19:10 Inlånt spagäst
Ett nästandygn inlånt besökande exflickvän gjorde oss båda oerhört gott, och jag förstår litet mer av livet i backspegeln med, till min fascination. Hur vi blev någonting alls, till exempel, som nu framstår i en så mycket lustigare dager. En serie synnerligen lyckliga slumper i samverkan.
I vanlig ordning har jag litet svårt att bestämma mig över om jag vill frossa i minnet av hennes härvaro, av känslan av hennes kropp under mina händer igen, av känsloarbetet i famn och tårar och att vara där för, hjälpa genom, nosa i, förstå och vidga sig för, allt vi gjort tillsammans, eller de större sammanhang i det förflutna som plötsligt tecknades i min förståelse för det som var och var vi stod och hur vårt då utspelade sig, som en så där facitbegriplig dockteater, där tittaren inte bara får se vad som händer, utan får veta också varför det händer; vilka motiv som väger mot vilka bräckliga jämvikter.
Mest av allt vill jag nog egentligen åt hudfrossan, för den har mina känselceller skrikit efter som mest på senare tid och drunknat som lyckligast i när jag åter fick krypa in med armarna under T-shirt-kanten och sluta hennes rygg i min famn och trycka henne mot mig igen, men det är samma slags törst efter det jag alltid får, och samma slags genomstrålande värme att dricka henne som någon annan och jag har väl egentligen redan formulerat och omformulerat den lyckan i drömska kaskader gång efter annan, även om förnyelsen, situationerna och stunderna alltid serverar upplevelsen på tusen nya, om snarlika, sätt. Och det förblir lycklig verbal onani över rikare sinnliga intryck.
Och jag kommer aldrig lyckas förmedla hur oersättligt hud mot hud är, hur underbart det är att känna även dig som läsare, vem du än är, så där nära. Även om jag vill och önskar att var och en får min förståelse för det, en förståelse som kryper långt in i känslomärg och ben, för den rikedom och det värde jag känner i den där kroppen. En kropp som fått lära sig hur den ska se ut, späkas, pyntas, tränas, svältas, skämmas, gömmas, visas, presenteras, framhävas, iklädas, avklädas, vikas ut, säljas, bytas, intecknas och alldeles fullkomligt glömmas bort som taktil varelse. Vafan!, kort sagt. Men tills jag lär känna någon igen som trivs lika bra i sin kropp igen som jag med den lär jag väl fortsätta tjata, i hopp om att få litet repetitionsverkan att gå in hos någon som vågar lyssna och ta det till sig.
Hennes liv syns mig numera nästan bara i dess stundoma svackor, och hon skäms litet över att så litet av det läcker norröver, men jag gör rätt små anspråk på henne, och då jag dessutom känner mig mer värdefull i det svåra än när hela livet är i utmärkt trim, är det ingenting allvarligt för mig. Jag förlikade mig med att inte ha henne när vi bröt, och bor man i vilket fall åtskilliga timmar bort med buss, ser jag egentligen inte mycket poäng i att ha det på något annat vis. Hade hon haft en naturlig fallenhet att leva med ett ben i ord, som jag haft på sistone hade det varit naturligt att följa i även hennes lyckor, men hellre synkar jag något sällsynt ibland än inte alls, pysslar om och hjälper till vad litet jag kan med känsloarbetet, när hon behöver det.
Det är egentligen bara en enda sak hon uttryckligen inte kan förhandla bort eller avsäga sig från när vi råkas (eller två, inräknat även känsloarbetet och det tillhörande förutsättningslösa öppna samtal om känslor, livet och allting, men det har heller aldrig funnits på hennes karta att undvika), och den gör sig väl strängt taget inte så bra i text. (Sanning med modifikation; jag är bara inte sugen på att erotexploatera just nu och har dessutom lovsjungit riktigt bra känselåterkopplingsskådespel förut. Mums är vad det är!)
En liten slutanekdot finns det dock plats för. Jag är rätt säker på att vi var inne på något sådant där ämne i diskussionen (setting: pillow talk), att döma av min egen hjärnas skenkopplingar. Hon tog just upp ordet metafor, troligen a propos någonting tidigare i samtalet om omättlighet, och skämtade litet om dess direkta motsats "hungriga vargar", när jag fyllde i att jag snarare tyckte motsatsen vore "svälta räv", så där litet spelat indignerat antydandes någonting i undertonen. Sen kollapsade hon i skratt.
Jag kommer sakna henne. Ganska många. Men förhoppningsvis också hitta nya kloka människor man blir så där snabb i tungan kring själv.
I vanlig ordning har jag litet svårt att bestämma mig över om jag vill frossa i minnet av hennes härvaro, av känslan av hennes kropp under mina händer igen, av känsloarbetet i famn och tårar och att vara där för, hjälpa genom, nosa i, förstå och vidga sig för, allt vi gjort tillsammans, eller de större sammanhang i det förflutna som plötsligt tecknades i min förståelse för det som var och var vi stod och hur vårt då utspelade sig, som en så där facitbegriplig dockteater, där tittaren inte bara får se vad som händer, utan får veta också varför det händer; vilka motiv som väger mot vilka bräckliga jämvikter.
Mest av allt vill jag nog egentligen åt hudfrossan, för den har mina känselceller skrikit efter som mest på senare tid och drunknat som lyckligast i när jag åter fick krypa in med armarna under T-shirt-kanten och sluta hennes rygg i min famn och trycka henne mot mig igen, men det är samma slags törst efter det jag alltid får, och samma slags genomstrålande värme att dricka henne som någon annan och jag har väl egentligen redan formulerat och omformulerat den lyckan i drömska kaskader gång efter annan, även om förnyelsen, situationerna och stunderna alltid serverar upplevelsen på tusen nya, om snarlika, sätt. Och det förblir lycklig verbal onani över rikare sinnliga intryck.
Och jag kommer aldrig lyckas förmedla hur oersättligt hud mot hud är, hur underbart det är att känna även dig som läsare, vem du än är, så där nära. Även om jag vill och önskar att var och en får min förståelse för det, en förståelse som kryper långt in i känslomärg och ben, för den rikedom och det värde jag känner i den där kroppen. En kropp som fått lära sig hur den ska se ut, späkas, pyntas, tränas, svältas, skämmas, gömmas, visas, presenteras, framhävas, iklädas, avklädas, vikas ut, säljas, bytas, intecknas och alldeles fullkomligt glömmas bort som taktil varelse. Vafan!, kort sagt. Men tills jag lär känna någon igen som trivs lika bra i sin kropp igen som jag med den lär jag väl fortsätta tjata, i hopp om att få litet repetitionsverkan att gå in hos någon som vågar lyssna och ta det till sig.
Hennes liv syns mig numera nästan bara i dess stundoma svackor, och hon skäms litet över att så litet av det läcker norröver, men jag gör rätt små anspråk på henne, och då jag dessutom känner mig mer värdefull i det svåra än när hela livet är i utmärkt trim, är det ingenting allvarligt för mig. Jag förlikade mig med att inte ha henne när vi bröt, och bor man i vilket fall åtskilliga timmar bort med buss, ser jag egentligen inte mycket poäng i att ha det på något annat vis. Hade hon haft en naturlig fallenhet att leva med ett ben i ord, som jag haft på sistone hade det varit naturligt att följa i även hennes lyckor, men hellre synkar jag något sällsynt ibland än inte alls, pysslar om och hjälper till vad litet jag kan med känsloarbetet, när hon behöver det.
Det är egentligen bara en enda sak hon uttryckligen inte kan förhandla bort eller avsäga sig från när vi råkas (eller två, inräknat även känsloarbetet och det tillhörande förutsättningslösa öppna samtal om känslor, livet och allting, men det har heller aldrig funnits på hennes karta att undvika), och den gör sig väl strängt taget inte så bra i text. (Sanning med modifikation; jag är bara inte sugen på att erotexploatera just nu och har dessutom lovsjungit riktigt bra känselåterkopplingsskådespel förut. Mums är vad det är!)
En liten slutanekdot finns det dock plats för. Jag är rätt säker på att vi var inne på något sådant där ämne i diskussionen (setting: pillow talk), att döma av min egen hjärnas skenkopplingar. Hon tog just upp ordet metafor, troligen a propos någonting tidigare i samtalet om omättlighet, och skämtade litet om dess direkta motsats "hungriga vargar", när jag fyllde i att jag snarare tyckte motsatsen vore "svälta räv", så där litet spelat indignerat antydandes någonting i undertonen. Sen kollapsade hon i skratt.
Jag kommer sakna henne. Ganska många. Men förhoppningsvis också hitta nya kloka människor man blir så där snabb i tungan kring själv.
postad 19:10 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar