04:12 Sociala aktiviteter

I torsdags landade en jobbok jag suktat litet efter i flera år (den blev inte färdigskriven förrän i våras och har just kommit i tryck) på mitt inte längre helt lokala postkontor, och glad i hågen for jag dit och kvitterade ut den. Lätt stött i kanten och litet bucklig i ena hörnet, men jag ska ju i vilket fall lämna den efter mig till mina eventuella efterträdare när jag far, så det grämer mig föga.

På samma postkontor, bäst som jag kikade på förtidsröstning och alla spiffiga valsedlar det var pyntat med, blir jag glatt hallå!ad av Martin Björnsson; en fantastiskt trevlig och smilhöjande överraskning. Vi slog följe, och blev stående tjattrandes allt möjligt i tjugo minuter på S:t Larsgatan, strax utanför Roxen / Take IT. Tammerfors och Tannerfors är ganska ljudlika platser, och den ena är en utkant av Linköping och den andra är det inte, och på min mentala karta hade flyttat Martin till fel alternativ, senast han flyttade. Och det var ju litet livat!

Fredagen blev inte helt olik måndagen, i att lämna ett jobbmöte en bit in i det för att se en av mina allra käraste och mest avhållna väninnor jag inte sett på hur länge som helst, den här gången Jenny för Jennyfika (scones, med all tillbörlig tillhörande lyx!) i Zenith. Hon ställde vänligt upp med att agera sticksupport igen, och kunde (förstås! :-) bekräfta mina misstankar om att jag fortsatt på fel kula senast jag tog upp minpianohalsduksprojektet, efter något års vila. Jag hade inte ens hunnit klart med första tangenten när det hamnade i träda, och vid återupptagandet hade jag slutat sticka resår och börjat rätsticka, om jag minns terminologin rätt.

Det vill säga, jag hade gått från mönstret (ra){25} till r{50}, ungefär, om man, som vi diskuterade litet som hastigast, väljer en liten delmängd av reguljära uttryck för att definiera stickmönster. Så jag repade upp några varv och maskade på och fick vända på en hel del maskor och med litet hjälp laga ett par felstickade maskor på föregående varv, vilket kändes som mäktigt trolleri för en nybörjare som mig, som därtill ser på stickandet ur en datavetares perspektiv, och fick känslan av att sitta i en debugger för ett pausat körande program och stuva om i variabelscopet någon nivå högre upp i stacken så exekveringen kan fortsätta på rätt spår. (I praktiken krävdes dock inte fullt så hög trollkarlshatt för den operationen, men det kändes rätt mäktigt ändå, så där i stundens fascination.)

I övrigt var återseendet mest en massa löjligt högt hissade mungipor och ideliga "men du ser ju precis ut som Jenny" och slika gladidiotier som ibland hoppade ur mun på mig och ibland inte gjorde det. Det var aldrig riktigt som att sitta och sticka i Jennysoffan på tu man hand och prata om precis vad som helst hur öppet oreflekterat som helst; kanske för att det fanns annat folk runt omkring som ömsesidigt kände igen henne, kanske delvis för att den där själsliga närheten inte alltid hoppar i kuggarna och tar vid där man lämnade varann sist. Jag hoppas på det förra, för jag känner fortfarande att jag inte har någon aning om var hon är inuti, så att säga; de där hjärt-själsligt definierande livsramarna som inte ges av vilka kurser man läser, vad man jobbar med och slika ting.

Det är ju vad man jobbar med inuti sig själv jag är mest nyfiken på, när allt kommer omkring. Vilka problem som trycker, vilka känslor man bär på eller njuter i, var livet trycker över bröstet eller puffat upp en på små fluffiga moln, vad ens egentid går åt till, vad man drömmer om, saknar, längtar till, längtar efter, gräms över, förbryllat blinkar åt, sörjer, bekläms av eller ler åt. Jag kände att jag inte hade så mycket eget att berätta om som hon inte redan torde ha läst; då jag inte har någon att konferera, konspirera och kompisera med brer jag oftast på med att vräka ut alltsammans i allt längre dagbokshaverier, så här, och det äter liksom upp mycket av floden.

Mer stickning på tisdag förmiddag igen. Och jag tror att jag lärt mig både hur man bör sticka aviga maskor igen, och hur jag gör i stället. Har ännu inte lurat ut hur jag tänker gå till väga, och hur det blir om jag stickar mina aviga med svängom utan att vända dem rätt unger nästföljande varv. Kanske borde jag lära om och rätt.

I kväll var jag på valvaka. Det var rätt trivsamt, om mer segregerat än jag väntat mig; i ett hörn av lokalen piratparti och bar, längst in liberal ungdom och strax intill dem ett långbord Fi. Ett trevligt fåtal sinsemellanprat, när någon stannade till ett slag vid något av de andra borden, men huvudsakligen inombords prat. (Lustigt, hur man någon gång ibland, så här, snavar över ords ursprung och rötter, inte sant?) Vilket var ganska trivsamt, det med; den här nivån av krogliv skulle lätt kunna få vara en vana.

Mest memorabla under kvällen var nog två sinnerörelseporträtt; storbildsteven (eller egentligare projektorn) som visade SVT1 vid vårt bord bjöd på en inte riktigt i gråt, men heller inte långt därifrån miljöpartistisk feminin partiledare (namn är inte min grej, alls) under intervju gick rakt in i hjärtat utan mellanlandningar. Något så skört och fågelungigt skört, kämpande och oerhört vackert gör nästan ont att bevittna utom kramhåll, och litet senare under kvällen, när det mesta av andan lämnat en karl snett emot mig vid bordet, blev jag vittne nästan samma sak igen.

Jag tror att en av huvudanledningarna till att jag nästan bara emotionellt närmar mig flickor är, inte att jag är homofob och inte skulle få för mig att krama om karlar, utan att jag förutsätter att alla män som inte öppet visar annat rätt tydligt är det. Eller i alla fall inte prövar marken för att se hur de ställer sig, om jag skulle krama om dem för att vara litet stödjande. Med tjejer har jag rist de där inre barriärerna inom mig själv, om det inte är någonting de själva projicerar att de inte vill vara med om, i rätt hög grad.

Blir omtanken misstagen för kärlek, eller kärleken misstagen för omtanke, kvittar skillnaden mig ganska lika, för det ena är det andra så likt i mina ådror att det gör detsamma. A rose, by any other name. Jag undrar om det inte kumde vara rätt så intressant att umgås i queerkretsar där jag mer självklart kan släppa sådana där hämningar och låta folk vara folk bara, som man får bry sig om, pyssla om, älska och inte stänga in sig kring så mycket. För jag går omkring rätt mycket i bur. Till exempel runt nyliga go'vänner, för att de inte ska bli livrädda över att jag vet från början hur bra jag tycker om dem, redan innan de tycker att jag sett dem för de goda sidor de själva känner skulle kunna vara sådana-känslor-grundande, till exempel. (För att det finns så gott om insubstantiella ytförälskelser som promenerar omkring på mansben och övar upp det mentala filtret hos tjejer, förstås.)

Fast det är egentligen inte anledningen i botten, utan mer symptomatiskt. Problemet är att jag går omkring och småfegar. Det är så mycket jag smyger omkring, duckar för, vigt avvärjer eller viker från med blicken, eller tystnar för med rösten, eller går iväg från snarare än möter ansikte mot ansikte. Jag är nyfiken på distans, men utmanar sällan min trygghet, bjuder sällan in mig på främmande mark och terräng, styr och ställer inte med andra, kräver sällan min rätt eller tar för mig ymnigt, går inte i vägen för någon och trampar inte på tår. Lyssnar tio gånger mer än jag talar, musar mer än ryter, undviker konflikter och söker alltid andras väl före mitt eget. Blir hemskt utschasad av att reda ut frågor om vad som är mitt eller tillkommer mig, när sådant inte redan fungerat automatiskt och smärtfritt, och avskyr avskyr att be om hjälp eller jaga andra.

Jag tror jag far till USA litet i hopp om att trampa ihjäl en del av de där tendenserna, med amerikansk glättig brutalitet, för att det är någonting jag ständigt skuggar mig med och kryper under idag, när det inte angår fler än mig, när ingen annan nära hotas eller något annat snarlikt får mig att brusa upp och gå till motattack med hur mycket klös som helst. Just att alltid foga sig, gräva ut en liten, liten nisch åt mig själv, mer än domdera och styra och ta ut svängarna, så schaktmaskinen skenar, sjuda mer och mindre skymundan. Det är ett stort drag i mig själv jag är litet trött på, rent ut sagt.

Själaglad när jag har en roll och ett sammanhang där inget annat hör hemma; famnen någon söker tröst i och örat som tar in berättelsen samtidigt, kanske den milda röst som tipsar om alla stigarna genom snårskogen som inte syns när man är sönderrispad själv, och så vidare; det tänkte jag inte kasta bort. Men jag längtar efter ett jag som är mindre sängkammarorienterat, ett lättvindigare, som har litet mer väderbitet över sig och kanske tål litet mer glåpord, krig och konflikter, hårda kanter och otyg.

Jag är ju för håken mer sjuttitalist än det då rådande mansmjukismodet, även om min garderob just inte har ett spår velour i sig. Den rollen bemästrar jag nu; det finns ingenting mer att lära. Men väl några dussin konkurrerande roller att utmana den med och vidga galleriet för. Jag skulle inte ha något emot den där rollen som utmanar folk och lyfter på locket på dem snarare än hoppas att de ska komma på tanken själva och väntar in det passivt. Mitt passiva jag är så tråkigt fegt. Jag närmast förraktar det, i mig själv. Andra dömer jag inte, men mig själv har jag en utstakad agenda för.

Det är väl min egen motsvarighet till tjejer och skönhetsfällan. Allt blir relativt, och det spelar ingen roll att de är vackra, för själva har de andra förebilder andra mål. Och jag är visserligen alldeles oerhört nöjd över en hel del av det jag odlat i mig själv, men jag är förbannat trött på underdånigheten och försiktigheten som skyddar mig själv som något skört, och kanske mest trött på att det ligger mig i fatet i så väldigt mycket, och kanske mest kärlek. Det är en skitbra strategi när betet nappat, för att betet själv är mästerfiskare, men den mesta fisken i havet förblir långt utom räckhåll i övrigt.

Jag undrar om jag inte ska ta mig en funderare över scener och arenor jag vill föra mig bättre på, och se vad jag kan göra åt saken.