01:53 En blöt höstpuss
Posten damp ned i brevinkastet vid nio, en avi om nytt körkort att hämta ut på posten vid Kungsgatan och ett brev från skatteverket. "Utmärkt!" tänkte jag, medan jag sprättade kuvertet, "nu har min skattsedel kommit". Jag tog ut innehållet, och fann så icke vara fallet; det var det personbevis jag beställt av bara farten, tjugo sekunder efter skattsedeln, från samma telefonmeny, under samma telefonsamtal. Det kan väl inte vara så larvigt att de tolkade det som att nej, jag ångrar mig, jag vill ha det här i stället?
Litet surmulet, lade jag ifrån mig posten och skjöt upp postbesöket till någon gång framåt stängningsdags. Helt rätt tänkt, skulle det visa sig. Hösten börjar lägga sig över Linköping nu, till slut, kunde noteras vid en titt ut genom fönstret, mot gråa skyar och blöt asfalt. Till slut. Jag har väl inte direkt längtat, men nu är den här, och det med besked.
Tio i sex, far jag iväg in mot posten. De grå skyarna hänger alltjämt över staden, och de första små dropparna höst känns i luften. Vid backkrönet där Hunnebergsgatan övergår i Ågatan, kastar jag en blick mot Domkyrkan som tornar upp sig mot den mörka himlen. En stor flock svarta fåglar kretsar kring det höga tornet, och elvahundratalets stolthet ser synnerligen ondskefull och olycksbådande ut. Det är gripande vackert, på någon slags gotisk skräckfilm-skala, och det kittlar skönt utefter ryggraden, kanske särskilt kraxen, fågelsilhuetterna och de litet oroliga skiftande nyanserna molnmassa de tecknas mot. De vassa spirorna och det massiva i stenkolossfundamentet de vilar på. En mörk katedral, med alla de attributen, klassar lätt ut vilket kråkslott som helst! Tydligen hade de inte kommit sig för att slå på flodljuset som lyser upp tornet om nätterna än, så kusligheten var helt otyglad.
Jag kommer till postkontoret och får mitt nya körkort -- jättegulligt barbierosa, med en himmelskt änglalikt ljust strålande svartvit version av mig på vänstra sidan, en ful grå blobb på den andra och en rätt snygg Sverige-karta framsidans reliefmönster. När jag kommer ut genom dörren, möts jag av en skock som fastnat i dörren, och bortom det lilla krypin de kurar ihop sig i ett episkt ösregn som forsar ned.
Jag tar på mig min cykelhjälp och jackan, och beger mig förtjust ut i vattenfallet, går först längs Klostergatan, där vattenmassorna vräker ned från taken i fontäner där stuprören kloggat igen. Överallt i portuppgångar och under markiser är det packat med regnskygga människor.
När jag rundar hörnet vid Kikkobar och ger mig uppför Ågatan, är det mer uppströms än uppför; de inåtsluttande asfaltsvallarna som avgränsar promenadzonerna på båda sidor av vägen fixar en synnerligen djup strömfåra i mitten av vägen, som villigt hade dugt till vattenrutschbana, om man haft något med bra glid att sitta på, samt varit på väg åt andra hållet, nedåt sta'n till.
Vid rödljuset vid Sol och Ris passerar en buss längs Östgötagatan genom oceanen, och när svallvågorna efter den lagt sig, vadar jag över till andra sidan, för att cykla sista biten av Hunnebergsgatan, åter uppströms, nu dock bara längsmed sidorna (ty här är mitten av vägen upphöjd i stället för nedsänkt). En viss känsla av att man är på fel sida av vägen infinner sig, när man åker i omvända strömriktningen. Det lindras dock något av att observera att andra sidan vägen flödar åt samma håll.
Har jag skvallrat om mina små karvanden på utrikiskt livsbloggande här än? Idag fick sig en liten parallellnot där med. Jag har fått känslan av att det ligger närmast till hands att livsblogga per LiveJournal, i alla fall tills jag lärt mig uthärda MySpace, vilket troligen är det smärtsamt fulaste som detonerats på webben på den här sidan av nittiotalet.
Väl hemma, torr och ombytt (min jacka hade inte en torr fläck någonstans, skorna var genomsura och plaskpöliga inuti, byxorna slickade mot benen) var det strax dags att ge sig vidare till Marcus, för att se finalen av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex (andra säsongen), som nyligen anlänt, och litet mer Negima. Det hade nog egentligen varit rätt tillräckligt med bara det förra; blandningen blev vansinnig -- först en massa synnerligen djuplodande intrig på massor av fascinerande sammanlänkade plan, plus ett fyrverkeri action och samma rika personporträtt som vanligt, och sen jätteytlig haremsituationskomik på det. Det fungerade inte riktigt. Men jag är redan sugen på att se om den första serien. :-)
Så bar det hem för middag och prata ifatt med amerikanerna, som hunnit reagera på mail vid det här laget; ett välbehövt och litet eftersatt prat. Fån och så får nog vänta ett slag, och så blir det minimac till en början, och kanske en bigmac i nästa omgång finanser. Fast jag tror jag ska hälsa på hos Elgiganten och höra mig för hur de gillar öppet köp, för det vore smidigt att kunna textmeddela sig under resan, och få någon liten känsla för vad jag vill ha för fån på samma gång, även om jag kanske inte köper en på stört.
Men nu ska jag jobba ett par timmar. God natt!
Litet surmulet, lade jag ifrån mig posten och skjöt upp postbesöket till någon gång framåt stängningsdags. Helt rätt tänkt, skulle det visa sig. Hösten börjar lägga sig över Linköping nu, till slut, kunde noteras vid en titt ut genom fönstret, mot gråa skyar och blöt asfalt. Till slut. Jag har väl inte direkt längtat, men nu är den här, och det med besked.
Tio i sex, far jag iväg in mot posten. De grå skyarna hänger alltjämt över staden, och de första små dropparna höst känns i luften. Vid backkrönet där Hunnebergsgatan övergår i Ågatan, kastar jag en blick mot Domkyrkan som tornar upp sig mot den mörka himlen. En stor flock svarta fåglar kretsar kring det höga tornet, och elvahundratalets stolthet ser synnerligen ondskefull och olycksbådande ut. Det är gripande vackert, på någon slags gotisk skräckfilm-skala, och det kittlar skönt utefter ryggraden, kanske särskilt kraxen, fågelsilhuetterna och de litet oroliga skiftande nyanserna molnmassa de tecknas mot. De vassa spirorna och det massiva i stenkolossfundamentet de vilar på. En mörk katedral, med alla de attributen, klassar lätt ut vilket kråkslott som helst! Tydligen hade de inte kommit sig för att slå på flodljuset som lyser upp tornet om nätterna än, så kusligheten var helt otyglad.
Jag kommer till postkontoret och får mitt nya körkort -- jättegulligt barbierosa, med en himmelskt änglalikt ljust strålande svartvit version av mig på vänstra sidan, en ful grå blobb på den andra och en rätt snygg Sverige-karta framsidans reliefmönster. När jag kommer ut genom dörren, möts jag av en skock som fastnat i dörren, och bortom det lilla krypin de kurar ihop sig i ett episkt ösregn som forsar ned.
Jag tar på mig min cykelhjälp och jackan, och beger mig förtjust ut i vattenfallet, går först längs Klostergatan, där vattenmassorna vräker ned från taken i fontäner där stuprören kloggat igen. Överallt i portuppgångar och under markiser är det packat med regnskygga människor.
När jag rundar hörnet vid Kikkobar och ger mig uppför Ågatan, är det mer uppströms än uppför; de inåtsluttande asfaltsvallarna som avgränsar promenadzonerna på båda sidor av vägen fixar en synnerligen djup strömfåra i mitten av vägen, som villigt hade dugt till vattenrutschbana, om man haft något med bra glid att sitta på, samt varit på väg åt andra hållet, nedåt sta'n till.
Vid rödljuset vid Sol och Ris passerar en buss längs Östgötagatan genom oceanen, och när svallvågorna efter den lagt sig, vadar jag över till andra sidan, för att cykla sista biten av Hunnebergsgatan, åter uppströms, nu dock bara längsmed sidorna (ty här är mitten av vägen upphöjd i stället för nedsänkt). En viss känsla av att man är på fel sida av vägen infinner sig, när man åker i omvända strömriktningen. Det lindras dock något av att observera att andra sidan vägen flödar åt samma håll.
Har jag skvallrat om mina små karvanden på utrikiskt livsbloggande här än? Idag fick sig en liten parallellnot där med. Jag har fått känslan av att det ligger närmast till hands att livsblogga per LiveJournal, i alla fall tills jag lärt mig uthärda MySpace, vilket troligen är det smärtsamt fulaste som detonerats på webben på den här sidan av nittiotalet.
Väl hemma, torr och ombytt (min jacka hade inte en torr fläck någonstans, skorna var genomsura och plaskpöliga inuti, byxorna slickade mot benen) var det strax dags att ge sig vidare till Marcus, för att se finalen av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex (andra säsongen), som nyligen anlänt, och litet mer Negima. Det hade nog egentligen varit rätt tillräckligt med bara det förra; blandningen blev vansinnig -- först en massa synnerligen djuplodande intrig på massor av fascinerande sammanlänkade plan, plus ett fyrverkeri action och samma rika personporträtt som vanligt, och sen jätteytlig haremsituationskomik på det. Det fungerade inte riktigt. Men jag är redan sugen på att se om den första serien. :-)
Så bar det hem för middag och prata ifatt med amerikanerna, som hunnit reagera på mail vid det här laget; ett välbehövt och litet eftersatt prat. Fån och så får nog vänta ett slag, och så blir det minimac till en början, och kanske en bigmac i nästa omgång finanser. Fast jag tror jag ska hälsa på hos Elgiganten och höra mig för hur de gillar öppet köp, för det vore smidigt att kunna textmeddela sig under resan, och få någon liten känsla för vad jag vill ha för fån på samma gång, även om jag kanske inte köper en på stört.
Men nu ska jag jobba ett par timmar. God natt!
postad 01:53 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar