03:33 Anställningskontrakt. Landstingsval.
Till mina sämst utvecklade egenskaper hör en katastrofalt bristande kapacitet för att be om tjänster. Till yttermera visso om det är tjänster jag ber om hjälp för för att jag är så svag på dem själv och finner dem tråkiga, svåra, hotande eller svarta angst-hål. Det blir inte bättre alls om jag har hangups som att det är byråkrati och annat fördomsdrabbat i leken med; jag har en akut avsky för byråkrati och mer än minsta möjliga mängd papper (och har av en inte helt och hållet slump jobbat 1,5 år i min föregående anställning utan formellt anställningskontrakt :-).
Så när jag idag på mitt indirekta, och av allt ovanstående en smula desillusionerade vis, lättade hjärta för en långväga och sedan länge nära väninna, om att jag inte lyckats be någon av dem jag skulle vilja om att ögna genom och komma med egna tips eller reflexioner på innehållet och vad jag kanske borde slå vakt om innan jag skriver på nu (under lördagen), påpekade hon att hon och andra som bryr sig om mig nog gärna skulle bistå om jag bara kunde komma mig för att be om det.
Så nu ber jag snällt vem som vill och har en stund över, och hellre ju mer du tror dig veta eller ha sett av lagmakeri och kontrakt tidigare, att ta en titt i pappren; ett kul och kort avtal om vad företaget lovar ge mig, och ett trist, långdraget och bängligt, om vad jag underkastar mig och lovar företaget. Det hela är resultatet av ett första utkast som skickades till mig för någon månad sedan och en mycket lång dialog över flera veckor om punkter jag inte varit bekväm med och velat ändra på. Inom kort är processen över med kråkor i slutet, men alla tankar är hjärtinnerligt välkomna.
Jag ber ödmjukt att inte sprida eller cirkulera dem eller innehållet vidare; jag ska till exmpel inte egentligen prata vitt och brett om vad företaget heter än, av någon anledning; kanske för att det ska gå genom registreringsmyndigheter eller så först, kanske för att det skulle vara hemligt vilket företag som huggit mig en tid, om sådant skulle kunna rucka på börskurser eller så; uppriktigt sagt har jag ingen aning.
De sista två redigeringarna är jag mest nöjd med; först att mina arvingar ströks ur att bindas av kontraktet (dör jag, vill jag inte lämna det eftermälet till dem och testamentera en skock amerikanska advokater), och ett definitivt svart streck efter min första och största läsförståelsehangup som öppnade en värld av misstolkning. Den förtjänar ett särskilt omnämnande för hur vilt olika man kan tolka en mening (men för vilken det inte längre lämnas tolkningsutrymme ens för den mest enögda läsare).
I den andra delen definieras först "Invention" och "Company Invention" som, i runda slängar, "vadsomhelst!" respektive "dito, inom företagets verksamhetsområde". Sen finns det en klausul som lyder, refererat, "If [...] I use or incorporate into a product, process or machine any Invention [...]", tillfaller oåterkalleligen precis allt tillskrivligt ägarskap, alla rättigheter och utan kompensation, för all framtid och evighet, i hela världen, med rätt att överföra, sublicensiera, tillämpa, kopiera, modifiera, sälja, importera och på andra sätt distribuera utan några begränsningar, stjärnstopp, Företaget.
Och jag tänkte att herregud! "If [...] I {use} or {incorporate into a product, process or machine}" vadsomhelst! är ju helt vansinnigt att skriva på; plötsligt har jag sålt min själ, bokstavligen! Won't happen! Inte för pengar, och inte för något annat heller, och är det här vad ni vill ha mig till, så tack och adjö men då får ni allt se er om efter någon annan. På arbetstid kan ni få låna mig, men där går gränsen!
Och sen såg jag, till slut, att det, förstås, ska läsas "If [...] I {use or incorporate} into a {product, process or machine} any Invention [...]". Det är till för att inte företaget ska hamna i tråk om jag hittar på en limerick och stoppar in den någonstans i något som företaget använder, och sedan utkräva det på feta pengar för att det används (eller för att de fixar ett syftningsfel i den utan min tillåtelse? :-), för att sådant ligger utom dess verksamhetsområde och de inte har på fötterna för att de ska ha rimlig nyttjanderätt till den.
Kan ni föreställa er scenen där en analrententiv amerikansk advokat (med Asbergers Syndrom) efter att ha lusläst alla pappren proklamerar vinst i tvistemålet över något sådant där? Det kan i alla fall jag. Det är strax innan det karaktäristiska råmandet som är inbyggt i amerikanska domstolar genljuder, och man får en tillfällig flashback av en stackars oskyldig ko som svärtats av dessa institutioners slabb genom något mystiskt kosmiskt maskhåls försorg. För det har jag sett på Ally McBeal, någon gång.
Jag tror förstås inte att någonting alls av vad avtalet handlar om någonsin kommer hamna i tvistemål eller underbygga hot om det, heller, men att tillskriva någon rätten att göra en massa saker man inte alls går med på med vett och vilje vill jag inte råda någon göra, allra minst i det stora landet i väst där man faktiskt kan skriva avtal om nästan vad som helst och säga upp ungefär vilka rättigheter som helst. (Just det här avtalet har dock lyckligtvis svensk lagdomän som grund, men det är en övergående lyx när jag flyttar och får ge mig in under nytt kontrakt, en förhoppningsvis mindre ledsam och plågsam process än den här.)
Det om kontrakt.
Jag äskade för en vecka sedan litet försiktigt (som sagt, jag är kass på att hoppa på och be om saker) om erfarenheter av vad som inte fungerar i vården i Östergötlands Landsting och lovade anonymiserat referera det. Det var en sådan där idé som mycket tilltalade mig, i hopp om att kunna göra ett moget val för bättring i sådant som berör mig genom att beröra dem jag älskar, och har rösträtt för att kunna verka för, men i kläm av och på bekostnad av att be om att slita fram sina kanske mörkaste minnen av stunder som gjort ont, så det låg en stor stenbumling som för att ens ställa frågan. Kanske därför var det heller ingen som berättade var det glappade i vårdmaskineriet, så jag har ingenting att referera eller gå på, och får troligen rösta på ett oinformerat överslag om vad jag tycker låter bäst av vad vem vill göra hur och varför. Moloket.
Men jag kanske får fortsätta att göra min nytta för folk jag bryr mig om personligen, i riktiga livet, och öga mot öga, famn i famn eller öra för alla ord och mot hjärtat.
Och när allt kommer omkring är det mer givande för mig så med. Men jag ville gärna göra bådadera. Dels vara ett stöd, dels hjälpa till att röja undan det där som bidrar till att föda behovet av stödet i förstone. Demokrati känns så bortkastat när man inte är ordentligt insatt i den vilja man ger uttryck för. Piratpartiet är skitbra på det sättet -- de har tre ensamma frågor de kommer verka för, och allt de lägger sig i någonsin går ut på att vikta upp och agera för deras linje i dem. Jag tror Fi har en rätt liknande bas, även om de ställer upp med ett mer komplett partiprogram. Kanske finns det ännu något småparti som har samma kärna av röstvikt: din röst går med kirurgisk precision till den vilja partiet förkroppsligar.
Jag ska inte säga att det är dåligt med partier med ett komplett partiprogram; det behövs för att landet ska fungera, men tillräckligt många kommer rösta på sådana partier i vilket fall, och gradskillnaderna mellan vad de vill och lovar är inte så värst vida längre, om de var det någonsin. Moderaterna manövrerar för att bli ett bättre arbetarparti än S, S för att bli bättre moderater än M, och folkpartiet skämmer ut sig i skumrask, röstar för mjukvarupatent när frågan kommer upp, ett medel som idag enkom används av jätteföretag för att låsa ute uppkomlingar från marknaden, så jag litet fundersamt undrar vad som hände med deras liberalism, från min lätt distanserade perspektiv från en bänkplats i solen, i väntan på ett avgående tåg till Amerkat.
Där man har två partier som ligger och slåss om samma slot längst ut på högerflanken och vem som ska bli miljardär i nästa val. Där borta är det mer öppet att allt handlar om pengar; det är så att säga grundförutsättningen, sen är resten mest en fråga om nunan i teve och om karln är religiös fanatiker och ser lycklig ut när han uttalat ett svårt ord utan att det blev fel, eller om han har en annan uppsättning ticks.
Påminn mig om att jag aldrig kommer bli bra politikskribent.
Fast jag har funderat litet på S' marknadsföringskampanj. Är planen att inte lova någonting på sina affischer, och bara uppmuntra folk att rösta över huvud taget, med baktanken att flertalet av alla i den växande(?) ointresserade grupp soffliggare som tänkt låta saken bero och lämna sin röst hemma, om de gick att få till vallokalen, ger sin röst till samma gamla vanliga; mer Persson och same procedure as last year, same procedure as every year, samma styre som nästan alltid, och låt se vad de kan göra av det den här gången? Ju mer jag klurade på saken, dess mer kändes det som en väldigt klok strategi; jag kan inte tänka mig att de som betonghäcksröstar på dem (eller genom diverse former av indoktrinering) är i behov av några valkampanjer alls, de väljare som av princip inte kan tänka sig rösta på dem av en eller annan anledning är inte heller någon man vinner med annonsering. Kvarstår alla osäkra, och kanske framför allt, alla som aktivt inte bryr sig. Och i båda fallen har man lika mycket att förlora som att vinna på att säga vad man vill uträtta eller förändra, för konsekvenser kan falla lika mycket på minussidan som på plussidan, och då halverar man teoretiskt utbudet ja-sägare, bara på ren ärlighet. Öh. Om sina löftens syfte, i alla fall. Låt oss inte bekymra oss så mycket om i vad mån man sen infriar dem; det komplicerar bara.
Så vi visar en reko bild och ett budskap om att det är klart du ska vara med och rösta i år med. Och det kan man ju sträcka sig till att instämma i, nästan vad man än tycker i övrigt. Och i alla fall jag brukar vanligen bry mig mer om människor än om luddiga saker, papper och sådant där trams jag hellre överlämnar åt andra för att det inte riktigt får plats i mitt liv och min intressesfär. Så visst sjutton kan det väl fungera.
Det är inte riktigt lika otäckt som i ett land som drivs av hotbilder och rädsloretorik, som USA, men även denna mildare fårskocksfösning finner jag en smula läskig. Litet kuslig. En kall hand på axeln och en blindkavel över ögonen. Gå hitåt, med de andra. Vi för.
Jag är tacksam för att Sverige ändå är så väldigt litet. Och, kanske lika, tacksam för att vi trots det har rört upp en hel världsdiskussion kring copyrightindustrins sedan så länge outmanade fåtölj bekvämligheten att diktera vilka villkor den vill för hur vi tar till oss och konsumerar dess alster, vilken börjat insjunka allt mer på senare tid med regionsskyddade dvd-skivor, cd-skivor som inte kan spelas i alla cd-spelare eller som rentav partialförstör ditt operativsystem för att ge samma slags skydd.
På söndag tror jag att jag ska gå på valvaka på http://www.barbq.se/ (Blue Ribbon), där Fi, piratpartiet och liberal ungdom kommer hålla till. Det låter som en väldigt festlig kombination människor där jag tror det kommer finnas en hel faslig massa vettigt folk, och kanske potential att lära känna några av dem om det inte blir alltför territoriellt. Väl mött!
Så när jag idag på mitt indirekta, och av allt ovanstående en smula desillusionerade vis, lättade hjärta för en långväga och sedan länge nära väninna, om att jag inte lyckats be någon av dem jag skulle vilja om att ögna genom och komma med egna tips eller reflexioner på innehållet och vad jag kanske borde slå vakt om innan jag skriver på nu (under lördagen), påpekade hon att hon och andra som bryr sig om mig nog gärna skulle bistå om jag bara kunde komma mig för att be om det.
Så nu ber jag snällt vem som vill och har en stund över, och hellre ju mer du tror dig veta eller ha sett av lagmakeri och kontrakt tidigare, att ta en titt i pappren; ett kul och kort avtal om vad företaget lovar ge mig, och ett trist, långdraget och bängligt, om vad jag underkastar mig och lovar företaget. Det hela är resultatet av ett första utkast som skickades till mig för någon månad sedan och en mycket lång dialog över flera veckor om punkter jag inte varit bekväm med och velat ändra på. Inom kort är processen över med kråkor i slutet, men alla tankar är hjärtinnerligt välkomna.
Jag ber ödmjukt att inte sprida eller cirkulera dem eller innehållet vidare; jag ska till exmpel inte egentligen prata vitt och brett om vad företaget heter än, av någon anledning; kanske för att det ska gå genom registreringsmyndigheter eller så först, kanske för att det skulle vara hemligt vilket företag som huggit mig en tid, om sådant skulle kunna rucka på börskurser eller så; uppriktigt sagt har jag ingen aning.
De sista två redigeringarna är jag mest nöjd med; först att mina arvingar ströks ur att bindas av kontraktet (dör jag, vill jag inte lämna det eftermälet till dem och testamentera en skock amerikanska advokater), och ett definitivt svart streck efter min första och största läsförståelsehangup som öppnade en värld av misstolkning. Den förtjänar ett särskilt omnämnande för hur vilt olika man kan tolka en mening (men för vilken det inte längre lämnas tolkningsutrymme ens för den mest enögda läsare).
I den andra delen definieras först "Invention" och "Company Invention" som, i runda slängar, "vadsomhelst!" respektive "dito, inom företagets verksamhetsområde". Sen finns det en klausul som lyder, refererat, "If [...] I use or incorporate into a product, process or machine any Invention [...]", tillfaller oåterkalleligen precis allt tillskrivligt ägarskap, alla rättigheter och utan kompensation, för all framtid och evighet, i hela världen, med rätt att överföra, sublicensiera, tillämpa, kopiera, modifiera, sälja, importera och på andra sätt distribuera utan några begränsningar, stjärnstopp, Företaget.
Och jag tänkte att herregud! "If [...] I {use} or {incorporate into a product, process or machine}" vadsomhelst! är ju helt vansinnigt att skriva på; plötsligt har jag sålt min själ, bokstavligen! Won't happen! Inte för pengar, och inte för något annat heller, och är det här vad ni vill ha mig till, så tack och adjö men då får ni allt se er om efter någon annan. På arbetstid kan ni få låna mig, men där går gränsen!
Och sen såg jag, till slut, att det, förstås, ska läsas "If [...] I {use or incorporate} into a {product, process or machine} any Invention [...]". Det är till för att inte företaget ska hamna i tråk om jag hittar på en limerick och stoppar in den någonstans i något som företaget använder, och sedan utkräva det på feta pengar för att det används (eller för att de fixar ett syftningsfel i den utan min tillåtelse? :-), för att sådant ligger utom dess verksamhetsområde och de inte har på fötterna för att de ska ha rimlig nyttjanderätt till den.
Kan ni föreställa er scenen där en analrententiv amerikansk advokat (med Asbergers Syndrom) efter att ha lusläst alla pappren proklamerar vinst i tvistemålet över något sådant där? Det kan i alla fall jag. Det är strax innan det karaktäristiska råmandet som är inbyggt i amerikanska domstolar genljuder, och man får en tillfällig flashback av en stackars oskyldig ko som svärtats av dessa institutioners slabb genom något mystiskt kosmiskt maskhåls försorg. För det har jag sett på Ally McBeal, någon gång.
Jag tror förstås inte att någonting alls av vad avtalet handlar om någonsin kommer hamna i tvistemål eller underbygga hot om det, heller, men att tillskriva någon rätten att göra en massa saker man inte alls går med på med vett och vilje vill jag inte råda någon göra, allra minst i det stora landet i väst där man faktiskt kan skriva avtal om nästan vad som helst och säga upp ungefär vilka rättigheter som helst. (Just det här avtalet har dock lyckligtvis svensk lagdomän som grund, men det är en övergående lyx när jag flyttar och får ge mig in under nytt kontrakt, en förhoppningsvis mindre ledsam och plågsam process än den här.)
Det om kontrakt.
Jag äskade för en vecka sedan litet försiktigt (som sagt, jag är kass på att hoppa på och be om saker) om erfarenheter av vad som inte fungerar i vården i Östergötlands Landsting och lovade anonymiserat referera det. Det var en sådan där idé som mycket tilltalade mig, i hopp om att kunna göra ett moget val för bättring i sådant som berör mig genom att beröra dem jag älskar, och har rösträtt för att kunna verka för, men i kläm av och på bekostnad av att be om att slita fram sina kanske mörkaste minnen av stunder som gjort ont, så det låg en stor stenbumling som för att ens ställa frågan. Kanske därför var det heller ingen som berättade var det glappade i vårdmaskineriet, så jag har ingenting att referera eller gå på, och får troligen rösta på ett oinformerat överslag om vad jag tycker låter bäst av vad vem vill göra hur och varför. Moloket.
Men jag kanske får fortsätta att göra min nytta för folk jag bryr mig om personligen, i riktiga livet, och öga mot öga, famn i famn eller öra för alla ord och mot hjärtat.
Och när allt kommer omkring är det mer givande för mig så med. Men jag ville gärna göra bådadera. Dels vara ett stöd, dels hjälpa till att röja undan det där som bidrar till att föda behovet av stödet i förstone. Demokrati känns så bortkastat när man inte är ordentligt insatt i den vilja man ger uttryck för. Piratpartiet är skitbra på det sättet -- de har tre ensamma frågor de kommer verka för, och allt de lägger sig i någonsin går ut på att vikta upp och agera för deras linje i dem. Jag tror Fi har en rätt liknande bas, även om de ställer upp med ett mer komplett partiprogram. Kanske finns det ännu något småparti som har samma kärna av röstvikt: din röst går med kirurgisk precision till den vilja partiet förkroppsligar.
Jag ska inte säga att det är dåligt med partier med ett komplett partiprogram; det behövs för att landet ska fungera, men tillräckligt många kommer rösta på sådana partier i vilket fall, och gradskillnaderna mellan vad de vill och lovar är inte så värst vida längre, om de var det någonsin. Moderaterna manövrerar för att bli ett bättre arbetarparti än S, S för att bli bättre moderater än M, och folkpartiet skämmer ut sig i skumrask, röstar för mjukvarupatent när frågan kommer upp, ett medel som idag enkom används av jätteföretag för att låsa ute uppkomlingar från marknaden, så jag litet fundersamt undrar vad som hände med deras liberalism, från min lätt distanserade perspektiv från en bänkplats i solen, i väntan på ett avgående tåg till Amerkat.
Där man har två partier som ligger och slåss om samma slot längst ut på högerflanken och vem som ska bli miljardär i nästa val. Där borta är det mer öppet att allt handlar om pengar; det är så att säga grundförutsättningen, sen är resten mest en fråga om nunan i teve och om karln är religiös fanatiker och ser lycklig ut när han uttalat ett svårt ord utan att det blev fel, eller om han har en annan uppsättning ticks.
Påminn mig om att jag aldrig kommer bli bra politikskribent.
Fast jag har funderat litet på S' marknadsföringskampanj. Är planen att inte lova någonting på sina affischer, och bara uppmuntra folk att rösta över huvud taget, med baktanken att flertalet av alla i den växande(?) ointresserade grupp soffliggare som tänkt låta saken bero och lämna sin röst hemma, om de gick att få till vallokalen, ger sin röst till samma gamla vanliga; mer Persson och same procedure as last year, same procedure as every year, samma styre som nästan alltid, och låt se vad de kan göra av det den här gången? Ju mer jag klurade på saken, dess mer kändes det som en väldigt klok strategi; jag kan inte tänka mig att de som betonghäcksröstar på dem (eller genom diverse former av indoktrinering) är i behov av några valkampanjer alls, de väljare som av princip inte kan tänka sig rösta på dem av en eller annan anledning är inte heller någon man vinner med annonsering. Kvarstår alla osäkra, och kanske framför allt, alla som aktivt inte bryr sig. Och i båda fallen har man lika mycket att förlora som att vinna på att säga vad man vill uträtta eller förändra, för konsekvenser kan falla lika mycket på minussidan som på plussidan, och då halverar man teoretiskt utbudet ja-sägare, bara på ren ärlighet. Öh. Om sina löftens syfte, i alla fall. Låt oss inte bekymra oss så mycket om i vad mån man sen infriar dem; det komplicerar bara.
Så vi visar en reko bild och ett budskap om att det är klart du ska vara med och rösta i år med. Och det kan man ju sträcka sig till att instämma i, nästan vad man än tycker i övrigt. Och i alla fall jag brukar vanligen bry mig mer om människor än om luddiga saker, papper och sådant där trams jag hellre överlämnar åt andra för att det inte riktigt får plats i mitt liv och min intressesfär. Så visst sjutton kan det väl fungera.
Det är inte riktigt lika otäckt som i ett land som drivs av hotbilder och rädsloretorik, som USA, men även denna mildare fårskocksfösning finner jag en smula läskig. Litet kuslig. En kall hand på axeln och en blindkavel över ögonen. Gå hitåt, med de andra. Vi för.
Jag är tacksam för att Sverige ändå är så väldigt litet. Och, kanske lika, tacksam för att vi trots det har rört upp en hel världsdiskussion kring copyrightindustrins sedan så länge outmanade fåtölj bekvämligheten att diktera vilka villkor den vill för hur vi tar till oss och konsumerar dess alster, vilken börjat insjunka allt mer på senare tid med regionsskyddade dvd-skivor, cd-skivor som inte kan spelas i alla cd-spelare eller som rentav partialförstör ditt operativsystem för att ge samma slags skydd.
På söndag tror jag att jag ska gå på valvaka på http://www.barbq.se/ (Blue Ribbon), där Fi, piratpartiet och liberal ungdom kommer hålla till. Det låter som en väldigt festlig kombination människor där jag tror det kommer finnas en hel faslig massa vettigt folk, och kanske potential att lära känna några av dem om det inte blir alltför territoriellt. Väl mött!
postad 03:33 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar