03:27 Mer high-fidelity undervisning
Jag tror jag drömt litet om utbildning nyligen. Nattetid, alltså. Med sedvanliga slumpvisa inslag vansinne. När exet var här, vaknade jag ur ett ganska märkligt drömkluster, som utspelade sig i en klassrumsmiljö, troligen lågstadiet. Detaljerna blev luddiga rätt snabbt även om jag skrev ned några stödord mitt i natten, så jag rekonstruerar på mycket fri hand. Jag hade inte riktigt kontroll över min egen fysiska form; ibland förvandlades jag till en Vladimir Ilyich Suit, vilken var ett mycket stort pälsverk med en synnerligen rysk, fyrkantig känsla. Litet som ett mellanting mellan en pansarvagn och en beefeater. Poff! Fyrkantigt pälsverk. Poff! Inte. Jag tror fröken hade något finger med i spelet.
Ibland blev jag en Miss Vladimir Ilyich Suit i stället. Den var inte fullt så kantig, man fick en mer ulligmysig och varm än fyrkantig känsla i den, och den hade en stor knapp längst ned. Den fick en att vilja lägga sig och somna på stället, av ren myslighet. Miss-suiten, alltså; knappen var mer dekorativ. I vad mening en asiettstor knapp över magen räknas som det.
Det som fångade det mesta av min nyfikenhet var dock lektionernas avslutning. Fröken delade in klassen genom att måtta in den i några radiella snitt (med sig själv i centrum) där varje cirkelsektor (tårtbit, om ni vill) fick sig tilldelat ett ord. Kom man på en sång man ville sjunga med det ordet i sig, fick man göra det. Alla barn satt på golvet vid det laget och hade lätt att flytta sig litet, och det var okej att flytta in i angränsande sektor om man inte var nöjd med sin egen. Kom man inte på någon sång själv, var det likaså tillåtet att tassa fram och slå sig ned intill någon som såg ut att ha kommit på någon, och ställa upp tillsammans med honom/henne. Ett muntert tissel-tassel, och barn som snabbt skuffar ihop sig så fort ämnena presenteras. Glada sedda barn, som färdigsjungna ger sig ut på rast.
En annan dröm eller därikting hade jag i badet (jo, jag somnar ibland i badkaret) för inte så länge sedan, om franskaundervisning. Jag tror jag (åtminstone tillfälligt) lärde mig nästan lika mycket svenska klädesplaggsglosor som franska i början av högstadiet då textböckerna gyttrats fulla av rotade plagg och deras respektive namn; jag minns att det var ett väldigt pusslande, bläddrande och jaha:ande mellan ord, översättning och teckning. Inte så där vidare värst engagerande, som i aha:anden, utan just jaha, var det så. Det var för övrigt samma sak med moped och motorcykel, vilket jag dessförinnan och mer eller mindre därefter med ryckt på axlarna åt som en eller annan tvåhjuling som spyr avgas ur sig; mig kvittar det lika.
Först där i badet, slog det mig vilken oerhört lo-fi version av inlärning det där var, och hur onödig denna lågkvalitativitet var, därtill. Hur mycket mer engagerande det hade varit med riktiga bilder på plaggen i stället för tecknade. Det blir mer på riktigt med riktiga bilder. Och det blir ännu mer på riktigt med levande exempel. Jag har alltid varit rätt ointresserad av kläder, men från högstadiet och framåt fick de i alla fall ett litet uppsving i form av egenskapen att vara saker som kan tas av, och vad vore väl en bättre morot för en tonåring än att lära sig hur dessa ting benämns, vilka man senare i livet torde vilja äska av en fransyska? Så man finge leka som frankofon snarare än bleve stående där som ett frankofån, menar jag.
Och som det här var en angenäm dröm som gjorde skäl för konceptet high fidelity var lektionen snart i regi med fransk lärarinna i stället för bok, och lämplig morot för att ha gissat, uttalat och stavat plaggen hon iklätt sig korrekt. (Jag går inte in på några närmare detaljer för att icke förfära eller förarga läsaren. :-) Det närmaste den nivån av high fidelity vi någonsin kom i franskundervisningen, för övrigt, skedde redan under de allra första lektionerna i sjuan, då hela klassen unisont (och för sig) övade nasaler. Vackra nasala stön ur alla de söta flickorna i klassen, samtidigt och för sig, rankade ganska högt på en trettonåring pojkes skala över fröjder i sjunde klass. Det var lätt värt att välja franska för i sig, vågar jag nog till och med jag sträcka mig till.
Aldrig förr (och tyvärr heller aldrig senare) har jag hört så många vackra stämmor ge så vackert genljud på samma gång. Det har varit en åt gången, någon gång ibland, på senare år, och det är alldeles vackert nog, men det var en stark upplevelse som gav mig en varm känsla för det franska språket, redan från början, även om jag än idag inte bemästrar det mer än hjälpligt för att uttyda och månne delta i enklare fransk konversation, eller pussla ihop ett och annat ur skriven franska.
Geografi är ett annat ämne som jag aldrig i skolan fann någon glädje i, men som jag på senare år haft en hel del kul med på nätet, och senast i kväll i ett glatt lekande med http://www.flashearth.com/ med vilken jag tagit en titt på Assuan-dammen uppifrån, flugit omkring som ett UFO över Afrika och Mellanöstern och gjort hisnande inzoomningar mot allt möjligt smått och gott som bjudit mitt intresse för stunden. Så här kul ska geografi vara. Klicka i Microsoft Virtual Earth med utritade namn, ta tag i kartan och dra runt litet, och zooma in på alla möjliga och omöjliga platser med scrollhjulet. När kartprecisionen tar slut då du zoomat in på Dubai i Förenade Arabemiraten, växla till data från Google Maps, och kika på enskilda torg, hus, vägar, gator, bilar, båtar och palmer, frusna i tiden på satellitfotot.
Och det är uppdaterade landsnamn och -gränser; det är någons jobb att hålla de där i trim, och du kan kika på världen i så rik eller så grov detalj du har lust, lära dig så mycket nyfikenheten törstar efter, och hela tiden se hur det ser ut på riktigt. Surfa iväg till och känna igen platserna man varit på, eller vill åka till. Och när det blir för tråkigt, ta tag i kompassrosen och vrida på alltsammans.
Jag hoppas sådant här håller på att sippra ut i skolverkligheten på många håll redan. Och att lärare levandegör sitt material på så rika sätt de kan. Det är ingen konst att döda ett material och göra livlöst snustorrt stoff av vad som helst, men att blåsa liv i och lyfta någonting är att föda ett engagemang, och vice versa. Att göra och att involvera. Kanske vore det kul att ha något finger med i att inspirera andra lärare, även om jag inte tror att jag siktar åt sådana där håll själv.
Ibland blev jag en Miss Vladimir Ilyich Suit i stället. Den var inte fullt så kantig, man fick en mer ulligmysig och varm än fyrkantig känsla i den, och den hade en stor knapp längst ned. Den fick en att vilja lägga sig och somna på stället, av ren myslighet. Miss-suiten, alltså; knappen var mer dekorativ. I vad mening en asiettstor knapp över magen räknas som det.
Det som fångade det mesta av min nyfikenhet var dock lektionernas avslutning. Fröken delade in klassen genom att måtta in den i några radiella snitt (med sig själv i centrum) där varje cirkelsektor (tårtbit, om ni vill) fick sig tilldelat ett ord. Kom man på en sång man ville sjunga med det ordet i sig, fick man göra det. Alla barn satt på golvet vid det laget och hade lätt att flytta sig litet, och det var okej att flytta in i angränsande sektor om man inte var nöjd med sin egen. Kom man inte på någon sång själv, var det likaså tillåtet att tassa fram och slå sig ned intill någon som såg ut att ha kommit på någon, och ställa upp tillsammans med honom/henne. Ett muntert tissel-tassel, och barn som snabbt skuffar ihop sig så fort ämnena presenteras. Glada sedda barn, som färdigsjungna ger sig ut på rast.
En annan dröm eller därikting hade jag i badet (jo, jag somnar ibland i badkaret) för inte så länge sedan, om franskaundervisning. Jag tror jag (åtminstone tillfälligt) lärde mig nästan lika mycket svenska klädesplaggsglosor som franska i början av högstadiet då textböckerna gyttrats fulla av rotade plagg och deras respektive namn; jag minns att det var ett väldigt pusslande, bläddrande och jaha:ande mellan ord, översättning och teckning. Inte så där vidare värst engagerande, som i aha:anden, utan just jaha, var det så. Det var för övrigt samma sak med moped och motorcykel, vilket jag dessförinnan och mer eller mindre därefter med ryckt på axlarna åt som en eller annan tvåhjuling som spyr avgas ur sig; mig kvittar det lika.
Först där i badet, slog det mig vilken oerhört lo-fi version av inlärning det där var, och hur onödig denna lågkvalitativitet var, därtill. Hur mycket mer engagerande det hade varit med riktiga bilder på plaggen i stället för tecknade. Det blir mer på riktigt med riktiga bilder. Och det blir ännu mer på riktigt med levande exempel. Jag har alltid varit rätt ointresserad av kläder, men från högstadiet och framåt fick de i alla fall ett litet uppsving i form av egenskapen att vara saker som kan tas av, och vad vore väl en bättre morot för en tonåring än att lära sig hur dessa ting benämns, vilka man senare i livet torde vilja äska av en fransyska? Så man finge leka som frankofon snarare än bleve stående där som ett frankofån, menar jag.
Och som det här var en angenäm dröm som gjorde skäl för konceptet high fidelity var lektionen snart i regi med fransk lärarinna i stället för bok, och lämplig morot för att ha gissat, uttalat och stavat plaggen hon iklätt sig korrekt. (Jag går inte in på några närmare detaljer för att icke förfära eller förarga läsaren. :-) Det närmaste den nivån av high fidelity vi någonsin kom i franskundervisningen, för övrigt, skedde redan under de allra första lektionerna i sjuan, då hela klassen unisont (och för sig) övade nasaler. Vackra nasala stön ur alla de söta flickorna i klassen, samtidigt och för sig, rankade ganska högt på en trettonåring pojkes skala över fröjder i sjunde klass. Det var lätt värt att välja franska för i sig, vågar jag nog till och med jag sträcka mig till.
Aldrig förr (och tyvärr heller aldrig senare) har jag hört så många vackra stämmor ge så vackert genljud på samma gång. Det har varit en åt gången, någon gång ibland, på senare år, och det är alldeles vackert nog, men det var en stark upplevelse som gav mig en varm känsla för det franska språket, redan från början, även om jag än idag inte bemästrar det mer än hjälpligt för att uttyda och månne delta i enklare fransk konversation, eller pussla ihop ett och annat ur skriven franska.
Geografi är ett annat ämne som jag aldrig i skolan fann någon glädje i, men som jag på senare år haft en hel del kul med på nätet, och senast i kväll i ett glatt lekande med http://www.flashearth.com/ med vilken jag tagit en titt på Assuan-dammen uppifrån, flugit omkring som ett UFO över Afrika och Mellanöstern och gjort hisnande inzoomningar mot allt möjligt smått och gott som bjudit mitt intresse för stunden. Så här kul ska geografi vara. Klicka i Microsoft Virtual Earth med utritade namn, ta tag i kartan och dra runt litet, och zooma in på alla möjliga och omöjliga platser med scrollhjulet. När kartprecisionen tar slut då du zoomat in på Dubai i Förenade Arabemiraten, växla till data från Google Maps, och kika på enskilda torg, hus, vägar, gator, bilar, båtar och palmer, frusna i tiden på satellitfotot.
Och det är uppdaterade landsnamn och -gränser; det är någons jobb att hålla de där i trim, och du kan kika på världen i så rik eller så grov detalj du har lust, lära dig så mycket nyfikenheten törstar efter, och hela tiden se hur det ser ut på riktigt. Surfa iväg till och känna igen platserna man varit på, eller vill åka till. Och när det blir för tråkigt, ta tag i kompassrosen och vrida på alltsammans.
Jag hoppas sådant här håller på att sippra ut i skolverkligheten på många håll redan. Och att lärare levandegör sitt material på så rika sätt de kan. Det är ingen konst att döda ett material och göra livlöst snustorrt stoff av vad som helst, men att blåsa liv i och lyfta någonting är att föda ett engagemang, och vice versa. Att göra och att involvera. Kanske vore det kul att ha något finger med i att inspirera andra lärare, även om jag inte tror att jag siktar åt sådana där håll själv.
postad 03:27 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar