på kyckling i apelsinsås. Bjud in dig, så blir jag glad! :-)
Jag har rätt god lust att försöka kapa någons onsdagkvällar också, till att bjuda på/laga gemensam middag en gång i veckan, och/eller kanske dito måndag. Just att ritualisera, så det inte blir en gång varefter man båda är överens om att det där var en bra idé! Det gör vi igen någon gång! och sen inte gör det igen. Så där som det blir varje gång jag och Jenny ses, för att vi båda är kassa på att få till det där dubbelriktad kommunikation med just varann. (Vi är nästan underhållande dåliga på det, av någon anledning, men envisas med att knacka på och säga Du! Vi hittar på något! utan dubbelriktat medium. Jag tippar att elpost vore alldeles för lätt.)
Jag såg ett fint ord idag som jag aldrig hört talas om förut: avskedsintervju. Fint, som i å! vilka bra företag det är som håller intervju med de som lämnar det, för att ta reda på varför tidigare anställda lämnar dem, för att se om det finns någon trend som behöver brytas, eller så. Tänk om, säg, banker skulle ha samma policy kring kunder. Det har inte, till exempel, Nordea. (Jaja. Ingenting hindrar mig från att skriva ett konkret uppunktat brev till någon lagom högt uppsatt person på Nordea och berätta för dem hur det kom sig att jag sade upp bekantskapen och vad jag tror att de skulle vinna på att ändra på. Jag ska. Någon gång.)
Det har varit en dag av dualism. En massa dualog. (Okej, dialog. Fast idag kändes det mer som dualoger, även om di onekligen hade rankat rätt mycket högre ändå på de skalorna. Men det är ohyfsat att drömma så där konkret och så här öppet. Hoppsan!)
En massa olika dun har det varit. Härliga människor. Härliga flickor. Honor. Äsch, jag känner inget riktigt bra åldersneutralt ord för flicka som inte ger en klåda i ögonen. Flickor, säger vi.
En lärarinna jag språkade som kortast med igår kväll, klass 3-4, med en underbar pli på och ett naturligt utbyte och samarbete med sina små ljus., vad det verkade. Jag blev så förtjust i hennes metod för att lätta sorlet; PPB. Pannan På Bänken. Vem som helst i klassen kunde tydligen initiera det, följt av kedjereaktion och tystnad. Härligt. Positivt använt grupptryck. Ack så ovanligt.
Vi språkade ned oss ordentligt om män i skola och barnomsorg med mera runt ikring, a propos att jag tänkte sätta den karriären på pause och nosa på andra delar av livet och världen, och mitt i alltsammans snavade jag på den felande länken, eller närmare bestämt den sorts människor det irriterade sönder mig att lärarutbildningen mer eller mindre selekterar bort från lärarkarriären -- de som är starkt praktiskt och hjärtligt, snarare än teoretiskt och upp i huvudet och bara ena halvan av huvudet -- lagda, som sätter människan framför allt och som, liksom jag själv, inte vill börja sitt kall med tre till fem års teoretiska studier, utan hellre går in i och upptäcker studiebehovet genom praktik och de behov till vidareutveckling man märker med konkret grund i en praktik. Lärlingskap. Gesällår. Med fördjupning, breddning och specialisering i teori, men med fötterna på jorden och blick för var allting passar in hela tiden. Och inte ett skitlass utredande uppsatser på akademisk höjd för att kunna prata omkull vanligt folk om diskurser och genusperspektiv för att förläna yrket akademisk höjd och därtill tillkommande status, som den mindervärdeskomplexa statustanken verkar lyda.
Nå, jag stötte på en av dessa som selekterats bort ur min egen årskull redan innan de började; den där tomma känslan av att vara ensamt kommen ur ett kall för att arbeta med barn, jag, en karl, som inte sällan kom över mig bland människor som var förtjusta i tanken över att bestämma. Styra showen. Veta bäst. Skriva sin kunskap på näsan på barn orustade med kritiskt tänkande. Snarare än att odla det i dem, ge dem en stabil egengrund att stå på och verka utifrån. Jag överidealiserar och Jesusifierar förstås mig själv och demoniserar det fulaste av vad jag såg omkring mig här, men i alla fall; det finns och odlas fram en massa saker jag inte vilja se prunkande i den där högborgen som colibakterieodlingar på agarplattor, och många av de bästa stoppades i dörren eller hänvisades tillbaka att jobba som obehöriga lärare eller göra någonting annat. Igen, precis som det jag skrev om härom dagen, ett benhårt fokus på allt det teoretiska och en slags slapphänt blick på människan.
Sen tittade det in en glad Ida-nuna (ännu en nybekant, bara dagar gammal) och pratade litet på mig, och något med den nunan gör mig busig och uppsluppen, varpå jag en stund flirtade vilt med henne. Jättekul, och vi tycks trigga en massa glädje i varann när vi kraschlandar ett slag i varandras verklighet. Hon far till Australen om några dagar; det var så jag snavade på henne senast, och förtjust slog mig i slang om hon satt fast i samma rävsax av att inte kunna bygga meningsfull närhet före avfärd, precis som jag själv. Nå, hon proklamerar sig i alla fall som söt, elak och självsäker, och jag upptäcker att jag leker mycket vildare lekar med henne än jag brukar. Och det är rätt kul, också. Och det finns inte en chans i världen att hon inte får pojkvän down under, skriver jag i samma ögonblick som jag begriper att det förstås finns alla chanser i världen om hon är lika kräsen på pojkar som väl någon pojk skulle vara till att inte nöja sig med något sämre än hon. :-) Nå, fullt av gladtjatter, i alla fall, med någon vars nusituation jag kan relatera till stenhårt.
Sen pratar jag bort resten av kvällen med en dito tokigt trevlig och lokalt bosatt Lisa, vilken motanfallit mig per ICQ efter att jag snavat någon nyfikenhet på henne, på bra nära samma grundton, men litet närmare hjärtat. Och jag har trivts något oerhört. Vi hade båda för fulla schemata för att hitta på någon dag att laga middag på, vilket är någon slags första för mig, tror jag. Synd men kul på samma gång och ett annat plan.
Men jag skulle som sagt gärna ha middagssällskap i morgon, för det är roligare att ta sig för att laga något kul och ha litet umgänge på samma gång. Jag är litet sugen på kyckling i apelsinsås. Bjud in dig, så blir jag glad! :-)
postad 23:06 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar