06:22 Söndagssummering
Jag ligger i min hängmatta på balkongen och tittar upp mot stjärnorna. Det är svalt i luften (tretton grader), mörkt, och det enda som då och då bryter tystnaden när vinden ruskar om i träden längsmed cykelvägsallén ett par kvarter bort. Om en vecka ligger jag nog och sover intill en kär vän. Jag vet inte riktigt vad jag tänker företa mig med veckan dit.
Bytte några ord med en trolig framtida bekant i natt i LysKOM. Han ska också flytta till Silicon Valley; resan avgår redan om ett par veckor. Han ska jobba på Google, tänkte bo i San Francisco city och ta googlebussen ut till Mountain View om morgnarna. De har egna bussar från city; det är en rätt lång biltur mellan stad och campus, och jag är själv rätt nöjd med tanken på att inte behöva sitta i bil någon timme om dagen för att kunna jobba. Fast buss kan nog vara rätt okej med; jag provade ju på något liknande i gymnasiet, och även om det bara var en mil och inte fem-sex, tippar jag att det går att lära sig leva med. I synnerhet som de har wifinät på bussen. I hela Mountain View med, för den delen. Det ska bli kul att hälsa på dem på jobbet, så småningom, han och den andra svensk jag redan känner till på plats. De lär ha god mathållning på sitt lilla campus med.
Det känns ganska fjärran, det med. För att inte tala om människor jag bara når genom nätet. Alldeles för avlägsna. Min hängmatta känns väldigt här. Här är bra.
Jag hade en rätt bra dag. Sobalunchbjudningen var trevlig; det räckte lagom till fem plus midnattsjagaren jag tog efter en tupplur vid niosnåret. Det doftar fortfarande litet kikkomanstekt vitlök i lägenheten, efter tillbehöret Leif tagit med. En rätt trevlig doft; den ger litet karaktär åt hemmet, noterade jag när jag kom hem från körandet efter kvällens Taizémässa. En subtil trivselhöjare som välkomnar en hem. Och nu blev jag plötsligt väldigt sugen på morotsjuice; jag ska nog hämta mig ett glas.
Brämhults är bra. Undrar om det finns lika bra där borta, eller om jag får börja juicecentrifugera egen. Jag stod och dreglade över en mixerstav med tillbehör igår på ICA Maxi, men slog inte till. Dels vet jag ju inte riktigt vad jag vill ha, dels känns det litet fånigt att köpa pryttlar för ett elsystem jag lämnar bakom mig. Något att göra smoothies med, något att göra juste juice med. Troligen blir det väl två mojtar.
Jag fick motionera min talade engelska litet under mässan, mitt i allt sjungandet; det var några strofer ur Marcusevangeliet som lästes, och de ville ha dem på engelska med och frågade snällt, så jag erbjöd mig. Mysig gammalengelska med ord som "saith" och "unto". Roligast var dock att bli tillfrågad om vilken del av Storbritannien jag bott i efteråt; Skottland? På vilket man svarar "Njä, men jag håller på att flytta till USA." och småtjattrar en stund. Med litet tur behåller jag min hög(lands?)engelska även i västerled. Jag tycker om att höra mig själv prata engelska. Inte riktigt lika gåshud som att höra exets engelska, men jag är väl rätt immun mot min egen, kan tänka.
En timme före mässan var jag på nyuppstartmötet med operagruppen Figaro; det ska bli några (tre, tror jag) omföreställningar den här hösten, och i alla fall nypremiären tänkte jag vara med på själv den sjunde oktober (i domkyrkans församlingshem). Det är för övrigt en rätt fantastisk byggnad; en stor, tung stenkoloss i tre våningar, gammal som gatan och full av ett virrvarr korridorer och sidtrappor. Scenen är överst och idag såg jag den för första gången i sommardagsljus. Fönstren var öppna åt båda håll, på ena sidan med domkyrkoparkens höga kastanjer (tror jag; almarna är väl bara på andra sidan kyrkkroppen?) och på den andra tak som breder ut sig mot skogarna åt horisonten till. Det fläktade skönt, och när man stod mitt på scengolvet och kunde blicka ut åt båda håll kändes det som att ha bordat en nätt regatta med vida utsikt åt båda håll över nejderna mer än som att stå i ett rum i ett ofantligt tungt hus. Man känner höjden, men utan svindelkänslor; hon mäter nog knappa tio meter över däck, och runt omkring är det fri luft på båda sidor.
Det var härligt att höra musiken och sångerna ur första akten igen, men i praktiken hann jag bara själv vara med på uppsjungningen; man kommer inte så långt på femtio minuter, och mitt första körinhopp var nog först några minuter efter att förövningen inför mässan började. Å andra sidan var det ingen annan i kören som kunnat inställa sig ändå, så det hade blivit en litet fånig övning i vilket fall. Men det var kul att se alla ansikten igen, och skådespelet är fantastiskt inlevelsefullt.
Förresten, jag vet en sak jag vill göra i veckan. Jag vill rycka tag i Lina, och ge henne en ordentlig kram. Hon behöver komma loss ur sin cykel av självförintande; det gör ont i en att läsa om det. Jag låg och tänkte på det när jag just vaknat vid midnatt; får jag inte krama om henne snart blir jag knäpp, och är det någonting som är fånigt och onödigt så är det att skjuta bra saker på framtiden. Det är bara ett sätt att spä ut alla bra saker så det blir färre bra saker över större tidsrymder. Dåligt. Gör man någonting bra idag, kan man göra något bra i övermorgon med. Liksom.
Kan man sen kombinera den med en massa bra prat: så mycket bättre. Men jag ska inte skriva några agendor; det blir vad hon vill och tål.
Kyckling med apelsinsås känns också som en sådan där sak veckan gärna kan få innehålla. Jag tror vi säger så. Och nu har närmsta stjärnan vaknat. Jag är sugen på en till tupplur innan dagen drar igång. Vi ses.
Bytte några ord med en trolig framtida bekant i natt i LysKOM. Han ska också flytta till Silicon Valley; resan avgår redan om ett par veckor. Han ska jobba på Google, tänkte bo i San Francisco city och ta googlebussen ut till Mountain View om morgnarna. De har egna bussar från city; det är en rätt lång biltur mellan stad och campus, och jag är själv rätt nöjd med tanken på att inte behöva sitta i bil någon timme om dagen för att kunna jobba. Fast buss kan nog vara rätt okej med; jag provade ju på något liknande i gymnasiet, och även om det bara var en mil och inte fem-sex, tippar jag att det går att lära sig leva med. I synnerhet som de har wifinät på bussen. I hela Mountain View med, för den delen. Det ska bli kul att hälsa på dem på jobbet, så småningom, han och den andra svensk jag redan känner till på plats. De lär ha god mathållning på sitt lilla campus med.
Det känns ganska fjärran, det med. För att inte tala om människor jag bara når genom nätet. Alldeles för avlägsna. Min hängmatta känns väldigt här. Här är bra.
Jag hade en rätt bra dag. Sobalunchbjudningen var trevlig; det räckte lagom till fem plus midnattsjagaren jag tog efter en tupplur vid niosnåret. Det doftar fortfarande litet kikkomanstekt vitlök i lägenheten, efter tillbehöret Leif tagit med. En rätt trevlig doft; den ger litet karaktär åt hemmet, noterade jag när jag kom hem från körandet efter kvällens Taizémässa. En subtil trivselhöjare som välkomnar en hem. Och nu blev jag plötsligt väldigt sugen på morotsjuice; jag ska nog hämta mig ett glas.
Brämhults är bra. Undrar om det finns lika bra där borta, eller om jag får börja juicecentrifugera egen. Jag stod och dreglade över en mixerstav med tillbehör igår på ICA Maxi, men slog inte till. Dels vet jag ju inte riktigt vad jag vill ha, dels känns det litet fånigt att köpa pryttlar för ett elsystem jag lämnar bakom mig. Något att göra smoothies med, något att göra juste juice med. Troligen blir det väl två mojtar.
Jag fick motionera min talade engelska litet under mässan, mitt i allt sjungandet; det var några strofer ur Marcusevangeliet som lästes, och de ville ha dem på engelska med och frågade snällt, så jag erbjöd mig. Mysig gammalengelska med ord som "saith" och "unto". Roligast var dock att bli tillfrågad om vilken del av Storbritannien jag bott i efteråt; Skottland? På vilket man svarar "Njä, men jag håller på att flytta till USA." och småtjattrar en stund. Med litet tur behåller jag min hög(lands?)engelska även i västerled. Jag tycker om att höra mig själv prata engelska. Inte riktigt lika gåshud som att höra exets engelska, men jag är väl rätt immun mot min egen, kan tänka.
En timme före mässan var jag på nyuppstartmötet med operagruppen Figaro; det ska bli några (tre, tror jag) omföreställningar den här hösten, och i alla fall nypremiären tänkte jag vara med på själv den sjunde oktober (i domkyrkans församlingshem). Det är för övrigt en rätt fantastisk byggnad; en stor, tung stenkoloss i tre våningar, gammal som gatan och full av ett virrvarr korridorer och sidtrappor. Scenen är överst och idag såg jag den för första gången i sommardagsljus. Fönstren var öppna åt båda håll, på ena sidan med domkyrkoparkens höga kastanjer (tror jag; almarna är väl bara på andra sidan kyrkkroppen?) och på den andra tak som breder ut sig mot skogarna åt horisonten till. Det fläktade skönt, och när man stod mitt på scengolvet och kunde blicka ut åt båda håll kändes det som att ha bordat en nätt regatta med vida utsikt åt båda håll över nejderna mer än som att stå i ett rum i ett ofantligt tungt hus. Man känner höjden, men utan svindelkänslor; hon mäter nog knappa tio meter över däck, och runt omkring är det fri luft på båda sidor.
Det var härligt att höra musiken och sångerna ur första akten igen, men i praktiken hann jag bara själv vara med på uppsjungningen; man kommer inte så långt på femtio minuter, och mitt första körinhopp var nog först några minuter efter att förövningen inför mässan började. Å andra sidan var det ingen annan i kören som kunnat inställa sig ändå, så det hade blivit en litet fånig övning i vilket fall. Men det var kul att se alla ansikten igen, och skådespelet är fantastiskt inlevelsefullt.
Förresten, jag vet en sak jag vill göra i veckan. Jag vill rycka tag i Lina, och ge henne en ordentlig kram. Hon behöver komma loss ur sin cykel av självförintande; det gör ont i en att läsa om det. Jag låg och tänkte på det när jag just vaknat vid midnatt; får jag inte krama om henne snart blir jag knäpp, och är det någonting som är fånigt och onödigt så är det att skjuta bra saker på framtiden. Det är bara ett sätt att spä ut alla bra saker så det blir färre bra saker över större tidsrymder. Dåligt. Gör man någonting bra idag, kan man göra något bra i övermorgon med. Liksom.
Kan man sen kombinera den med en massa bra prat: så mycket bättre. Men jag ska inte skriva några agendor; det blir vad hon vill och tål.
Kyckling med apelsinsås känns också som en sådan där sak veckan gärna kan få innehålla. Jag tror vi säger så. Och nu har närmsta stjärnan vaknat. Jag är sugen på en till tupplur innan dagen drar igång. Vi ses.
postad 06:22 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar