04:53 Kärt återseende
*skratt*
Äsch, nu har jag just satt i mig ett tunnbröd som fått mögelutbrott utan att lägga märke till det, medan jag språkades ifatt litet med Mia. Fast hellre det än att sätta i mig en bit och märka på smaken att det är uttjänt, tror jag, för det innebär förhoppningsvis att det inte var stort värre än mögelost och liknande harmlösa (om så lätt motbjudande :-) påfund; hade det varit någon toxicitet värd namnet, skulle jag tippa att det varit skönjbart för smaklökarna. Och de sade mest mums! Bröd! Smör! Glutenfri leverpastej! (Nej, de sade ingenting om gluten, men det råkade den vara då jag får glutenfrittbesök på måndag, och skulle hon ha med sig eller lyckas hitta något ätbart bröd kändes det som att jag väl i alla fall kunde köpa rätt sorts pastej när jag ändå handlade.) De övriga tunnbröden såg litet gröna-hund-sjukt på mig när jag slickade mig om munnen på jakt efter en till, men hellre än att utmana några onödiga öden, lät jag dem gå i soporna.
Idag sken solen. Och jag. Trots misskalkyl i tidplanering och dödsföraktande cykelrace från Mjärdevi korsandes hela stan och in till Priso, där dagens huvudattraktion landat från sin bussresa hit, i väntan på ombedd bagageeskort hem till mig, inför vidare färd till hennes fortsatta dagsprogram, inte en timme senare. Halv fyra var hon föranmäld att angöra fjärrbussterminalen, och blott någon minut dessförinnan slet jag mig loss från det sirapssega oändlighetsmötet på jobbet och ringde för att se till att jag kommit ihåg tiden rätt (jojomen), kolla om den ännu var giltig ("jag är framme om en minut!") och berätta läget (med en sten i bröstet som tickade bort en kvarts förlorad gemensam tid). See? I like her! :-)
Med hjärnan febrilt sysselsatt med att banka ut rätast möjliga linje mellan här och där, benmusklerna ännu mer febrilt sysselsatta med att förbränna och reproducera adenosintrifosfat i en rasande takt och resterande delar av mig att klara livhanken bar det av i full karriär i vad som nog kan ha blivit ett kvartslopp för en sträcka jag näppeligen tillryggalagt på mindre än tjugo minuter tidigare. Och även om jag inte känner Linköping riktigt som jag hittar i den begreppsliga fickan, hittade jag nog en av de mest förvånande rätlinjiga cykelvägssträckningar som någonsin lagts mellan resans ändpunkter, och var ganska varm när jag kom fram. Glädjen i återseendet antog nästan explosiva former inuti, och det speglades i värmen i mötet med. Hej!
Har någon någonsin haft eller utmålat sig ha dåligt samvete på urval av att ha pockat efter hjälp på vekare grunder, finner ni mig skeptisk. Villigare välkomstkommitté står näppeligen att finna och vad beträffar att släpa med sig den laptop hon ville ha hjälp att bära på vägen var problemet minimalt till en början och ur världen när hon, en kort bit senare, förpassat den till min pakethållare, kanske för att kunna hålla mig i handen eller gå litet närmare intill mig -- den i vilket fall gynnsamma effekten av handlingen. Resten av promenaden var prat, solsken, solsken och små puffar det var då sjutton så kul det är att se dig igen och hur länge sedan senast var det egentligen?
(Valborg, och dessförinnan mars respektive januari; flickan har koll. :)
Väl framme, ur skorna och efter ett efterresligt toalettbesök enligt plan blir det litet mer kramkalas, och det är så skönt att ha henne i famnen igen att jag blir knollrig, lyfter upp henne och förvånas och sköljs över igen av minnet av hur späd hon är och riktigt frossar i känslan av henne mot mig, så där så det känns i hela kroppen att ja, hon är här, faktiskt, just nu, och alldeles nyss med, och en liten stund till, och hennes ögon tar det där lilla förvånade ögonblickssnabba vindandet tills hon är med uppe i luften och mest skrattar åt mig medan jag känner mig in i känslan av att hon är här igen. Jo. Hela hon. Faktiskt. Hej!
Det är samtidigt väldigt mycket och alldeles för litet, och hon skrattar igen åt mig då jag beklagar mig över kvarten jag sumpat som jag velat ha till annat, och vi ler varann i ögonen åt hur självförvållat och skylla sig själv och attan att vara vuxen och ansvarig för sina handlingar och deras konsekvenser det är, men vi ses ju på söndag igen (och det är mer än en smula slitigt att vinka av snarare än följa med).
Hon deklarerar sin nyfikenhet på hängmattan men avböjer ståndaktigt frestelsen att ens något ögonblick prova den just nu; elva minuter till avfärd, och även om det är varmt inne och vi båda är varma och det är ont om svalare svalka som inte involverar vatten eller nakenhet eller tidsinvestering, provar hon heller inte ett ögonblicks vila i det flygande halvnät som är min balkonghängmatta. Klok, tidpassande, flicka. Grämer jag mig ånyo, skämtsamt och i tysto.
Och det är pussa i pannan och på kinden och på munnen och halspartiet mot axeln och jag undrar för mig själv vad hon kan ha haft på sig för någonting. Och det är krama framifrån, och vända henne om och krama bakifrån och händerna hittar hennes små mysiga bröst genom tröjan och det är en jättehärlig återseendekram i största allmänhet. Slå sig ned på en stol, sätta henne i knät och jag har mycket litet minne av vad vi pratade om men orden forsade ur oss båda två och det är något visst med att bara ha en alldeles jätteliten stund tillsammans och båda veta om det, för dem blir så trivsamt intensiv på något vis. Koncentrerad glädje.
Små brottstycken och flashar konversation-och-plats (jag minns dem nästan alltid i sådana tupler, eller tripler, egentligen, med den jag pratar med som numro tre) fastnar; det är övergångsstället där hon har litet dåligt samvete över att vilja låna mig just så här när hon vet om att jag snart är otillgänglig frukt, min trappuppgång där vi går om varandra varannan halvtrappa först och jag erkänner att jag inte lyckas komma ihåg vad hennes ex heter även att jag försöker och trots att jag mött honom, och hon önskar att det där ändå ville smitta av sig, och de jag redan nämnt (Valborg, strax efter övergångsstället ovanför Priso, den sumpade kvarten, i mitt kök, hängmattan, i dörrvalvet in till mitt vardagsrum).
En del sådana där flashar triggar minnet då jag passerar platsen, långt, långt senare; det kan vara en helt ordinär ointressant småväg utanför Ripsa i Södermanland där jag pratat Poissonfördelning i mötande bilar med min far, mitt första minne på Peterslundsskolan från sjuttiotalet, omnämnt härom dagen, "här kommer kameran!" på en viss plats i Balder med go'vän Fredrik förra året, eller varför inte en promenad runt skolan i lågstadiet med min kompis Andreas, diskuterande en uppsatstävling för skolbarn med den helt astronomiska prissumman tio tusen kronor i mitten av åttiotalet.
Det är som om registreringscentrum har öppet vissa luckor i tiden och slår igen de övriga, och sen samlar på sig en massa små intressanta klipp för Days of our lives, att ge ut på dvd någon gång när jag blir gammal. En del av favoritnumren jag är rätt lycklig över att ha med där är bakåtböjda huvuden och heta andhämtningar följt av knollriga du är litet för bra för att vara sann, och hon kan nog ha rätt i att jag uppskattar det ännu mer än hon.
Men idag hade jag ett möte där jag satt och lyssnade på vilken profilering av verksamheten som borde genomsyra dess framtid, och vilka tjänster som borde säljas in nästa torsdag på något ledningsgruppsmöte eller dylikt, och förklaringar om hur det inte riktigt var samma sak som hur vi borde bedriva verksamheten, som en annan kollega tog upp, och jag ska nog vara honom tacksam, för där lyckades jag slita mig loss ur plågorna och äntligen bege mig dit jag ville. Men jäklar, att inte kronometern slog till för det en halvtimme tidigare. För just här har jag fri gnällicens. ^_^
Äsch, nu har jag just satt i mig ett tunnbröd som fått mögelutbrott utan att lägga märke till det, medan jag språkades ifatt litet med Mia. Fast hellre det än att sätta i mig en bit och märka på smaken att det är uttjänt, tror jag, för det innebär förhoppningsvis att det inte var stort värre än mögelost och liknande harmlösa (om så lätt motbjudande :-) påfund; hade det varit någon toxicitet värd namnet, skulle jag tippa att det varit skönjbart för smaklökarna. Och de sade mest mums! Bröd! Smör! Glutenfri leverpastej! (Nej, de sade ingenting om gluten, men det råkade den vara då jag får glutenfrittbesök på måndag, och skulle hon ha med sig eller lyckas hitta något ätbart bröd kändes det som att jag väl i alla fall kunde köpa rätt sorts pastej när jag ändå handlade.) De övriga tunnbröden såg litet gröna-hund-sjukt på mig när jag slickade mig om munnen på jakt efter en till, men hellre än att utmana några onödiga öden, lät jag dem gå i soporna.
Idag sken solen. Och jag. Trots misskalkyl i tidplanering och dödsföraktande cykelrace från Mjärdevi korsandes hela stan och in till Priso, där dagens huvudattraktion landat från sin bussresa hit, i väntan på ombedd bagageeskort hem till mig, inför vidare färd till hennes fortsatta dagsprogram, inte en timme senare. Halv fyra var hon föranmäld att angöra fjärrbussterminalen, och blott någon minut dessförinnan slet jag mig loss från det sirapssega oändlighetsmötet på jobbet och ringde för att se till att jag kommit ihåg tiden rätt (jojomen), kolla om den ännu var giltig ("jag är framme om en minut!") och berätta läget (med en sten i bröstet som tickade bort en kvarts förlorad gemensam tid). See? I like her! :-)
Med hjärnan febrilt sysselsatt med att banka ut rätast möjliga linje mellan här och där, benmusklerna ännu mer febrilt sysselsatta med att förbränna och reproducera adenosintrifosfat i en rasande takt och resterande delar av mig att klara livhanken bar det av i full karriär i vad som nog kan ha blivit ett kvartslopp för en sträcka jag näppeligen tillryggalagt på mindre än tjugo minuter tidigare. Och även om jag inte känner Linköping riktigt som jag hittar i den begreppsliga fickan, hittade jag nog en av de mest förvånande rätlinjiga cykelvägssträckningar som någonsin lagts mellan resans ändpunkter, och var ganska varm när jag kom fram. Glädjen i återseendet antog nästan explosiva former inuti, och det speglades i värmen i mötet med. Hej!
Har någon någonsin haft eller utmålat sig ha dåligt samvete på urval av att ha pockat efter hjälp på vekare grunder, finner ni mig skeptisk. Villigare välkomstkommitté står näppeligen att finna och vad beträffar att släpa med sig den laptop hon ville ha hjälp att bära på vägen var problemet minimalt till en början och ur världen när hon, en kort bit senare, förpassat den till min pakethållare, kanske för att kunna hålla mig i handen eller gå litet närmare intill mig -- den i vilket fall gynnsamma effekten av handlingen. Resten av promenaden var prat, solsken, solsken och små puffar det var då sjutton så kul det är att se dig igen och hur länge sedan senast var det egentligen?
(Valborg, och dessförinnan mars respektive januari; flickan har koll. :)
Väl framme, ur skorna och efter ett efterresligt toalettbesök enligt plan blir det litet mer kramkalas, och det är så skönt att ha henne i famnen igen att jag blir knollrig, lyfter upp henne och förvånas och sköljs över igen av minnet av hur späd hon är och riktigt frossar i känslan av henne mot mig, så där så det känns i hela kroppen att ja, hon är här, faktiskt, just nu, och alldeles nyss med, och en liten stund till, och hennes ögon tar det där lilla förvånade ögonblickssnabba vindandet tills hon är med uppe i luften och mest skrattar åt mig medan jag känner mig in i känslan av att hon är här igen. Jo. Hela hon. Faktiskt. Hej!
Det är samtidigt väldigt mycket och alldeles för litet, och hon skrattar igen åt mig då jag beklagar mig över kvarten jag sumpat som jag velat ha till annat, och vi ler varann i ögonen åt hur självförvållat och skylla sig själv och attan att vara vuxen och ansvarig för sina handlingar och deras konsekvenser det är, men vi ses ju på söndag igen (och det är mer än en smula slitigt att vinka av snarare än följa med).
Hon deklarerar sin nyfikenhet på hängmattan men avböjer ståndaktigt frestelsen att ens något ögonblick prova den just nu; elva minuter till avfärd, och även om det är varmt inne och vi båda är varma och det är ont om svalare svalka som inte involverar vatten eller nakenhet eller tidsinvestering, provar hon heller inte ett ögonblicks vila i det flygande halvnät som är min balkonghängmatta. Klok, tidpassande, flicka. Grämer jag mig ånyo, skämtsamt och i tysto.
Och det är pussa i pannan och på kinden och på munnen och halspartiet mot axeln och jag undrar för mig själv vad hon kan ha haft på sig för någonting. Och det är krama framifrån, och vända henne om och krama bakifrån och händerna hittar hennes små mysiga bröst genom tröjan och det är en jättehärlig återseendekram i största allmänhet. Slå sig ned på en stol, sätta henne i knät och jag har mycket litet minne av vad vi pratade om men orden forsade ur oss båda två och det är något visst med att bara ha en alldeles jätteliten stund tillsammans och båda veta om det, för dem blir så trivsamt intensiv på något vis. Koncentrerad glädje.
Små brottstycken och flashar konversation-och-plats (jag minns dem nästan alltid i sådana tupler, eller tripler, egentligen, med den jag pratar med som numro tre) fastnar; det är övergångsstället där hon har litet dåligt samvete över att vilja låna mig just så här när hon vet om att jag snart är otillgänglig frukt, min trappuppgång där vi går om varandra varannan halvtrappa först och jag erkänner att jag inte lyckas komma ihåg vad hennes ex heter även att jag försöker och trots att jag mött honom, och hon önskar att det där ändå ville smitta av sig, och de jag redan nämnt (Valborg, strax efter övergångsstället ovanför Priso, den sumpade kvarten, i mitt kök, hängmattan, i dörrvalvet in till mitt vardagsrum).
En del sådana där flashar triggar minnet då jag passerar platsen, långt, långt senare; det kan vara en helt ordinär ointressant småväg utanför Ripsa i Södermanland där jag pratat Poissonfördelning i mötande bilar med min far, mitt första minne på Peterslundsskolan från sjuttiotalet, omnämnt härom dagen, "här kommer kameran!" på en viss plats i Balder med go'vän Fredrik förra året, eller varför inte en promenad runt skolan i lågstadiet med min kompis Andreas, diskuterande en uppsatstävling för skolbarn med den helt astronomiska prissumman tio tusen kronor i mitten av åttiotalet.
Det är som om registreringscentrum har öppet vissa luckor i tiden och slår igen de övriga, och sen samlar på sig en massa små intressanta klipp för Days of our lives, att ge ut på dvd någon gång när jag blir gammal. En del av favoritnumren jag är rätt lycklig över att ha med där är bakåtböjda huvuden och heta andhämtningar följt av knollriga du är litet för bra för att vara sann, och hon kan nog ha rätt i att jag uppskattar det ännu mer än hon.
Men idag hade jag ett möte där jag satt och lyssnade på vilken profilering av verksamheten som borde genomsyra dess framtid, och vilka tjänster som borde säljas in nästa torsdag på något ledningsgruppsmöte eller dylikt, och förklaringar om hur det inte riktigt var samma sak som hur vi borde bedriva verksamheten, som en annan kollega tog upp, och jag ska nog vara honom tacksam, för där lyckades jag slita mig loss ur plågorna och äntligen bege mig dit jag ville. Men jäklar, att inte kronometern slog till för det en halvtimme tidigare. För just här har jag fri gnällicens. ^_^
postad 04:53 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar