22:47 Gröt cravings

Bästis Jenny, med vilken jag idkade litet stich'n'bitch över en försenad sconesfrukost på campus, menar att jag är rätt mycket som hon var innan hon kom till Insikt. Hon har sällan särskilt fel, men det är ju litet tyket att inte ha kommit till Insikt själv. :-) Fast sen hon gav sig på att vidga litet, kan jag hålla med, i alla fall litet.

Det är det där med att ha låga trösklar till "älska". Hennes vändpunkt var alltså att bestämma sig för att det räcker rätt bra med bli fasligt förtjust i och bestämma sig för att inte fortsätta längre in än så på känsloskalan. Vi vände och vred litet på det, men kom inte riktigt till någon aspekt på förutsättningarna bakom valen och icke-valen, även om vi hann konstatera att jag väl faktiskt börjat öva på att bli lagom till mig i folk, nu, inför flytten, även om jag inte lägger band så mycket på själva älsket.

Jag tror inte det kommer bli samma slags "Före Insikt - Efter Insikt" för min del; som jag känner det, handlar det i förstone om grundförutsättningen i hur man har det på hemmaplan. Med en partner jag älskar och får de levnadsförutsättningar i hjärtegods och hormonmys jag behöver av, har jag inte behovet av att söka dem i andra också, och nöjer mig gott med att inta andra förtjusningar som just förtjusningar; side dishes for mere spectators, eller så.

Omsvängningen går mer på automatik. I alla fall har det varit så när jag haft bra relationer den här dynastin. Men är jag singel, smakar allt intressant, och det räcker så bra så med att alla andra går omkring med haspen om sina känslor utan att jag hjälper till i onödan mycket även från mitt håll; känner jag något för någon, bekräftar jag det hellre, om det inte märkt tydligt att det gör något jobbigare för vederbörande.

Dagen flög förbi, det blev kväll, jag gjorde mig i ordning för dans, åt middag och började någonstans misstänka att den kanske inte börjar halv åtta precis som kören, och fick rätt i det. Lyckligtvis hade det dock bara varit repetition, fram tills jag kom och en bit till efter det, och grundstegen sitter redan rätt illa bra, så det var inte hela världen. Dagens tillskott var "under the arch", en skoj men lurig tur jag senare kom att drömma något lika intressant som svårfångat om.

Manövern i korthet: från dam vid din sida, armen om och en lätt fattning i ytterhänderna, för fram henne till mage mot mage, fortfarande armen om, och ta emot / dämpa hennes framfart med den fattade handen höjd, och skjutsa så iväg henne i en snurr in under den höjda handen. Jo, det ska hellre förklaras genom att visa, och helst göra. I vilket fall, det var ett rätt härligt spel mellan slut intill dig, skjut ifrån och fånga upp igen som jag gillade.

Och när jag, tisdagnatten till ära med gästande moder, vaknade efter att ha drömt om en nära dialog som varit just så; ett växelvis ta nära till sig och ge, vad; ordet? med en intensiv känsla av förbindelse så kände jag precis hur svårt det är att försöka teckna ens en minnesbild av något så diffust som en känsla eller ett skeende ibland, redan för minnet. Sen var jag sugen på frukost; något rejält, säg gröt.

Det var modern som väckt mig genom att i vardagsrummet dra igång radion och stöka, som hon brukar om morgnarna, och jag hade kommit en bit in i grötkoket innan det uppdagades att hon bara inte kunnat sova, och klockan var strax efter midnatt. Men jag var likafullt sugen på gröt, och när jag tio minuter senare kom fram till att jag råkat dra igång dubbel sats och hart när hade mjölk för enkel sats, ställde jag av kastrullen från plattan och tog resolut på mig skorna för en nattlig cykeltur till närmsta öppna mack.

I Ryd.

Kanske tre kvart eller en timme senare, kunde jag konstatera att det inte börjat regna, så som det hotade ett slag, att den macken fortfarande är trivsamt jämtöppen, och att mörka hörnet i alla fall den här natten mellan ett och två i ett hotande duggregn inte var så värst mörkt alls, och definitivt inte barrikaderat med stockar och gräfs. Och jo, jag är nyfiknare än försiktig, som de flesta kattdjur. (Det var också på håret att jag vände om för att klappa en katt på ett biltak, men något fick mig att låta bli; kanske hungern i magen som visste att börjar man klappa en katt blir man lätt fast i det av ren trivselinstinkt, i synnerhet när man inte har så många stunder när man får pyssla om, så där, som nu.)

Det blev god gröt, och sen sov jag till lunch.